Känner mig ensam....
Hitta nya vänner
  1. anonymt namn
    #1

    Känner mig ensam....

    Hej!

    Jag har en fin familj, jobb, vänner osv.......men ändå känner jag mig ensam. Ngn mer som känner sig så på detta viset?

    Det känns ju så konstigt att känna sig ensam då man dagligen har stort kontaknät med folk, både inom jobbet o privat. Jag har aldrig haft ngn riktig vän, som man kan tissla o tassla om allt, det är väl kanske det jag saknar mest.
    Det kan höras tramsigt, men jag känner mig ensam emellanåt.

    (Vill inte att folk ska tycka synd om mig osv, jag vill inte ha medlidande, utan mest undra om ngn mer än jag känner så här)

    Ha det bra!
  2. 1
    Känner mig ensam.... Hej!

    Jag har en fin familj, jobb, vänner osv.......men ändå känner jag mig ensam. Ngn mer som känner sig så på detta viset?

    Det känns ju så konstigt att känna sig ensam då man dagligen har stort kontaknät med folk, både inom jobbet o privat. Jag har aldrig haft ngn riktig vän, som man kan tissla o tassla om allt, det är väl kanske det jag saknar mest.
    Det kan höras tramsigt, men jag känner mig ensam emellanåt.

    (Vill inte att folk ska tycka synd om mig osv, jag vill inte ha medlidande, utan mest undra om ngn mer än jag känner så här)

    Ha det bra!
  3. Medlem sedan
    Jan 2005
    #2
    När man inte har någon vän som står en så nära att man kan tissla och tassla om allt och veta att det är i trygt förvar är det ganska normalt att känna sig ensam. Jag tror heller inte du är ensam med detta problem.

    Du skriver att du har många vänner och fin familj men ingen närstående vän. Vad är det som hindrar dig från att skaffa en sån vän?
  4. 2
    När man inte har någon vän som står en så nära att man kan tissla och tassla om allt och veta att det är i trygt förvar är det ganska normalt att känna sig ensam. Jag tror heller inte du är ensam med detta problem.

    Du skriver att du har många vänner och fin familj men ingen närstående vän. Vad är det som hindrar dig från att skaffa en sån vän?
  5. Anonym
    #3
    hej känner igen mig så mycket och saknar eller sörjer en riktig kompis.Har nog gett upp hoppet nu.Kommer aldrig att lära känna någon.Har verkligen försökt hängt på alla möten alla aktiviteter mm.Men allt är så ytligt och ingen som vill ha kontakt.Genom barnen nej ingen,genom jobbet nej ingen,genom killen nej ingen,genom fritidsaktivt,nej ingen,genom fester och middagar nej ingen.Det måste vara något fel på mig!!
  6. 3
    hej känner igen mig så mycket och saknar eller sörjer en riktig kompis.Har nog gett upp hoppet nu.Kommer aldrig att lära känna någon.Har verkligen försökt hängt på alla möten alla aktiviteter mm.Men allt är så ytligt och ingen som vill ha kontakt.Genom barnen nej ingen,genom jobbet nej ingen,genom killen nej ingen,genom fritidsaktivt,nej ingen,genom fester och middagar nej ingen.Det måste vara något fel på mig!!
  7. Medlem sedan
    Nov 2001
    #4
    Jag tror inte det är fel på dig! Bort med de tankarna. Jag tror folk har så mycket omkring sig att det inte orkar mer. Även om någon gillar dig, finns det liksom inte plats och tid.

    Ett bra sätt att få vänner är att gå på någon utbildning. Grupparbeten och rastsnack är jättebra om man vill ha kompisar. Bjud hem någon på fika så kan ni plugga ihop...

    Jag har tappat bort mina gamla vänner och de jag har nu hinner jag inte umgås med på fritiden, men de finns där och vi gillar varandra och kramas. Jag kallar dem vänner även om vi inte åker hem till varandra och går och shoppar ihop. Jag har inte tid nu, mitt i livet, och inte de heller. Det är ok.

    Med den definitionen har jag måånga vänner på jobbet och från mina nyligen avslutade kurser. Jag liksom sänker "inträdeskraven" och "undertidenkraven" på min vänlista, så simsalabim, blir den lång.

    Kram/ en vän
  8. 4
    Jag tror inte det är fel på dig! Bort med de tankarna. Jag tror folk har så mycket omkring sig att det inte orkar mer. Även om någon gillar dig, finns det liksom inte plats och tid.

    Ett bra sätt att få vänner är att gå på någon utbildning. Grupparbeten och rastsnack är jättebra om man vill ha kompisar. Bjud hem någon på fika så kan ni plugga ihop...

    Jag har tappat bort mina gamla vänner och de jag har nu hinner jag inte umgås med på fritiden, men de finns där och vi gillar varandra och kramas. Jag kallar dem vänner även om vi inte åker hem till varandra och går och shoppar ihop. Jag har inte tid nu, mitt i livet, och inte de heller. Det är ok.

    Med den definitionen har jag måånga vänner på jobbet och från mina nyligen avslutade kurser. Jag liksom sänker "inträdeskraven" och "undertidenkraven" på min vänlista, så simsalabim, blir den lång.

    Kram/ en vän
  9. Medlem sedan
    Feb 2008
    #5
    Du skriver precis som jag känner det,har oxå en del kompisar och många arbetskollegor men ingen jag kan prata känslor funderingar i livet med.så nu när jag har det så väldigt jobbigt med min familjesituation(kanske skilsmässa)så träffade jag en pastor i en kyrka som jag fick prata med (jag är inte religös) han lyssnade och det kändes så himmla skönt efteråt att bara fått prata och få ut alla tankar som annars bara ligger och snurrar i huvet.men en dag kanske jag oxå träffar en riktig kompis man kan lita på.
  10. 5
    Du skriver precis som jag känner det,har oxå en del kompisar och många arbetskollegor men ingen jag kan prata känslor funderingar i livet med.så nu när jag har det så väldigt jobbigt med min familjesituation(kanske skilsmässa)så träffade jag en pastor i en kyrka som jag fick prata med (jag är inte religös) han lyssnade och det kändes så himmla skönt efteråt att bara fått prata och få ut alla tankar som annars bara ligger och snurrar i huvet.men en dag kanske jag oxå träffar en riktig kompis man kan lita på.
  11. anonymt namn
    #6
    Jag känner mig också väldigt ensam. Jag saknar riktiga vänner. Eftersom jag träffade min man redan under gymnasiet föll mina vänner ifrån redan då. Min sista riktigt nära vänninna hade jag under högstadiet och vi har inte längre kontakt.
    Jag har bra kollegor på jobbet, men vi träffas inte privat. Jag har många bekanta/vänner men som ej står mig så särskilt nära som jag verkligen kan prata med.
    Min man är min allra bästa vän, men jag börjar känna mer och mer att jag skulle vilja ha riktigt bra väninnor som man kunde prata med.
    Kanske är det mitt eget fel. Jag har lite svårt att öppna mig inför folk.
  12. 6
    Jag känner mig också väldigt ensam. Jag saknar riktiga vänner. Eftersom jag träffade min man redan under gymnasiet föll mina vänner ifrån redan då. Min sista riktigt nära vänninna hade jag under högstadiet och vi har inte längre kontakt.
    Jag har bra kollegor på jobbet, men vi träffas inte privat. Jag har många bekanta/vänner men som ej står mig så särskilt nära som jag verkligen kan prata med.
    Min man är min allra bästa vän, men jag börjar känna mer och mer att jag skulle vilja ha riktigt bra väninnor som man kunde prata med.
    Kanske är det mitt eget fel. Jag har lite svårt att öppna mig inför folk.
  13. Anonym
    #7
    Hej
    jag känner igen mig precis. Seprarerade från min man och har aldrig i mitt liv varit så ensam som nu. Vännerna höll med mig om att jag skulle lämna detta förhållande för att stärka/rädda mig själv. Och nu står jag här. Ensam. Jag hör av mig hela tiden till alla, men ingen har tid eller känner för att ses. Nu har jag gett upp, jag hör inte av mig, och då är det helt tyst. Känner mig sviken och övergiven. Och mår jättedåligt av detta.
    Fler som blivit ensamstående föräldrer, och känner såhär?
  14. 7
    Hej
    jag känner igen mig precis. Seprarerade från min man och har aldrig i mitt liv varit så ensam som nu. Vännerna höll med mig om att jag skulle lämna detta förhållande för att stärka/rädda mig själv. Och nu står jag här. Ensam. Jag hör av mig hela tiden till alla, men ingen har tid eller känner för att ses. Nu har jag gett upp, jag hör inte av mig, och då är det helt tyst. Känner mig sviken och övergiven. Och mår jättedåligt av detta.
    Fler som blivit ensamstående föräldrer, och känner såhär?
  15. Anonym
    #8
    Tänk att jag kan känna lite så också. Men jag förstår mer och mer att det är självvalt. Då jag ofta knyter nya kontakter och har vänner kan jag dock känna efter ett tag att flera av dem bara vill ha och vill ha av mig. Ingen ger så mycket tillbaka. Det blir tråkigt i längden så efter ett tag så släpper jag dem. Ingen skada skedd men jag har en vän mindre.
  16. 8
    Tänk att jag kan känna lite så också. Men jag förstår mer och mer att det är självvalt. Då jag ofta knyter nya kontakter och har vänner kan jag dock känna efter ett tag att flera av dem bara vill ha och vill ha av mig. Ingen ger så mycket tillbaka. Det blir tråkigt i längden så efter ett tag så släpper jag dem. Ingen skada skedd men jag har en vän mindre.
  17. anonymt namn
    #9
    Här är en till som känner likadant. Flyttat till storstan pga jobb. Mina "riktiga" vänner finns runtom i Sverige och man ses sällan pga avstånd och att alla har "sitt". Saknar en riktig vän som man spontant kan gå och fika hos eller vad som helst. Har "nya" bekantskaper genom jobb och mammagrupp osv men de har ju redan sina "nära vänner" och kanske inte behöver fler....svårt att lära känna nya människor så på det sättet att de känns som riktiga kompisar. Beror säkert på att man inte har så mycket tid att ses på också. Känner ofta sorg för att jag inte har någon nära och blir gärna avis på andra som pratar om tjejmiddagar, spa-helger tillsammans osv.... Försöker anstränga mig för att vara med på aktiviteter och träffa andra men det är ju jättesvårt!
  18. 9
    Här är en till som känner likadant. Flyttat till storstan pga jobb. Mina "riktiga" vänner finns runtom i Sverige och man ses sällan pga avstånd och att alla har "sitt". Saknar en riktig vän som man spontant kan gå och fika hos eller vad som helst. Har "nya" bekantskaper genom jobb och mammagrupp osv men de har ju redan sina "nära vänner" och kanske inte behöver fler....svårt att lära känna nya människor så på det sättet att de känns som riktiga kompisar. Beror säkert på att man inte har så mycket tid att ses på också. Känner ofta sorg för att jag inte har någon nära och blir gärna avis på andra som pratar om tjejmiddagar, spa-helger tillsammans osv.... Försöker anstränga mig för att vara med på aktiviteter och träffa andra men det är ju jättesvårt!
  19. Medlem sedan
    Nov 2006
    #10

    Samma här

    Har en nog ganska normalt nätverk rnt mig men ibland så känner man sig väldigt ensam, men kan ju vara för man funderar över en person som kanske inte man hört av på några dagar, elelr att man e lite extra deppig idag etc.

    Vad man gör åt det e väl o ringa någon o umgås med.
  20. 10
    Samma här Har en nog ganska normalt nätverk rnt mig men ibland så känner man sig väldigt ensam, men kan ju vara för man funderar över en person som kanske inte man hört av på några dagar, elelr att man e lite extra deppig idag etc.

    Vad man gör åt det e väl o ringa någon o umgås med.
  21. Medlem sedan
    Feb 2008
    #11

    Vi är nog många...

    .. som känner oss ensamma.... För min och min mans del handlar det mycket om att vi har flyttat från landet till storstan och tillbaka igen med delvis nya värderingar med oss. Våra gamla vänner från skoltiden har fallit ifrån och flera av vännerna från "jobbetoch karriärenärmittallt - åren" fattar inte varför vi har flyttat "hem" till landsbygden och har svårt att relatera till vårt nya liv. Vi har fått två barn (underbara ungar!!) som ger ett nytt perspektiv på tillvaron och den tid som finns att odla relationer lägger vi ju främst på dem.

    Så nu sitter vi här, yngre medelålders, och konstaterar att det är skitsvårt att skaffa sig nya vänner. Alla har som sagt sitt, och här på landsbygden (det måste erkännas!) är det svårare att komma in i ett socialt sammanhang. Folk har så otroligt mycket synpunkter på att alla måste vara lika och trångsynthet orkar vi bara inte med. Det hör väl också till saken att åtminstone jag har ganska stora krav på kompisrelationer (har jag insett) och orkar inte med ytligt tjafs. Jag vill ha vänner som man kan dela det väsentliga i livet med, ha ibåde ntellektuellt och emotionellt utbyte av. Ska det vara så svårt?

    Vi tänker väl också att det kanske löser sig genom att man träffar folk genom barnen, men det känns inte så. Vi saknar intensivt några att umgås lättsamt, men inte ytligt med. Kan nån tipsa om nån bra sajt på nätet där man kan söka vänner (alla verkar handla om parrelationer) som har liknande intressen/önskemål?

    Och till sist - inte fasen behöver vi vara anomyna med varandra för att vi pratar om ensamhet? Kom igen! ALLA känner sig ensamma ibland.
  22. 11
    Vi är nog många... .. som känner oss ensamma.... För min och min mans del handlar det mycket om att vi har flyttat från landet till storstan och tillbaka igen med delvis nya värderingar med oss. Våra gamla vänner från skoltiden har fallit ifrån och flera av vännerna från "jobbetoch karriärenärmittallt - åren" fattar inte varför vi har flyttat "hem" till landsbygden och har svårt att relatera till vårt nya liv. Vi har fått två barn (underbara ungar!!) som ger ett nytt perspektiv på tillvaron och den tid som finns att odla relationer lägger vi ju främst på dem.

    Så nu sitter vi här, yngre medelålders, och konstaterar att det är skitsvårt att skaffa sig nya vänner. Alla har som sagt sitt, och här på landsbygden (det måste erkännas!) är det svårare att komma in i ett socialt sammanhang. Folk har så otroligt mycket synpunkter på att alla måste vara lika och trångsynthet orkar vi bara inte med. Det hör väl också till saken att åtminstone jag har ganska stora krav på kompisrelationer (har jag insett) och orkar inte med ytligt tjafs. Jag vill ha vänner som man kan dela det väsentliga i livet med, ha ibåde ntellektuellt och emotionellt utbyte av. Ska det vara så svårt?

    Vi tänker väl också att det kanske löser sig genom att man träffar folk genom barnen, men det känns inte så. Vi saknar intensivt några att umgås lättsamt, men inte ytligt med. Kan nån tipsa om nån bra sajt på nätet där man kan söka vänner (alla verkar handla om parrelationer) som har liknande intressen/önskemål?

    Och till sist - inte fasen behöver vi vara anomyna med varandra för att vi pratar om ensamhet? Kom igen! ALLA känner sig ensamma ibland.
  23. Medlem sedan
    Dec 1998
    #12
    Absolut! Är vi inte alla ensamma längst innne i oss? Vi föds ensamma och dör ensamma, och det är bara JAG SJÄLV som VET hur jag känner längst in och hur jag mår. Jag tror att är man en djup och känslig människa så känner man sig väldigt ensam av och till. Så TROR jag iallafall.
  24. 12
    Absolut! Är vi inte alla ensamma längst innne i oss? Vi föds ensamma och dör ensamma, och det är bara JAG SJÄLV som VET hur jag känner längst in och hur jag mår. Jag tror att är man en djup och känslig människa så känner man sig väldigt ensam av och till. Så TROR jag iallafall.
  25. Medlem sedan
    Mar 2008
    #13
    Tyvärr är det ju så att om man är i en relation, har barn osv osv så finns inte den tiden att bygga upp en riktigt nära relation med någon... för att få en riktigt nära vän som man kan prata om allt med så krävs det ganska lång tid för att bygga upp förtroende... för man vill ju inte berätta om allt för "vem som helst"....
    Jag tror att det är viktigt att man låter det ta tid.... inte ställa för höga krav eller ha för höga förväntningar på vänner för att de ska bli nära vänner.... då kan det bli åt andra hållet... riktig, djup vänskap kommer ur det spontana... bådas vilja att umgås.....
    Så mitt tips är att man inte ska gå runt bland ungarnas aktiviteter och leta vänner.... utan händer det .... så händer det men jag tror att det är ganska ovanligt om jag ska vara ärlig..
    Visst man kan föreslå att man ska ta med fika till nästa hockeyträning och fika tillsammans och sen turas om att ta med..... men det ska som sagt vara under spontana förutsättningar.....
  26. 13
    Tyvärr är det ju så att om man är i en relation, har barn osv osv så finns inte den tiden att bygga upp en riktigt nära relation med någon... för att få en riktigt nära vän som man kan prata om allt med så krävs det ganska lång tid för att bygga upp förtroende... för man vill ju inte berätta om allt för "vem som helst"....
    Jag tror att det är viktigt att man låter det ta tid.... inte ställa för höga krav eller ha för höga förväntningar på vänner för att de ska bli nära vänner.... då kan det bli åt andra hållet... riktig, djup vänskap kommer ur det spontana... bådas vilja att umgås.....
    Så mitt tips är att man inte ska gå runt bland ungarnas aktiviteter och leta vänner.... utan händer det .... så händer det men jag tror att det är ganska ovanligt om jag ska vara ärlig..
    Visst man kan föreslå att man ska ta med fika till nästa hockeyträning och fika tillsammans och sen turas om att ta med..... men det ska som sagt vara under spontana förutsättningar.....
  27. Medlem sedan
    Aug 1998
    #14
    Sent svar, men ändå... Jag blev också ensamstående förälder för 1½ år sedan, och behovet av vänner steg enormt! Min man var min bästa vän, och när inte hans fanns kvar blev det oerhört tomt! Jag gjorde som du, hörde av mig hela tiden och var envis med att vi bokade en tid att ses. Det kanske inte blev den dagen, inte den helgen, inte ens nästa vecka men när det än blev hade jag i alla fall något att se fram emot! Jag kände mig aldrig sviken och övergiven, känner ju så väl igen mig i hur det var när jag själv var gift. Man har ju fullt upp då, inte hinner man ringa väninnor då. Kanske blir ett par gånger per år!
    Fortsätt du att höra av dig till dina vänner och se framför allt till att skaffa nya vänner som också är ensamstående!
    Det jag tycker är jobbigt är att det kräver så mycket mer energi nu att få någon att träffa. Förut fanns mannen där utan att man behövde göra upp något, nu ska det ringas och planeras och donas innan man får träffa någon. Men det är absolut värt ansträngningen!
  28. 14
    Sent svar, men ändå... Jag blev också ensamstående förälder för 1½ år sedan, och behovet av vänner steg enormt! Min man var min bästa vän, och när inte hans fanns kvar blev det oerhört tomt! Jag gjorde som du, hörde av mig hela tiden och var envis med att vi bokade en tid att ses. Det kanske inte blev den dagen, inte den helgen, inte ens nästa vecka men när det än blev hade jag i alla fall något att se fram emot! Jag kände mig aldrig sviken och övergiven, känner ju så väl igen mig i hur det var när jag själv var gift. Man har ju fullt upp då, inte hinner man ringa väninnor då. Kanske blir ett par gånger per år!
    Fortsätt du att höra av dig till dina vänner och se framför allt till att skaffa nya vänner som också är ensamstående!
    Det jag tycker är jobbigt är att det kräver så mycket mer energi nu att få någon att träffa. Förut fanns mannen där utan att man behövde göra upp något, nu ska det ringas och planeras och donas innan man får träffa någon. Men det är absolut värt ansträngningen!
  29. Medlem sedan
    Aug 1998
    #15
    Hej!
    Jag är med på citypolarna.se och det är en site som endast går ut på att hitta vänner och inte alls siktar på ny kärlek! Siten verkar tyvärr vara mest aktiv i storstäderna, men väl värd ett försök! jag har hittat ett par nya vänner den vägen här i min lilla stad.
    Vill bara säga att jag känner igen mig i det du skriver om landsbygd kontra storstad. Jag trivs så mycket bättre i en stad! På landsbygden där alla känner alla blir det så inskränkt, prat sprids när någon sticker ut och är annorlunda. Nej, jag är definitivt en stadsmänniska! Sen behöver inte staden vara så stor, lite kul är det ju när man går på stan och känner igen lite folk här och där.
  30. 15
    Hej!
    Jag är med på citypolarna.se och det är en site som endast går ut på att hitta vänner och inte alls siktar på ny kärlek! Siten verkar tyvärr vara mest aktiv i storstäderna, men väl värd ett försök! jag har hittat ett par nya vänner den vägen här i min lilla stad.
    Vill bara säga att jag känner igen mig i det du skriver om landsbygd kontra storstad. Jag trivs så mycket bättre i en stad! På landsbygden där alla känner alla blir det så inskränkt, prat sprids när någon sticker ut och är annorlunda. Nej, jag är definitivt en stadsmänniska! Sen behöver inte staden vara så stor, lite kul är det ju när man går på stan och känner igen lite folk här och där.
  31. Medlem sedan
    Apr 2008
    #16
    japp, känner igen känslan... har inte massor med vänner för jag har flyttat efter skola mm. har träffat några genom jobb men annars är det svårt, någon jättebra vän är svårt att få, känns som alla är tagna =0/
  32. 16
    japp, känner igen känslan... har inte massor med vänner för jag har flyttat efter skola mm. har träffat några genom jobb men annars är det svårt, någon jättebra vän är svårt att få, känns som alla är tagna =0/
  33. anonymt namn
    #17
    jag tyckte det var jätteensamt ett tag, "alla" var upptagna med "sitt". sen kom jag på att det var ett slags livskris där jag hittade nya sidor hos mig själv, och när jag väl började prata om mina nya tankar, känslor och värderingar hittade jag mer närhetskänsla både i nya och nygamla relationer nu känns det som det är på väg mot bättre igen försiktigt....
  34. 17
    jag tyckte det var jätteensamt ett tag, "alla" var upptagna med "sitt". sen kom jag på att det var ett slags livskris där jag hittade nya sidor hos mig själv, och när jag väl började prata om mina nya tankar, känslor och värderingar hittade jag mer närhetskänsla både i nya och nygamla relationer nu känns det som det är på väg mot bättre igen försiktigt....
  35. Anonym z
    #18
    känner igen mig i det som ni alla skriver. Har många trevliga kollegor även vänner...men sanar den där nära vännen som man kan öppna sig inför och ösa ur sig. Är precis som du i vägvalet där det lutar åt skilsmässa. Men skulle vara så skönt att ha någon som man kan ventilera det med (förutom mannen) Nu vill jag liksom inte tala om för någon innan vi själva kommt till beslut.
  36. 18
    känner igen mig i det som ni alla skriver. Har många trevliga kollegor även vänner...men sanar den där nära vännen som man kan öppna sig inför och ösa ur sig. Är precis som du i vägvalet där det lutar åt skilsmässa. Men skulle vara så skönt att ha någon som man kan ventilera det med (förutom mannen) Nu vill jag liksom inte tala om för någon innan vi själva kommt till beslut.

Liknande trådar

  1. Känner mig ensam...
    By honeymunchkin in forum 1201 Januaribarn
    Svar: 5
    Senaste inlägg: 2011-05-23, 19:40
  2. Känner mig ensam...
    By Grodan in forum Ordet är fritt
    Svar: 38
    Senaste inlägg: 2009-05-29, 19:35
  3. Känner mig så ensam.
    By anonymt namn in forum Känsliga snack
    Svar: 2
    Senaste inlägg: 2009-05-11, 21:45
  4. Känner mig ensam
    By CaspersMommi in forum Gravidsnack
    Svar: 4
    Senaste inlägg: 2007-10-19, 06:13
  5. känner mig så ensam
    By Linda m. 4 barn in forum _05 Höstbarn
    Svar: 28
    Senaste inlägg: 2006-07-29, 20:43
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar