Aggressiva barn?
Bokstavsbarn
  1. anonymt namn
    #1

    Aggressiva barn?

    Är det vanligt att bokstavsbarn är väldigt aggressiva? Mitt barn har ingen diagnos och uppvisar inga andra tecken på t.ex adhd, men kan få så oerhört starka ilskeutbrott och då göra väldigt faröiga saker. Idag t.ex. var h*n nära att sticka en penna i en klasskamrats öga. Det är som om det inte går in hur mkt man än förklarar att och varför man absolut inte får göra så. Jag känner mig helt knäckt. H*n är7 år.
  2. 1
    Aggressiva barn? Är det vanligt att bokstavsbarn är väldigt aggressiva? Mitt barn har ingen diagnos och uppvisar inga andra tecken på t.ex adhd, men kan få så oerhört starka ilskeutbrott och då göra väldigt faröiga saker. Idag t.ex. var h*n nära att sticka en penna i en klasskamrats öga. Det är som om det inte går in hur mkt man än förklarar att och varför man absolut inte får göra så. Jag känner mig helt knäckt. H*n är7 år.
  3. Medlem sedan
    Sep 2007
    #2
    Bokstavsbarn har svårt att stå emot sina impulser. Deras spärrar slår liksom inte till lika bra som de borde. De blir nog inte argare än andra barn, men de lever ut sin ilska mer ohämmat. Därför kan man uppfatta dem som aggressiva. Fast aggressivitet och ilska är något som alla människor har i sitt känsloregister.

    När min son var 7 år gjorde han precis så som du beskriver. Det hjälpte inte vad man än sa. Han blev förtvivlad för att jag var arg och besviken, men nästa gång han blev irriterad så gick han för långt igen.

    Men barn utan adhd kan också bli okontrollerat förbannade, och vuxna med för den delen. Det räcker inte för att det ska bli adhd, att man inte kan tackla sin ilska.
  4. 2
    Bokstavsbarn har svårt att stå emot sina impulser. Deras spärrar slår liksom inte till lika bra som de borde. De blir nog inte argare än andra barn, men de lever ut sin ilska mer ohämmat. Därför kan man uppfatta dem som aggressiva. Fast aggressivitet och ilska är något som alla människor har i sitt känsloregister.

    När min son var 7 år gjorde han precis så som du beskriver. Det hjälpte inte vad man än sa. Han blev förtvivlad för att jag var arg och besviken, men nästa gång han blev irriterad så gick han för långt igen.

