Jag kan känna mig så kluven och undrar ofta vad som är "normalt" egentligen. Jag läser inte här så ofta eftersom jag mest tycker att det är jobbigt när vissa inlägg ger mig känslan att mitt barn verkligen skiljer sig. Jag har varit orolig för mitt barn sedan han var drygt 1 år men tack vare bra hjälp från förskolan och specialpedagog har vi äntligen fått kontakt med HAB. Vi föräldar har varit på ett besök och samtalat och nu har vi äntligen fått en tid för hela familjen. En hel dag på habiliteringen. Jag antar att det kommer bli mkt påfrestande för vårat barn att behålla koncentrationen och hantera alla intryck, men det är väl meningen att de ska "testa honom". Dessutom ska en logoped inkopplas nu i höst så mkt rullar på!
Inte förrän nu har jag funderat på syskon o bebisar - mkt energi har gått till att tänka på framtiden o nu har vi kommit en bit på väg.
Så när jag läser om era barn som trotsar vet jag inte alls i vilket stadie mitt barn kan jämföras med era. Vissa saker känner jag så klart igen, fast det är saker som vi _alltid_ haft. Vad är en "normal mall" på barn o vad är "normalt" o vad är det som utmärker o skiljer ett barn från ett annat? Jag menar inte att man ska svara - utan det är bara tankar jag får när oron ligger tryckande. O hur kommer mina känslosvallningar ta emot en ev. diagnos? *gråt* Lättande för att det garanterar hjälp i framtiden o samtidigt en bekräftelse på att "det varit något som inte stämde". Kärleken finns, men varför känner jag mig misslyckad som att jag har gjort något fel?
1
Funderingar Jag kan känna mig så kluven och undrar ofta vad som är "normalt" egentligen. Jag läser inte här så ofta eftersom jag mest tycker att det är jobbigt när vissa inlägg ger mig känslan att mitt barn verkligen skiljer sig. Jag har varit orolig för mitt barn sedan han var drygt 1 år men tack vare bra hjälp från förskolan och specialpedagog har vi äntligen fått kontakt med HAB. Vi föräldar har varit på ett besök och samtalat och nu har vi äntligen fått en tid för hela familjen. En hel dag på habiliteringen. Jag antar att det kommer bli mkt påfrestande för vårat barn att behålla koncentrationen och hantera alla intryck, men det är väl meningen att de ska "testa honom". Dessutom ska en logoped inkopplas nu i höst så mkt rullar på!
Inte förrän nu har jag funderat på syskon o bebisar - mkt energi har gått till att tänka på framtiden o nu har vi kommit en bit på väg.
Så när jag läser om era barn som trotsar vet jag inte alls i vilket stadie mitt barn kan jämföras med era. Vissa saker känner jag så klart igen, fast det är saker som vi _alltid_ haft. Vad är en "normal mall" på barn o vad är "normalt" o vad är det som utmärker o skiljer ett barn från ett annat? Jag menar inte att man ska svara - utan det är bara tankar jag får när oron ligger tryckande. O hur kommer mina känslosvallningar ta emot en ev. diagnos? *gråt* Lättande för att det garanterar hjälp i framtiden o samtidigt en bekräftelse på att "det varit något som inte stämde". Kärleken finns, men varför känner jag mig misslyckad som att jag har gjort något fel?
Vad jobbigt! Bra ändå att du legat på och sett till att det hänt något! Jag tror att man ska lita mycket på sin magkänsla vad gäller barnets utveckling. Självklart är barn olika, har olika faser de går igenom till olika grad och tidpunkt, och visst blir man ledsen om man upplever att barnet "ligger efter", men innerst inne vet man nog oftast om det är en "normal" efterhalkning (alla kan ju inte ligga på genomsnittet!) eller om det är något avvikande.
Min systerdotter föddes för 11 år sedan med Downs syndrom. Då insåg jag hur fantastikst det är att SÅ MÅNGA barn föds SÅ PERFEKTA. Innan hade det varit som en självklarthet att man skulle få ett "normalt" barn.
Min svägerskas son märkte vi andra på att det nog var något som inte riktigt stämde. De flesta trodde kanske mest att föräldrarna inte var tillräckligt konsekventa i sin uppfostran och föräldrarna ville inte lyssna riktigt. Det var först i 10-årsåldern som diagnosen fastställdes till Aspergers syndrom (en form av autism). Detta efetr att föräldrarna själva insett att ngåot skiljde honom från övriga jämnåriga.
Jag tycker du ska vara stolt över dig själv som letar efter de bästa sätten att hjälpa din son. Du älskar honom, han älskar säkert dig, det räcker långt!
2
Vad jobbigt! Bra ändå att du legat på och sett till att det hänt något! Jag tror att man ska lita mycket på sin magkänsla vad gäller barnets utveckling. Självklart är barn olika, har olika faser de går igenom till olika grad och tidpunkt, och visst blir man ledsen om man upplever att barnet "ligger efter", men innerst inne vet man nog oftast om det är en "normal" efterhalkning (alla kan ju inte ligga på genomsnittet!) eller om det är något avvikande.
Min systerdotter föddes för 11 år sedan med Downs syndrom. Då insåg jag hur fantastikst det är att SÅ MÅNGA barn föds SÅ PERFEKTA. Innan hade det varit som en självklarthet att man skulle få ett "normalt" barn.
Min svägerskas son märkte vi andra på att det nog var något som inte riktigt stämde. De flesta trodde kanske mest att föräldrarna inte var tillräckligt konsekventa i sin uppfostran och föräldrarna ville inte lyssna riktigt. Det var först i 10-årsåldern som diagnosen fastställdes till Aspergers syndrom (en form av autism). Detta efetr att föräldrarna själva insett att ngåot skiljde honom från övriga jämnåriga.
Jag tycker du ska vara stolt över dig själv som letar efter de bästa sätten att hjälpa din son. Du älskar honom, han älskar säkert dig, det räcker långt!
Tack för så uppmuntrande ord! Jag var lite deppig igår... Jag har en del kunskap om olika svårigheter o handikapp o jag ser en del likheter i vissa diagnoser när jag tänker på mitt barn. Det kan vara skönt att bara få skriva av sig o gråta en stund ibland.
3
Tack för så uppmuntrande ord! Jag var lite deppig igår... Jag har en del kunskap om olika svårigheter o handikapp o jag ser en del likheter i vissa diagnoser när jag tänker på mitt barn. Det kan vara skönt att bara få skriva av sig o gråta en stund ibland.
Det är det jag gillar bäst med den här sidan: Man kan skriva ned alla sina funderingar utan att behöva undra över hur omgivningen ska reagera. Ibladn har man ju ett behov av att hålla uppe en fasad även inför ganska närstående och har därför ingen att diskutera sådant som ligger hjärtat nära med.
Ibland kan det nog vara en nackdel att ha för mycket kunskaper också. När jag läste psykologi hade jag ALLA diagnoser som fanns att ställa! Samtidigt så blundar du inte för möjligheten att din son faktiskt har en avvikelse av något slag. För- och nackdelar, alltså.
En elev jag hade förra året hade troligen Aspergers, men föräldrarna ville inte ställa någon diagnos av rädsla för att "sätta en etikett på honom". Det kan jag visserligen förstå, men samtidigt får man oändligt mycket lättare att få resurser till lämpligt stöd OM man bara har en diagnos.
Hoppas det fortsätter kännas bättre! KRAM
4
Det är det jag gillar bäst med den här sidan: Man kan skriva ned alla sina funderingar utan att behöva undra över hur omgivningen ska reagera. Ibladn har man ju ett behov av att hålla uppe en fasad även inför ganska närstående och har därför ingen att diskutera sådant som ligger hjärtat nära med.
Ibland kan det nog vara en nackdel att ha för mycket kunskaper också. När jag läste psykologi hade jag ALLA diagnoser som fanns att ställa! Samtidigt så blundar du inte för möjligheten att din son faktiskt har en avvikelse av något slag. För- och nackdelar, alltså.
En elev jag hade förra året hade troligen Aspergers, men föräldrarna ville inte ställa någon diagnos av rädsla för att "sätta en etikett på honom". Det kan jag visserligen förstå, men samtidigt får man oändligt mycket lättare att få resurser till lämpligt stöd OM man bara har en diagnos.
Du har inte gjort något fel. Alls. Vad som är normalt och mall är nästan omöjligt att säga. Om du känner att ditt barn behöver extrahjälp, så är du ju världens bästa mamma som har kontaktat HAB. Vad de än säger att din son "är" så är han ert, älskade barn och ingenting kommer att ändra det.
5
Du har inte gjort något fel. Alls. Vad som är normalt och mall är nästan omöjligt att säga. Om du känner att ditt barn behöver extrahjälp, så är du ju världens bästa mamma som har kontaktat HAB. Vad de än säger att din son "är" så är han ert, älskade barn och ingenting kommer att ändra det.
Hej! Jag förstår att du känner dig lite orolig, ledsen och otillräcklig som förälder, men tro mig nu när ni får hjälp kommer saker och ting att bli lättare. Det blev det för oss. Vår dotter som tillhör den här gruppen fick en diagnos i våras och trots att det var många tårar som fälldes och jag mådde jätte dåligt periodvis så är jag glad att vi har tagit steget fullt ut och äntligen fått hjälp för något som jag har misstänkt varit fel länge. Nu vet vi att vår dotter har en allmän utvecklingsförsening och vissa autistiska drag och därigenom kan vi också förklara för släkt och vänner varför vår dotter är lite annorlunda och vi föräldrar kan sluta oroa oss att vi har gjort något fel och nu istället fokusera på att hjälpa henne så mycket som möjligt. Självklart med jättebra hjälp från Hab och dagis.
En stor varm kram på vägen!
6
Hej! Jag förstår att du känner dig lite orolig, ledsen och otillräcklig som förälder, men tro mig nu när ni får hjälp kommer saker och ting att bli lättare. Det blev det för oss. Vår dotter som tillhör den här gruppen fick en diagnos i våras och trots att det var många tårar som fälldes och jag mådde jätte dåligt periodvis så är jag glad att vi har tagit steget fullt ut och äntligen fått hjälp för något som jag har misstänkt varit fel länge. Nu vet vi att vår dotter har en allmän utvecklingsförsening och vissa autistiska drag och därigenom kan vi också förklara för släkt och vänner varför vår dotter är lite annorlunda och vi föräldrar kan sluta oroa oss att vi har gjort något fel och nu istället fokusera på att hjälpa henne så mycket som möjligt. Självklart med jättebra hjälp från Hab och dagis.
Ibland kan man känna sig så ensam o precis som du skriver - otillräcklig. Jag är dessutom ganska känslomässig och har periodvis klandrat mig själv för att något skulle vara fel, är jag en dålig mamma som inte kan uppfostra rätt?, leker jag för lite med mitt barn? eller _är_ det faktiskt så att mitt barn har svårare för vissa saker? Ja, bl.a. har sådana frågor snurrat hos mig i många år. Men vi har gott stöd från förskolan och jag känner mer stöd från min sambo nu än jag gjort tidigare - så det blir bättre. Nu på lördag är första HAB besöket där barnet ska vara med - det är med kluvna känslor, men mest positivt. Jag kan relatera till mig själv o våran situation i det du skriver - o det känns tacksamt med en styrkekram. TACK!
7
Ibland kan man känna sig så ensam o precis som du skriver - otillräcklig. Jag är dessutom ganska känslomässig och har periodvis klandrat mig själv för att något skulle vara fel, är jag en dålig mamma som inte kan uppfostra rätt?, leker jag för lite med mitt barn? eller _är_ det faktiskt så att mitt barn har svårare för vissa saker? Ja, bl.a. har sådana frågor snurrat hos mig i många år. Men vi har gott stöd från förskolan och jag känner mer stöd från min sambo nu än jag gjort tidigare - så det blir bättre. Nu på lördag är första HAB besöket där barnet ska vara med - det är med kluvna känslor, men mest positivt. Jag kan relatera till mig själv o våran situation i det du skriver - o det känns tacksamt med en styrkekram. TACK!
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
Samtidigt så blundar du inte för möjligheten att din son faktiskt har en avvikelse av något slag. För- och nackdelar, alltså.