Skrivet: 2007-11-19, 05:46
#1
Dessa män!! (långt)
Jag måste bara få skriva av mig så ni kan sluta läsa nu om ni inte vill läsa om någon som bara klagar...
Vi har börjat med varannan dag sovmorgon på helgen. I lördags fick min man sova och jag gick ner med pojken och hundarna, kissade dem, och försökte vara så tyst jag bara kunde till kl. 8 då mannen kom upp. I söndags skull så jag äntligen få sova. Då tar han pojken och sätter sig i rummet bredvid och ser på tv, vilket pojken inte tycker är så roligt så han bara skriker, efter att jag klivit upp och stängt dörren till sovrummet och vardagsrummen går han ner med pojken, lämnar valpen hos mig (som man måste kissa direkt annars gör den inne) vilket resulterar i att valpen kissar inne i vårat sovrum, klockan sju kommer han upp i sovrummet och lägger sig och en skrikande son i sängen. det blev inte mycket sova där inte...
I söndags var det årsdagen av min mors bortgång så jag sov inte mycket alls till söndagen, har sovit dåligt i natt också. Så vaknar pojken och skriker kl. 03.50. Jag kliver upp och försöker få honom att somna om. Jag håller på en timma innan jag ger upp. Då är jag helt förstörd och känner att hela min kropp håller på att gå sönder. Gråtandes går jag till min man och ber om hjälp. Vad är klockan , blir hans svar. Fem säger jag, jag orkar inget mer snart.. Han tar pojken och jag bryter ihop, sitter på sängkanten och gråter, både över mamma, pappa och att sonen gråter. Lägg dig säger min karl, vilket jag också gör. Då lägger han sig bredvid och sätter pojken mellan oss, som skriker naturligtvis. Jag försöker behålla lugnet men efter tio minuter brister det. Jag säger- Du var ju mycket till hjälp! tar pojken och börjar gå ut ur rummet. -Men vad ska jag göra tycker du? frågar mannen lite surt.. Jag går ner, med tårar ner för kinden och en ledsen pojk i famnen. Jag tar med mig valpen och kissar henne.
Jag byter blöja söver i vagnen där pojken nu ligger och jag kan inte sova. Jag känner att jag inte orkar mer och jag vet att min egocentriska man kan vara hjälpsam, men när han känner för det. De gånger jag verkligen behöver det, som i söndags och nu så är det som om han ínte bryr sig. Jag hade gett vad som helst för att få lite avlastning i går så jag fick sörja min mor (och min far) eller åtminståne slippa hålla alla känslor inne. Jag har oerhört svårt att släppa fram det framför pojken...
Nu sitter jag här, patetiskt nog, med tårarna rinnande ner för kinden och skriver skit om min man på nätet... Oj, vad jag önskar att jag kunde ringa mamma....
Jag säger inte att jag är perfekt men jag orkar inte hålla masken längre, min man vill ju alltid framstå som den hjälpsamma, vilket han kan vara när han är utvilad och känner lust. Men är han trött, lite lat och inte får ut något av det, ja då får det vara...
Nu har jag klagat färdigt...
Personligt föremål på en öde ö eller i vildmarken: Bear Grylls
"Ettan 070303 Tvåan 090407"
:
.