    Men barn utan adhd kan också bli okontrollerat förbannade, och vuxna med för den delen. Det räcker inte för att det ska bli adhd, att man inte kan tackla sin ilska.
  5. Anonym
    #3
    Tack för ditt snabba svar, precis så är det, h*n blir ledsen för att JAG (eller pappa eller fröken eller annan vuxen) blir arg och ledsen, inte för att h*n har ångest över vad h*n gjort mot sin kompis. Men som du säger, det räcker ju inte för att det ska var adhd. Jag är inte i första hand ute efter att få en diagnos, men för att få hjälp. Nu går h*n i barnterapi hos BUP sedan i våras men det är svårt att säga om det hjälper...
  6. 3
    Tack för ditt snabba svar, precis så är det, h*n blir ledsen för att JAG (eller pappa eller fröken eller annan vuxen) blir arg och ledsen, inte för att h*n har ångest över vad h*n gjort mot sin kompis. Men som du säger, det räcker ju inte för att det ska var adhd. Jag är inte i första hand ute efter att få en diagnos, men för att få hjälp. Nu går h*n i barnterapi hos BUP sedan i våras men det är svårt att säga om det hjälper...
  7. Medlem sedan
    Sep 2007
    #4
    Så gjorde vi också. Bup hjälpte ett tag. Vi vuxna fick också bra hjäp där. De tyckte inte heller att man kunde se tillräckligt många tecken på diagnos. Men varje skolår blev det lite värre, och i slutet på femman satt han där med sin diagnos till slut i alla fall. Och det hade varit mycket bättre om vi inte hade skjutit på det i fyra år. Det är alltid lättare att vara efterklok.
    Lycka till med din krabat.
  8. 4
    Så gjorde vi också. Bup hjälpte ett tag. Vi vuxna fick också bra hjäp där. De tyckte inte heller att man kunde se tillräckligt många tecken på diagnos. Men varje skolår blev det lite värre, och i slutet på femman satt han där med sin diagnos till slut i alla fall. Och det hade varit mycket bättre om vi inte hade skjutit på det i fyra år. Det är alltid lättare att vara efterklok.
    Lycka till med din krabat.
  9. Medlem sedan
    Jul 2007
    #5
    Tack så mycket! Får man lov att fråga hur det gick på BUP, var det där ni till sist fick diagnosen eller var det ngn annanstans?
  10. 5
    Tack så mycket! Får man lov att fråga hur det gick på BUP, var det där ni till sist fick diagnosen eller var det ngn annanstans?
  11. Medlem sedan
    Sep 2007
    #6
    Diagnosen fick vi på BUP. Nu går han i sjuan i liten grupp och går hos en psykolog på BUP en gång i veckan och pratar. Det är jättebra för honom. Men alla BUP:ar är inte lika bra har jag lärt mig här. Så det kanske är lite av ett lotteri.
  12. 6
    Diagnosen fick vi på BUP. Nu går han i sjuan i liten grupp och går hos en psykolog på BUP en gång i veckan och pratar. Det är jättebra för honom. Men alla BUP:ar är inte lika bra har jag lärt mig här. Så det kanske är lite av ett lotteri.
  13. Snurres mamma
    #7
    barnterapi? vad är det? På "vårt" BUP så arbetar de inte så att man kan få upprepade samtal om barnet mår dåligt. De hänvisar till skolans kurator !?!
    Så jag är verkligen nyfiken på vad ni fått för terapi...
  14. 7
    barnterapi? vad är det? På "vårt" BUP så arbetar de inte så att man kan få upprepade samtal om barnet mår dåligt. De hänvisar till skolans kurator !?!
    Så jag är verkligen nyfiken på vad ni fått för terapi...
  15. Medlem sedan
    Sep 2007
    #8
    Vårt bup skulle inte ta ordet barnterapi i sin mun. Det finns väl egentligen inte.
    Vi valde en skolform som kallas samverkansklass. Det är meningen att skolan ska samverka med bup och föräldrarna. Föräldrarna går i samtal på bup och reflekterar över hur de hanterar barnet. Barnet går i samtal varje vecka hos en bup-psykolog, och ett par gånger varje termin träffas de som pratar med familjen, med lärarna och föräldrarna. Sen samverkar lärare och psykologer även när familjen inte är med. Alla dörrar är öppna, alla vet vad alla tänker och ger varandra tips och ideer. Alla som jobbar med samma barn.
    Ett koncept som tilltalade oss. Samtalen med oss föräldrar har inte funkat så bra, och skolan har bitvis varit katastrof. Det som skulle vara specialutbildade pedagoger visade sig vara starka 20-åriga killar från en vikariepool, men barnpsykologen har varit helt underbart bra.
    Men det började med diagnos för att han skulle ha rätt till det här skolalternativet och sen har vi fått slåss för att få en plats.

    Vill man höra hela vår trassliga skolhistoria så finns berättelsen på min blogg. Det går att börja från början, bara skrolla ner till botten, och sen läsa sig framåt. Alltså om ni tror att det skulle ge något.
    mammann.sprayblog.se
  16. 8
    Vårt bup skulle inte ta ordet barnterapi i sin mun. Det finns väl egentligen inte.
    Vi valde en skolform som kallas samverkansklass. Det är meningen att skolan ska samverka med bup och föräldrarna. Föräldrarna går i samtal på bup och reflekterar över hur de hanterar barnet. Barnet går i samtal varje vecka hos en bup-psykolog, och ett par gånger varje termin träffas de som pratar med familjen, med lärarna och föräldrarna. Sen samverkar lärare och psykologer även när familjen inte är med. Alla dörrar är öppna, alla vet vad alla tänker och ger varandra tips och ideer. Alla som jobbar med samma barn.
    Ett koncept som tilltalade oss. Samtalen med oss föräldrar har inte funkat så bra, och skolan har bitvis varit katastrof. Det som skulle vara specialutbildade pedagoger visade sig vara starka 20-åriga killar från en vikariepool, men barnpsykologen har varit helt underbart bra.
    Men det började med diagnos för att han skulle ha rätt till det här skolalternativet och sen har vi fått slåss för att få en plats.

    Vill man höra hela vår trassliga skolhistoria så finns berättelsen på min blogg. Det går att börja från början, bara skrolla ner till botten, och sen läsa sig framåt. Alltså om ni tror att det skulle ge något.
    mammann.sprayblog.se
  17. Anonym
    #9
    Ja det är ju terapi fast för barn dvs h*n går där 1-2 ggr/vecka och pratar med en barnpsykoterapeut i syfte att utreda varför h*n är så argsint och intensiv. De tror inte på ngn bokstavsproblematik. Och själv vet jag inte. När jag läser här känns det ju som om vi har väldigt "lätta" problem men i vardagen kan det ändå kännas väldigt tungt ibland.
  18. 9
    Ja det är ju terapi fast för barn dvs h*n går där 1-2 ggr/vecka och pratar med en barnpsykoterapeut i syfte att utreda varför h*n är så argsint och intensiv. De tror inte på ngn bokstavsproblematik. Och själv vet jag inte. När jag läser här känns det ju som om vi har väldigt "lätta" problem men i vardagen kan det ändå kännas väldigt tungt ibland.
  19. Medlem sedan
    Aug 2004
    #10
    Den dag du börjar tvivla på att denna terapi är nåt för ditt barn, så ska du tro på ditt tvivel.

    Är man professionell i sitt arbete så finns det inget som heter "inte tror på bokstavsproblematik".
    Man är skyldig att följa utvecklingen på sitt yrkesområde, att ta till sig ny kunskap och att arbeta efter vetenskap och beprövad erfarenhet.

    En del av det som handlar om terapi har inte så mycket med det att göra.....
    Ibland kan terapin ändå vara ett stöd för barnet i dess utveckling, men om man letar efter "orsak" till varför barnet är så argsint och aggressiv om det inte finns uppenbara skäl i barnets livshistoria och omgivning, så tror jag man är inte så lite snett på det.

    Även om jag själv har en utbildning på området så är jag försiktigt med hur det används. Jag har oxå sett en del som behandlats såhär och det har int ehjälpt ett dugg. T o m barnet själv har undrat vad det ska där och leka för. Så småningom har det blivit diagnso, ADHD eller Asperger.

    Du kanske själv ska fundera över om det kan finnas några orsaker inom eller utanför ditt barn som förklaring till ilskan. Vad som gör oss arga och på dåligt humör är för det mesta väldigt likt från person till person.

    Det är en fördel för både er vuxna och barnet om ni själva försöker bilda er en uppfattning om vad ilskan handlar om och inte låter er påverkas enbart av vad man säger på Bup. Många Bup har en lite väl gammal syn på människors beteende och orsakerna till det och de har inte riktigt följt med i de nya kunskaper om hjärnans funktion och förmåga - och brist på förmåga - som har kommit de senaste 20 åren eller så.
  20. 10
    Den dag du börjar tvivla på att denna terapi är nåt för ditt barn, så ska du tro på ditt tvivel.

    Är man professionell i sitt arbete så finns det inget som heter "inte tror på bokstavsproblematik".
    Man är skyldig att följa utvecklingen på sitt yrkesområde, att ta till sig ny kunskap och att arbeta efter vetenskap och beprövad erfarenhet.

    En del av det som handlar om terapi har inte så mycket med det att göra.....
    Ibland kan terapin ändå vara ett stöd för barnet i dess utveckling, men om man letar efter "orsak" till varför barnet är så argsint och aggressiv om det inte finns uppenbara skäl i barnets livshistoria och omgivning, så tror jag man är inte så lite snett på det.

    Även om jag själv har en utbildning på området så är jag försiktigt med hur det används. Jag har oxå sett en del som behandlats såhär och det har int ehjälpt ett dugg. T o m barnet själv har undrat vad det ska där och leka för. Så småningom har det blivit diagnso, ADHD eller Asperger.

    Du kanske själv ska fundera över om det kan finnas några orsaker inom eller utanför ditt barn som förklaring till ilskan. Vad som gör oss arga och på dåligt humör är för det mesta väldigt likt från person till person.

    Det är en fördel för både er vuxna och barnet om ni själva försöker bilda er en uppfattning om vad ilskan handlar om och inte låter er påverkas enbart av vad man säger på Bup. Många Bup har en lite väl gammal syn på människors beteende och orsakerna till det och de har inte riktigt följt med i de nya kunskaper om hjärnans funktion och förmåga - och brist på förmåga - som har kommit de senaste 20 åren eller så.
  21. Anonym
    #11
    Eeeehhh, tro mig, vi har alla funderat MYCKET på vad det är som gör h*n så argsint. Det är väl självklart, vi skulle ju inte söka professionell hjälp om vi inte ansåg att det var ett viktigt problem som vi inte lyckas hantera själva. Innan vi kontaktade BUP så hade vi också gått till barnpsykolog privat. Vårt barn är mkt likt mig som barn, jag var helintensiv och extremt före i skolan och så, väldigt oppositionell osv. MEN jag slog inte andra. Hursomhelst, h*n har blivit mkt lugnare sedan samtalen började så ngt gör det ju. Som förälder skulle man ju dock väldigt gärna ilja veta vad....
  22. 11
    Eeeehhh, tro mig, vi har alla funderat MYCKET på vad det är som gör h*n så argsint. Det är väl självklart, vi skulle ju inte söka professionell hjälp om vi inte ansåg att det var ett viktigt problem som vi inte lyckas hantera själva. Innan vi kontaktade BUP så hade vi också gått till barnpsykolog privat. Vårt barn är mkt likt mig som barn, jag var helintensiv och extremt före i skolan och så, väldigt oppositionell osv. MEN jag slog inte andra. Hursomhelst, h*n har blivit mkt lugnare sedan samtalen började så ngt gör det ju. Som förälder skulle man ju dock väldigt gärna ilja veta vad....
  23. Medlem sedan
    May 2005
    #12
    Det var på grund av min sons aggressivitet vi sökte hjälp. De andra delarna som följer med hans ADHD-diagnos går ganska bra att leva med (minnesproblem, energi, påhittighet m.m.) men det var just hans okontrollerbara ilska som fick oss att inse att "detta är inte normalt och inte bra för honom" Vi behöver hjälp.
  24. 12
    Det var på grund av min sons aggressivitet vi sökte hjälp. De andra delarna som följer med hans ADHD-diagnos går ganska bra att leva med (minnesproblem, energi, påhittighet m.m.) men det var just hans okontrollerbara ilska som fick oss att inse att "detta är inte normalt och inte bra för honom" Vi behöver hjälp.
  25. Snurres mamma
    #13
    Undrar varför vi får så olika bemötande och "behandling" för våra barn på BUP runt om i landet?
    Det verkar inte vara en enad yrkeskår som arbetar där i alla fall. Vi var på Neuropsyk först och där var det bättre. När vi skrevs över till BUP så blev det bara strul och ingen hjälp.....
  26. 13
    Undrar varför vi får så olika bemötande och "behandling" för våra barn på BUP runt om i landet?
    Det verkar inte vara en enad yrkeskår som arbetar där i alla fall. Vi var på Neuropsyk först och där var det bättre. När vi skrevs över till BUP så blev det bara strul och ingen hjälp.....

Liknande trådar

  1. Varför så aggressiva?
    By TTUK in forum _1006 Junibarn
    Svar: 16
    Senaste inlägg: 2010-01-04, 22:44
  2. Nu ska den här icke aggressiva...
    By nikki73 in forum Ordet är fritt
    Svar: 0
    Senaste inlägg: 2009-07-31, 00:01
  3. Erfarenhet av aggressiva barn?
    By Mammathezz in forum Barn som yrke
    Svar: 15
    Senaste inlägg: 2008-09-29, 08:45
  4. Är ni mer aggressiva här
    By Anniki in forum Ordet är fritt
    Svar: 21
    Senaste inlägg: 2007-10-05, 13:01
  5. Aggressiva hundar, vilket kön?
    By karo_ in forum Hem & fritid
    Svar: 8
    Senaste inlägg: 2006-05-24, 17:30
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar