15
Hej.
Jag är ledsen om jag gjorde dig illa berörd, det var inte min mening. Min poäng med resonemanget var att man inte kan ge ett barn en speciell identitet, bara för att man lär barnet det språk som tillhör identitetsgruppen.
Jag avslutade resonemanget med att skriva att man inte direkt kan jämföra med adopterade barn för många av dem har en stark svensk identitet, det hoppas jag att du läste. Jag har läst om några adopterade barn som blivit vuxna och inte hade en stark svensk identitet, men sen när de åkte till sitt ursprungsland, för att söka sina rötter, DÅ upptäckte de att de faktiskt var 100% svenskar.
Angående att ge sitt barn en stark identitet, och inte bara gå utifrån hörseln är självklart, det är ju så det är, man har många olika delar i sin identitet, jag är döv ja, men jag är också mamma, jag är lärare, jag är gift, jag är ... jag är ... det är många pusselbitar som utgör min helhet.. och alla pusselbitarna är viktiga, mer eller mindre.
Jag får det intrycket att du uppfattade det som att jag menar att man endast ska uppmuntra delaktighet i döv/hörselskadevärlden?? Det var inte min mening där heller. Jag tycker tvärtom, att det är väldigt viktigt att man är delaktig i den hörande världen också. Jag själv har tränat och tävlingssimmat i många år med hörande.. Så det har varit naturligt för mig .. Det behöver absolut aldrig bli antingen eller, utan man kan välja både och, och välja det bästa utav allt.
Men poängen här med hörselskade- eller dövidentitet, är att det är viktigt att man har en stark hörselskademedvetenhet/dövmedvetenhet när man är med hörande - då vågar man säga ifrån om man inte hör, fråga om, så man hänger med på lika villkor som alla andra. Dessvärre är det många hörselskadade som inte nått dithän, utan hänger med och låtsas förstå och skrattar med fast de inte hört m.m... Jag hoppas du förstår mitt resonemang lite bättre nu ?? Hojta gärna till om du har fler funderingar kring mitt resonemang..
Trevlig Helg..
Lisbeth
Ponera att jag skulle adoptera ett barn från ett annat land, t ex Thailand. Jag går på kurser och lär mig thailänska och jag lär mitt barn tala thailändska. Men mitt barn träffar sällan eller aldrig andra thailändska barn eller andra thailändare i övrigt och vi reser till Thailand en gång vart femte år. Mitt adopterade barn tror jag, skulle inte identifiera sig som en thailändare utan som en svensk - eller kanske känna sig på något sätt identitlös, inte svensk men samtidigt inte som thailändare.
Men hörselskadade barn blir aldrig hörande. Därför behöver de träffa andra döva och hörselskadade barn och utveckla en stark identitet. Med en stark identitet som hörselskadad/döv/CI-bärare är man bättre rustad att klara sig i den "hörande världen" jämfört med dem som inte har en stark identitet... Hoppas ni hänger med i mina tankegångar?? Även om ni kanske inte håller med mig om det ... Det behöver ju inte stämma in på alla hörselskadade/döva barn...
Så låt era barn få kunna välja var de hör hemma själva: Mina föräldrar berövade mig mitt andra språk för de trodde att jag inte skulle kunna tala om jag lärde mig teckna. Det var på 60-talet. Idag är jag mycket bitter på det. för jag vet inte vem min identitet är nu.
De andra ungarna i klassen håller på att lära sig tecken de också, lite i taget såklart. De kommer ibland och frågar vad olika saker heter på tsp.
