tonåring och styvpappa
Tonåringar
  1. mamma ann
    #1

    tonåring och styvpappa

    Jag har ensamvårdnad om mina barn och har för ett tag sedan flyttat i hop med en ny man efter att ha varit ensam sedan barnen var små.
    Det är både ris och ros angående barnen och nya mannen. De gillar honom men han och hans familj har helt andra normer och värderingar än vad jag/ vi har.
    Han häpnar över min 15 åriga tjej som jag själv tycker är rätt ok ur tonårs sammanhang.
    Hon är extremt f"jortis" om ni förstår vad jag menar ; sminkar sig mycket, vill chatta på nätet hela tiden och är mer ego än vad hon brukar vara.
    Tar sina brors batterier om hennes är slut, har svårt att förstå att det inte är ok att ex duscha upp allt varmvatten osv. Men det är liksom allt, hon varken röker, dricker eller ens är intresserad av killar, skäter skolan rätt bra också, inget skolk.

    Hon och jag har dessutom en bra relation, vi gör saker tillsammans och hon messar mig då hon sover borta med typ "godnatt mamma jag älskar dig".
    Samtidigt kan hon visst vara uppkäftig, men det tonar bort nu ju äldre hon blir.
    Men styvpappan går i taket av hennes sätt i bland, i går ex pratade en kompis bredvid henne i telefon och jag försökte prata med min dotter, "håll tyst" sa hon bara då...inget mer inte ens på ett uppkäftigt sätt.
    Han tycker det är fruktansvärt att hon har ett sånt sätt mot mig.
    Vi har liknande saker hela tiden och i synnerhet nu då barnen varit lediga under jul.

    Saken är väl den att han själv inte är heltidspappa, hans barn kommer till oss mer sporadiskt och då är det inga konflikter så klart utan bara mys och kul!
    Någon som kännerigen problemet, vad gör man?
  2. 1
    tonåring och styvpappa Jag har ensamvårdnad om mina barn och har för ett tag sedan flyttat i hop med en ny man efter att ha varit ensam sedan barnen var små.
    Det är både ris och ros angående barnen och nya mannen. De gillar honom men han och hans familj har helt andra normer och värderingar än vad jag/ vi har.
    Han häpnar över min 15 åriga tjej som jag själv tycker är rätt ok ur tonårs sammanhang.
    Hon är extremt f"jortis" om ni förstår vad jag menar ; sminkar sig mycket, vill chatta på nätet hela tiden och är mer ego än vad hon brukar vara.
    Tar sina brors batterier om hennes är slut, har svårt att förstå att det inte är ok att ex duscha upp allt varmvatten osv. Men det är liksom allt, hon varken röker, dricker eller ens är intresserad av killar, skäter skolan rätt bra också, inget skolk.

    Hon och jag har dessutom en bra relation, vi gör saker tillsammans och hon messar mig då hon sover borta med typ "godnatt mamma jag älskar dig".
    Samtidigt kan hon visst vara uppkäftig, men det tonar bort nu ju äldre hon blir.
    Men styvpappan går i taket av hennes sätt i bland, i går ex pratade en kompis bredvid henne i telefon och jag försökte prata med min dotter, "håll tyst" sa hon bara då...inget mer inte ens på ett uppkäftigt sätt.
    Han tycker det är fruktansvärt att hon har ett sånt sätt mot mig.
    Vi har liknande saker hela tiden och i synnerhet nu då barnen varit lediga under jul.

    Saken är väl den att han själv inte är heltidspappa, hans barn kommer till oss mer sporadiskt och då är det inga konflikter så klart utan bara mys och kul!
    Någon som kännerigen problemet, vad gör man?
  3. anonymt namn
    #2

    jodå

    jag märker att mina barns styvpappa inte köper barnens sätt. Jag tror att det handlar väldigt mycket om känslor. Tonåringar kan vara rätt jobbiga och om man inte har starka känslomässiga band till dem så blir det nog lätt att se dem som enbart jobbig. Som förälder älskar (och förlåter) man sina barn oavsett vad dom gör.
  4. 2
    jodå jag märker att mina barns styvpappa inte köper barnens sätt. Jag tror att det handlar väldigt mycket om känslor. Tonåringar kan vara rätt jobbiga och om man inte har starka känslomässiga band till dem så blir det nog lätt att se dem som enbart jobbig. Som förälder älskar (och förlåter) man sina barn oavsett vad dom gör.
  5. Medlem sedan
    Jan 2008
    #3
    Vi har ungifär samma situation här, bara det att det ingen styvpappa utan den biologiska pappan som är lite fyrkantig. När barnen nu har kommit upp i tonåren, mognat och vill vara med och besluta och disskutera, då tycker han de är snutiga! Hade han varit deras styvpappa hade jag trott att han var orättvis och "dum" bara för den anledningen, men som det är nu ser jag att det inte handlar om brist på kärlek utan helt enklelt är en kollision mellan icke utvecklat föräldraskap/ utvecklade ungdomar! I dag får barnen redan på dagis lära sig att stå upp för sina värderingar och lär sig disskutera, så är min man inte uppfostrad, han är inte vidare "verbal" utan tycker en diskussion är = uppnosighet. Tyvärr...
  6. 3
    Vi har ungifär samma situation här, bara det att det ingen styvpappa utan den biologiska pappan som är lite fyrkantig. När barnen nu har kommit upp i tonåren, mognat och vill vara med och besluta och disskutera, då tycker han de är snutiga! Hade han varit deras styvpappa hade jag trott att han var orättvis och "dum" bara för den anledningen, men som det är nu ser jag att det inte handlar om brist på kärlek utan helt enklelt är en kollision mellan icke utvecklat föräldraskap/ utvecklade ungdomar! I dag får barnen redan på dagis lära sig att stå upp för sina värderingar och lär sig disskutera, så är min man inte uppfostrad, han är inte vidare "verbal" utan tycker en diskussion är = uppnosighet. Tyvärr...
  7. Medlem sedan
    Jul 2021
    #4

    Styvbarn

    Jag träffade en kvinna som jag föll handlöst för. Hon hade fått sitt första barn när hon var 17 och sen nummer två och tre innan hon fyllt 22. Alla tre var tonåringar när jag kom in i familjens liv. Dom två äldsta barnen har samma pappa, men min sambo och han separerade när barnen var små. Sen träffade hon en ny man som hon fick barn nummer tre med. Dom var tillsammans i drygt 14 år, så i detta fallet finns det inte bara en biologisk pappa att ta hänsyn till. Dom två stora barnen har sin biologiska pappa och dessutom vuxit upp med och levt i 14 år med en annan man som självklart också känns som pappa.
    För mig stod det ganska snabbt klart att jag inte ville försöka att ta någon papparoll, det hade blivit fel för oss alla. Till en början så var jag väldigt försiktig i kontakten med barnen. Jag visade bara att jag var intresserad av dom och deras liv, bortsett ifrån det så fokuserade jag på att visa att jag älskar deras mamma och att jag tänker behandla henne med kärlek och respekt.
    Efter hand så löste sig rollerna otroligt smidigt. Jag har såklart lite olika kontakt med dom alla eftersom dom är olika individer i olika åldrar. Men för mig står det klart att oavsett ålder man kommer in i deras liv och oavsett om jag har biologiska band eller inte så älskar jag dom alla tre på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Jag är noga med att aldrig lova eller förbjuda något. Det är inte jag som sätter reglerna och jag skulle aldrig drömma om att ifrågasätta mammans beslut. Däremot kan jag upprätthålla regler om dom är uttalande sedan tidigare. Sen har jag lyxen att kunna få vara lite rolig och skämma bort. Ska tilläggas att jag inte har några egna biologiska barn, vilket naturligtvis gör det hela lite enklare.
    För mig har det blivit väldigt många otroligt starka ögonblick, inte minst då samtliga vid olika tillfällen valt att anförtro sig åt mig istället för någon av sina biologiska föräldrar. Det blir så starkt för mig därför att när dom kommer till mig så är det ett eget val dom gör. Dom förväntas inte komma till mig för frågor och privata samtal. Den yngsta sonen som nu fyller 16 har mått dåligt till och från och har varit svårt att nå. Han vet inte riktigt själv vad problemet är. För någon vecka sen när hans mamma jobbade natt och jag sent på kvällen hade gjort iordning i köket så kom han ut och satte sig hos mig. Han började med att berätta allmänna saker om sitt liv och skolan. Jag satt mest tyst och lyssnade. Efterhand som tiden gick så kom han in på mer allvarliga funderingar och lät mig ta del av och förstå vad som händer i hans liv. Det var en sån enorm ära att få vara någon han känner sig trygg nog med för att våga dela med sig av just det som är så jobbigt med att vara tonåring. Då finns det inga som helst tankar på biologi och gener. Mer pappa och vän där och då kan jag inte bli. Vi blev sittande mellan klockan 23-05.50 och tiden bara rann iväg. Efter samtalet så skrev han ett sms till sin mamma och berättade att han var glad för att jag finns i hans och även i hennes liv. Har som sagt inga egna barn, men har personligen svårt att se att det kan bli så mycket större än så. Jag har aldrig haft några starka band till min egna familj och släkt utan det har blivit så att dom människor som jag mött och tyckt mycket om har blivit min "familj".
    Jag har suttit med på akuten hela nätter, varit på föräldramöten, skolavslutningar och studentfest. Kan ärligt säga att jag inte saknar någonting med att inte ha biologiska barn. Enda nackdelen är väl möjligtvis att jag konstant oroar mig när dom är ute sent. Sitter gärna uppe tills alla är samlade och om jag får så hämtar jag dom gärna på natten. Men den oron är väl den som ingår i kärlek.
    Jag vill inte måla upp någon solskenshistoria och jag förstår att detta är ett område som orsakar många stora problem. Jag tror bara att det är viktigt att inte ha förväntningar på hur det ska vara. Det kanske inte alltid blir som man trodde, men många gånger mycket bättre. Jag tror inte att dom älskar mig, men jag vet att dom tycker om mig, litar på mig och att dom tycker om att jag är med deras mamma. Mer än så kan jag inte önska.
    Sen har jag också haft den stora förmånen att bli accepterad av de biologiska papporna. Det är inte så att vi ringer varandra och hittar på saker tillsammans, men vi har träffats vid olika tilldragelser och det har aldrig varit ett problem. Jag får vara tacksam för att deras fokus ligger på att jag är snäll mot deras barn och inte på att jag lever tillsammans med deras exflickvän.
    Inser att texten blev väldigt lång, men kortare än såhär kunde jag inte beskriva min erfarenhet av att få bli del av en ny familj.
    Det är utan tvekan det finaste jag har fått uppleva och jag tar tacksamt emot varje möjlighet att göra relationerna lite starkare för var dag.
  8. 4
    Styvbarn Jag träffade en kvinna som jag föll handlöst för. Hon hade fått sitt första barn när hon var 17 och sen nummer två och tre innan hon fyllt 22. Alla tre var tonåringar när jag kom in i familjens liv. Dom två äldsta barnen har samma pappa, men min sambo och han separerade när barnen var små. Sen träffade hon en ny man som hon fick barn nummer tre med. Dom var tillsammans i drygt 14 år, så i detta fallet finns det inte bara en biologisk pappa att ta hänsyn till. Dom två stora barnen har sin biologiska pappa och dessutom vuxit upp med och levt i 14 år med en annan man som självklart också känns som pappa.
    För mig stod det ganska snabbt klart att jag inte ville försöka att ta någon papparoll, det hade blivit fel för oss alla. Till en början så var jag väldigt försiktig i kontakten med barnen. Jag visade bara att jag var intresserad av dom och deras liv, bortsett ifrån det så fokuserade jag på att visa att jag älskar deras mamma och att jag tänker behandla henne med kärlek och respekt.
    Efter hand så löste sig rollerna otroligt smidigt. Jag har såklart lite olika kontakt med dom alla eftersom dom är olika individer i olika åldrar. Men för mig står det klart att oavsett ålder man kommer in i deras liv och oavsett om jag har biologiska band eller inte så älskar jag dom alla tre på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Jag är noga med att aldrig lova eller förbjuda något. Det är inte jag som sätter reglerna och jag skulle aldrig drömma om att ifrågasätta mammans beslut. Däremot kan jag upprätthålla regler om dom är uttalande sedan tidigare. Sen har jag lyxen att kunna få vara lite rolig och skämma bort. Ska tilläggas att jag inte har några egna biologiska barn, vilket naturligtvis gör det hela lite enklare.
    För mig har det blivit väldigt många otroligt starka ögonblick, inte minst då samtliga vid olika tillfällen valt att anförtro sig åt mig istället för någon av sina biologiska föräldrar. Det blir så starkt för mig därför att när dom kommer till mig så är det ett eget val dom gör. Dom förväntas inte komma till mig för frågor och privata samtal. Den yngsta sonen som nu fyller 16 har mått dåligt till och från och har varit svårt att nå. Han vet inte riktigt själv vad problemet är. För någon vecka sen när hans mamma jobbade natt och jag sent på kvällen hade gjort iordning i köket så kom han ut och satte sig hos mig. Han började med att berätta allmänna saker om sitt liv och skolan. Jag satt mest tyst och lyssnade. Efterhand som tiden gick så kom han in på mer allvarliga funderingar och lät mig ta del av och förstå vad som händer i hans liv. Det var en sån enorm ära att få vara någon han känner sig trygg nog med för att våga dela med sig av just det som är så jobbigt med att vara tonåring. Då finns det inga som helst tankar på biologi och gener. Mer pappa och vän där och då kan jag inte bli. Vi blev sittande mellan klockan 23-05.50 och tiden bara rann iväg. Efter samtalet så skrev han ett sms till sin mamma och berättade att han var glad för att jag finns i hans och även i hennes liv. Har som sagt inga egna barn, men har personligen svårt att se att det kan bli så mycket större än så. Jag har aldrig haft några starka band till min egna familj och släkt utan det har blivit så att dom människor som jag mött och tyckt mycket om har blivit min "familj".
    Jag har suttit med på akuten hela nätter, varit på föräldramöten, skolavslutningar och studentfest. Kan ärligt säga att jag inte saknar någonting med att inte ha biologiska barn. Enda nackdelen är väl möjligtvis att jag konstant oroar mig när dom är ute sent. Sitter gärna uppe tills alla är samlade och om jag får så hämtar jag dom gärna på natten. Men den oron är väl den som ingår i kärlek.
    Jag vill inte måla upp någon solskenshistoria och jag förstår att detta är ett område som orsakar många stora problem. Jag tror bara att det är viktigt att inte ha förväntningar på hur det ska vara. Det kanske inte alltid blir som man trodde, men många gånger mycket bättre. Jag tror inte att dom älskar mig, men jag vet att dom tycker om mig, litar på mig och att dom tycker om att jag är med deras mamma. Mer än så kan jag inte önska.
    Sen har jag också haft den stora förmånen att bli accepterad av de biologiska papporna. Det är inte så att vi ringer varandra och hittar på saker tillsammans, men vi har träffats vid olika tilldragelser och det har aldrig varit ett problem. Jag får vara tacksam för att deras fokus ligger på att jag är snäll mot deras barn och inte på att jag lever tillsammans med deras exflickvän.
    Inser att texten blev väldigt lång, men kortare än såhär kunde jag inte beskriva min erfarenhet av att få bli del av en ny familj.
    Det är utan tvekan det finaste jag har fått uppleva och jag tar tacksamt emot varje möjlighet att göra relationerna lite starkare för var dag.
  9. Medlem sedan
    Jul 2021
    #5

    Styvbarn

    Jag träffade en kvinna som jag föll handlöst för. Hon hade fått sitt första barn när hon var 17 och sen nummer två och tre innan hon fyllt 22. Alla tre var tonåringar när jag kom in i familjens liv. Dom två äldsta barnen har samma pappa, men min sambo och han separerade när barnen var små. Sen träffade hon en ny man som hon fick barn nummer tre med. Dom var tillsammans i drygt 14 år, så i detta fallet finns det inte bara en biologisk pappa att ta hänsyn till. Dom två stora barnen har sin biologiska pappa och dessutom vuxit upp med och levt i 14 år med en annan man som självklart också känns som pappa.
    För mig stod det ganska snabbt klart att jag inte ville försöka att ta någon papparoll, det hade blivit fel för oss alla. Till en början så var jag väldigt försiktig i kontakten med barnen. Jag visade bara att jag var intresserad av dom och deras liv, bortsett ifrån det så fokuserade jag på att visa att jag älskar deras mamma och att jag tänker behandla henne med kärlek och respekt.
    Efter hand så löste sig rollerna otroligt smidigt. Jag har såklart lite olika kontakt med dom alla eftersom dom är olika individer i olika åldrar. Men för mig står det klart att oavsett ålder man kommer in i deras liv och oavsett om jag har biologiska band eller inte så älskar jag dom alla tre på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Jag är noga med att aldrig lova eller förbjuda något. Det är inte jag som sätter reglerna och jag skulle aldrig drömma om att ifrågasätta mammans beslut. Däremot kan jag upprätthålla regler om dom är uttalande sedan tidigare. Sen har jag lyxen att kunna få vara lite rolig och skämma bort. Ska tilläggas att jag inte har några egna biologiska barn, vilket naturligtvis gör det hela lite enklare.
    För mig har det blivit väldigt många otroligt starka ögonblick, inte minst då samtliga vid olika tillfällen valt att anförtro sig åt mig istället för någon av sina biologiska föräldrar. Det blir så starkt för mig därför att när dom kommer till mig så är det ett eget val dom gör. Dom förväntas inte komma till mig för frågor och privata samtal. Den yngsta sonen som nu fyller 16 har mått dåligt till och från och har varit svårt att nå. Han vet inte riktigt själv vad problemet är. För någon vecka sen när hans mamma jobbade natt och jag sent på kvällen hade gjort iordning i köket så kom han ut och satte sig hos mig. Han började med att berätta allmänna saker om sitt liv och skolan. Jag satt mest tyst och lyssnade. Efterhand som tiden gick så kom han in på mer allvarliga funderingar och lät mig ta del av och förstå vad som händer i hans liv. Det var en sån enorm ära att få vara någon han känner sig trygg nog med för att våga dela med sig av just det som är så jobbigt med att vara tonåring. Då finns det inga som helst tankar på biologi och gener. Mer pappa och vän där och då kan jag inte bli. Vi blev sittande mellan klockan 23-05.50 och tiden bara rann iväg. Efter samtalet så skrev han ett sms till sin mamma och berättade att han var glad för att jag finns i hans och även i hennes liv. Har som sagt inga egna barn, men har personligen svårt att se att det kan bli så mycket större än så. Jag har aldrig haft några starka band till min egna familj och släkt utan det har blivit så att dom människor som jag mött och tyckt mycket om har blivit min "familj".
    Jag har suttit med på akuten hela nätter, varit på föräldramöten, skolavslutningar och studentfest. Kan ärligt säga att jag inte saknar någonting med att inte ha biologiska barn. Enda nackdelen är väl möjligtvis att jag konstant oroar mig när dom är ute sent. Sitter gärna uppe tills alla är samlade och om jag får så hämtar jag dom gärna på natten. Men den oron är väl den som ingår i kärlek.
    Jag vill inte måla upp någon solskenshistoria och jag förstår att detta är ett område som orsakar många stora problem. Jag tror bara att det är viktigt att inte ha förväntningar på hur det ska vara. Det kanske inte alltid blir som man trodde, men många gånger mycket bättre. Jag tror inte att dom älskar mig, men jag vet att dom tycker om mig, litar på mig och att dom tycker om att jag är med deras mamma. Mer än så kan jag inte önska.
    Sen har jag också haft den stora förmånen att bli accepterad av de biologiska papporna. Det är inte så att vi ringer varandra och hittar på saker tillsammans, men vi har träffats vid olika tilldragelser och det har aldrig varit ett problem. Jag får vara tacksam för att deras fokus ligger på att jag är snäll mot deras barn och inte på att jag lever tillsammans med deras exflickvän.
    Inser att texten blev väldigt lång, men kortare än såhär kunde jag inte beskriva min erfarenhet av att få bli del av en ny familj.
    Det är utan tvekan det finaste jag har fått uppleva och jag tar tacksamt emot varje möjlighet att göra relationerna lite starkare för var dag.
  10. 5
    Styvbarn Jag träffade en kvinna som jag föll handlöst för. Hon hade fått sitt första barn när hon var 17 och sen nummer två och tre innan hon fyllt 22. Alla tre var tonåringar när jag kom in i familjens liv. Dom två äldsta barnen har samma pappa, men min sambo och han separerade när barnen var små. Sen träffade hon en ny man som hon fick barn nummer tre med. Dom var tillsammans i drygt 14 år, så i detta fallet finns det inte bara en biologisk pappa att ta hänsyn till. Dom två stora barnen har sin biologiska pappa och dessutom vuxit upp med och levt i 14 år med en annan man som självklart också känns som pappa.
    För mig stod det ganska snabbt klart att jag inte ville försöka att ta någon papparoll, det hade blivit fel för oss alla. Till en början så var jag väldigt försiktig i kontakten med barnen. Jag visade bara att jag var intresserad av dom och deras liv, bortsett ifrån det så fokuserade jag på att visa att jag älskar deras mamma och att jag tänker behandla henne med kärlek och respekt.
    Efter hand så löste sig rollerna otroligt smidigt. Jag har såklart lite olika kontakt med dom alla eftersom dom är olika individer i olika åldrar. Men för mig står det klart att oavsett ålder man kommer in i deras liv och oavsett om jag har biologiska band eller inte så älskar jag dom alla tre på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Jag är noga med att aldrig lova eller förbjuda något. Det är inte jag som sätter reglerna och jag skulle aldrig drömma om att ifrågasätta mammans beslut. Däremot kan jag upprätthålla regler om dom är uttalande sedan tidigare. Sen har jag lyxen att kunna få vara lite rolig och skämma bort. Ska tilläggas att jag inte har några egna biologiska barn, vilket naturligtvis gör det hela lite enklare.
    För mig har det blivit väldigt många otroligt starka ögonblick, inte minst då samtliga vid olika tillfällen valt att anförtro sig åt mig istället för någon av sina biologiska föräldrar. Det blir så starkt för mig därför att när dom kommer till mig så är det ett eget val dom gör. Dom förväntas inte komma till mig för frågor och privata samtal. Den yngsta sonen som nu fyller 16 har mått dåligt till och från och har varit svårt att nå. Han vet inte riktigt själv vad problemet är. För någon vecka sen när hans mamma jobbade natt och jag sent på kvällen hade gjort iordning i köket så kom han ut och satte sig hos mig. Han började med att berätta allmänna saker om sitt liv och skolan. Jag satt mest tyst och lyssnade. Efterhand som tiden gick så kom han in på mer allvarliga funderingar och lät mig ta del av och förstå vad som händer i hans liv. Det var en sån enorm ära att få vara någon han känner sig trygg nog med för att våga dela med sig av just det som är så jobbigt med att vara tonåring. Då finns det inga som helst tankar på biologi och gener. Mer pappa och vän där och då kan jag inte bli. Vi blev sittande mellan klockan 23-05.50 och tiden bara rann iväg. Efter samtalet så skrev han ett sms till sin mamma och berättade att han var glad för att jag finns i hans och även i hennes liv. Har som sagt inga egna barn, men har personligen svårt att se att det kan bli så mycket större än så. Jag har aldrig haft några starka band till min egna familj och släkt utan det har blivit så att dom människor som jag mött och tyckt mycket om har blivit min "familj".
    Jag har suttit med på akuten hela nätter, varit på föräldramöten, skolavslutningar och studentfest. Kan ärligt säga att jag inte saknar någonting med att inte ha biologiska barn. Enda nackdelen är väl möjligtvis att jag konstant oroar mig när dom är ute sent. Sitter gärna uppe tills alla är samlade och om jag får så hämtar jag dom gärna på natten. Men den oron är väl den som ingår i kärlek.
    Jag vill inte måla upp någon solskenshistoria och jag förstår att detta är ett område som orsakar många stora problem. Jag tror bara att det är viktigt att inte ha förväntningar på hur det ska vara. Det kanske inte alltid blir som man trodde, men många gånger mycket bättre. Jag tror inte att dom älskar mig, men jag vet att dom tycker om mig, litar på mig och att dom tycker om att jag är med deras mamma. Mer än så kan jag inte önska.
    Sen har jag också haft den stora förmånen att bli accepterad av de biologiska papporna. Det är inte så att vi ringer varandra och hittar på saker tillsammans, men vi har träffats vid olika tilldragelser och det har aldrig varit ett problem. Jag får vara tacksam för att deras fokus ligger på att jag är snäll mot deras barn och inte på att jag lever tillsammans med deras exflickvän.
    Inser att texten blev väldigt lång, men kortare än såhär kunde jag inte beskriva min erfarenhet av att få bli del av en ny familj.
    Det är utan tvekan det finaste jag har fått uppleva och jag tar tacksamt emot varje möjlighet att göra relationerna lite starkare för var dag.

Liknande trådar

  1. tveksam styvpappa
    By snoddis123 in forum Styvfamiljer
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2009-02-05, 16:59
  2. Min gulliga styvpappa OT
    By Valerina in forum Vikt
    Svar: 4
    Senaste inlägg: 2008-06-28, 09:33
  3. Nybliven styvpappa
    By sooz in forum Styvfamiljer
    Svar: 15
    Senaste inlägg: 2007-01-04, 23:28
  4. Ska jag få en styvpappa nu?
    By "Lilla Jag" in forum Känsliga snack
    Svar: 6
    Senaste inlägg: 2006-10-14, 12:29
  5. Konflikt med styvpappa
    By Förtvivlad in forum Autismspektrum
    Svar: 7
    Senaste inlägg: 2005-11-21, 21:07
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar