Om ensam tonåring nedan
Tonåringar
  1. anonymt namn
    #1

    Om ensam tonåring nedan

    Jag flyttar upp detta lite så ingen missar det jag skriver. Det är jättelångt men jag vill ändå skriva det.

    Jag känner igen mig själv väldigt mycket i den ensamma tonårstjejen. Med den skillnaden att jag hade ett trettiotal brevvänner istället för att ha vänner på internet.

    Jag ville egentligen vara med andra och i omgångar under gymnasietiden hade jag kompisar som jag umgicks med. Men jag hamnade alltid i utkanten av alla gäng, jag var den som kunde vara med vem som helt men som inte hörde hemma någonstans. Samma sak fortsatte på universitetet.

    När jag tänker tillbaka är jag rätt säker på att jag var deprimerad under stor del av tonåren. Jag tänkte mycket på självmord och liknande (fast jag aldrig gjorde en tillsymmelse till försök). Jag har än idag lätt för att "halka neråt" i känsloläget men jag kan hantera det.

    Jag är idag väldigt öppen och arbetar som ledare. Jag är omtyckt, kunnig o uppskattad o får höra att jag är så lätt att prata med o bra i sociala sammanhang. Ingen skulle kunna tro att jag var tyst o blyg. (Jag kände aldrig att jag inte dög utan jag kände mig annorlunda. Kanske ett försvar för att slippa känna att jag inte dög.) Detta gäller i arbetslivet!

    Idag lider jag nåt fruktansvärt av att fortfarande inte klara de _privata_ sociala koderna. Givetvis hittade jag en man som är lite likadan. Vi vill så väldigt gärna umgås med andra familjer men det vill sig aldrig. Vi tar nåt initiativ nångång men sen blir det aldrig någon fortsättning. Det leder till gräl ibland t o m för vi känner den här icke självvalda ensamheten. Vi sitter själva på helgerna, visst hittar vi på grejer men vi längtar båda efter middagar, vad som helst, sociala aktiviteter med andra!

    På dagis (för vi har ett sånt barn med...)umgås flera av de andra familjerna flitigt som har barn i samma ålder som vi. Ibland när man går förbi tystnar de o säger halva meningar "ska ni...ikväll...?" till nån annan o man fattar att de inte vill att vi ska veta om händelsen.

    Vi kommer aldrig in i det sociala livet! Det är helt fruktansvärt hemskt, jag kan inte beskriva det. När man är omtyckt på jobbet och tror sig vara helt vanlig o normal så är det otroligt svårt att greppa att det kan bli såhär. Vi grubblar o funderar men vi förstår inte vad vi kan göra annorlunda!

    Så jag skulle verkligen vilja uppmuntra mamman till tonåringen att göra allt för att underlätta för henne att komma igång med kompisar - om det är det tjejen vill. Min mamma trodde att det skulle lösa sig med tiden men det gjorde det tyvärr inte.
  2. 1
    Om ensam tonåring nedan Jag flyttar upp detta lite så ingen missar det jag skriver. Det är jättelångt men jag vill ändå skriva det.

    Jag känner igen mig själv väldigt mycket i den ensamma tonårstjejen. Med den skillnaden att jag hade ett trettiotal brevvänner istället för att ha vänner på internet.

    Jag ville egentligen vara med andra och i omgångar under gymnasietiden hade jag kompisar som jag umgicks med. Men jag hamnade alltid i utkanten av alla gäng, jag var den som kunde vara med vem som helt men som inte hörde hemma någonstans. Samma sak fortsatte på universitetet.

    När jag tänker tillbaka är jag rätt säker på att jag var deprimerad under stor del av tonåren. Jag tänkte mycket på självmord och liknande (fast jag aldrig gjorde en tillsymmelse till försök). Jag har än idag lätt för att "halka neråt" i känsloläget men jag kan hantera det.

    Jag är idag väldigt öppen och arbetar som ledare. Jag är omtyckt, kunnig o uppskattad o får höra att jag är så lätt att prata med o bra i sociala sammanhang. Ingen skulle kunna tro att jag var tyst o blyg. (Jag kände aldrig att jag inte dög utan jag kände mig annorlunda. Kanske ett försvar för att slippa känna att jag inte dög.) Detta gäller i arbetslivet!

    Idag lider jag nåt fruktansvärt av att fortfarande inte klara de _privata_ sociala koderna. Givetvis hittade jag en man som är lite likadan. Vi vill så väldigt gärna umgås med andra familjer men det vill sig aldrig. Vi tar nåt initiativ nångång men sen blir det aldrig någon fortsättning. Det leder till gräl ibland t o m för vi känner den här icke självvalda ensamheten. Vi sitter själva på helgerna, visst hittar vi på grejer men vi längtar båda efter middagar, vad som helst, sociala aktiviteter med andra!

    På dagis (för vi har ett sånt barn med...)umgås flera av de andra familjerna flitigt som har barn i samma ålder som vi. Ibland när man går förbi tystnar de o säger halva meningar "ska ni...ikväll...?" till nån annan o man fattar att de inte vill att vi ska veta om händelsen.

    Vi kommer aldrig in i det sociala livet! Det är helt fruktansvärt hemskt, jag kan inte beskriva det. När man är omtyckt på jobbet och tror sig vara helt vanlig o normal så är det otroligt svårt att greppa att det kan bli såhär. Vi grubblar o funderar men vi förstår inte vad vi kan göra annorlunda!

    Så jag skulle verkligen vilja uppmuntra mamman till tonåringen att göra allt för att underlätta för henne att komma igång med kompisar - om det är det tjejen vill. Min mamma trodde att det skulle lösa sig med tiden men det gjorde det tyvärr inte.
  3. Medlem sedan
    Oct 2007
    #2
    Tack för att du delade med dig av dina inre tankar.

    Sedan törs jag nog svara att det är fler än du tror som sitter "ensamma" på helgerna, och då självvalt dessutom. När en del pratar om middagar och träffar, så kan det vara en och samma träff som diskuteras 10 gånger, så att det låter som att de jämt har något för sig. Och det finns ett fåtal människor som helt enkelt inte kan sitta ensamma en sekund ens, och det är nog inte så mycket att sträva efter.

    Istället för att sitta ensamma på helgerna så kan ni ju göra något ute. Gå på bio eller museum tillsammans, kanske gå med i någon aktivitet/kurs som är på helger. Ni kanske har ett intresse som har sammankomster där ni kan träffa andra.

    Och du och din man har ju en gång träffats, så ni vet ju att det går.

    Jag passar själv inte att alltid umgås med andra. Och jag totalt avskyr "parmiddagar" och tycker sånt bara är jobbigt och känns konstgjort (min man tycker exakt likadant). Man ska sitta och vara maximalt trevlig en hel kväll, och det orkar inte jag med. Helst vill jag "göra " något när jag träffar människor, spela spel inne eller ute. Men bara sitta vid ett matbord en hel kväll och pimpla vin är inte riktigt min sak, och jag vet att jag inte är ensam att tycka så.

    Ni kanske ska fråga människor om att "göra" något istället för att äta middag? Spela bangolf, gå på bio, gå på någon utställning eller bowla är kanske lättare att få med folk på också. Testa. Jag tackar hellre ja till en bowlingkväll än en middag.
  4. 2
    Tack för att du delade med dig av dina inre tankar.

    Sedan törs jag nog svara att det är fler än du tror som sitter "ensamma" på helgerna, och då självvalt dessutom. När en del pratar om middagar och träffar, så kan det vara en och samma träff som diskuteras 10 gånger, så att det låter som att de jämt har något för sig. Och det finns ett fåtal människor som helt enkelt inte kan sitta ensamma en sekund ens, och det är nog inte så mycket att sträva efter.

    Istället för att sitta ensamma på helgerna så kan ni ju göra något ute. Gå på bio eller museum tillsammans, kanske gå med i någon aktivitet/kurs som är på helger. Ni kanske har ett intresse som har sammankomster där ni kan träffa andra.

    Och du och din man har ju en gång träffats, så ni vet ju att det går.

    Jag passar själv inte att alltid umgås med andra. Och jag totalt avskyr "parmiddagar" och tycker sånt bara är jobbigt och känns konstgjort (min man tycker exakt likadant). Man ska sitta och vara maximalt trevlig en hel kväll, och det orkar inte jag med. Helst vill jag "göra " något när jag träffar människor, spela spel inne eller ute. Men bara sitta vid ett matbord en hel kväll och pimpla vin är inte riktigt min sak, och jag vet att jag inte är ensam att tycka så.

    Ni kanske ska fråga människor om att "göra" något istället för att äta middag? Spela bangolf, gå på bio, gå på någon utställning eller bowla är kanske lättare att få med folk på också. Testa. Jag tackar hellre ja till en bowlingkväll än en middag.
  5. Anonym
    #3
    Tack för ditt långa inlägg!
    Det är jag som är den ensamma tonåringens mamma.
    Usch, vad sorgligt du beskriver att ni har det. Jag kan verkligen förstå hur tråkigt det är när alla runt omkring har ett umgänge och ni inte kan ta er in i det. Jag har så många gånger funderat likadant som ni fast när det gäller min dotter. Alltså, vad är det som är fel? Jag kan se henne på en arbetsplats en gång i tiden där hon kommer att vara mycket respekterad för sin kapacitet, ansvarskänsla och stora empati. Faktiskt en väldigt fin människa att ha till vän. Precis som du beskriver att du har det. Däremot, hur ska det gå i det sociala livet? Hur ska det gå med pojkvänner? Jag blir faktiskt rädd när jag läser det du skriver. Jag vet att hon tycker att det är skönt att vara i fred efter fem dagar i en skola med många elever men kanske inte varje dag, helg efter helg. Jag vet att hon vill ha vänner men jag kan ju inte göra det åt henne.
  6. 3
    Tack för ditt långa inlägg!
    Det är jag som är den ensamma tonåringens mamma.
    Usch, vad sorgligt du beskriver att ni har det. Jag kan verkligen förstå hur tråkigt det är när alla runt omkring har ett umgänge och ni inte kan ta er in i det. Jag har så många gånger funderat likadant som ni fast när det gäller min dotter. Alltså, vad är det som är fel? Jag kan se henne på en arbetsplats en gång i tiden där hon kommer att vara mycket respekterad för sin kapacitet, ansvarskänsla och stora empati. Faktiskt en väldigt fin människa att ha till vän. Precis som du beskriver att du har det. Däremot, hur ska det gå i det sociala livet? Hur ska det gå med pojkvänner? Jag blir faktiskt rädd när jag läser det du skriver. Jag vet att hon tycker att det är skönt att vara i fred efter fem dagar i en skola med många elever men kanske inte varje dag, helg efter helg. Jag vet att hon vill ha vänner men jag kan ju inte göra det åt henne.
  7. Anonym
    #4

    Känner igen problem men vad är lösningen

    Helt ny o ovan vid att blogga hittar jag det jag söker i en gammal blogg.
    Kom hem med roliga aktiviteter för mina två yngsta barn. Min fjortonåring ville inte följa med. Han har huvudsakligen tillbringat tid framför datorn. På väg hem mötte jag en "kompis" till honom som var ute med andra kompisar. Igår ringde han denne kompis som inte kunde träffas då. Min älskade fina kille där jag har sett en mognad i sociala kontakter sista tiden hamnar i en ensamhet där ingen ringer o frågar efter honom. Som mamma är det plågsamt och se detta och jag får lust och ringa hans föräldrar och fråga; kan inte ni säga till era söner att ringa min son för att träffas. Men självklart, det går ju inte. Men vad gör man? Det blir inte bättre direkt av att jag ser min egen jobbiga tonår i hans liv fast att det eg. är väldigt mycket som skiljer. Och som vuxen har jag få vänner men de känns trygga och konstanta. Dock känns det ändå som att det går i arv det här med hur man har sociala kontakter. Känner verkligen igen mig själv, min man och barnen i ovanstående artikel. Det är en tröst men ingen lösning. Vad ska jag göra? Hur ska jag prata med min son om vikten av andra jämnåriga, att vara ute och knyta sociala kontakter, vara med, vara ung och fri och ta vara på livet?
  8. 4
    Känner igen problem men vad är lösningen Helt ny o ovan vid att blogga hittar jag det jag söker i en gammal blogg.
    Kom hem med roliga aktiviteter för mina två yngsta barn. Min fjortonåring ville inte följa med. Han har huvudsakligen tillbringat tid framför datorn. På väg hem mötte jag en "kompis" till honom som var ute med andra kompisar. Igår ringde han denne kompis som inte kunde träffas då. Min älskade fina kille där jag har sett en mognad i sociala kontakter sista tiden hamnar i en ensamhet där ingen ringer o frågar efter honom. Som mamma är det plågsamt och se detta och jag får lust och ringa hans föräldrar och fråga; kan inte ni säga till era söner att ringa min son för att träffas. Men självklart, det går ju inte. Men vad gör man? Det blir inte bättre direkt av att jag ser min egen jobbiga tonår i hans liv fast att det eg. är väldigt mycket som skiljer. Och som vuxen har jag få vänner men de känns trygga och konstanta. Dock känns det ändå som att det går i arv det här med hur man har sociala kontakter. Känner verkligen igen mig själv, min man och barnen i ovanstående artikel. Det är en tröst men ingen lösning. Vad ska jag göra? Hur ska jag prata med min son om vikten av andra jämnåriga, att vara ute och knyta sociala kontakter, vara med, vara ung och fri och ta vara på livet?

Liknande trådar

  1. Ensam tonåring
    By Anonym in forum Tonåringar
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2010-09-01, 21:07
  2. Ensam tonåring
    By morx2 in forum Autismspektrum
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2009-05-02, 22:47
  3. Ensam med tonåring, restips nån?!
    By jasika in forum Tonåringar
    Svar: 13
    Senaste inlägg: 2008-07-05, 21:21
  4. Ensam tonåring
    By anonymt namn in forum Tonåringar
    Svar: 18
    Senaste inlägg: 2008-01-19, 18:55
  5. Du som är ensam m. tonåring
    By amiable in forum Tonåringar
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2006-01-24, 19:41
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar