Hur håller ni ihop ert
Flerhandikapp
  1. Medlem sedan
    Nov 2004
    #1

    Hur håller ni ihop ert

    äktenskap/förhållande? Nu har det gått många år och det ena efter det andra dyker upp, och jag tycker livet blev rätt tradigt, enahanda och ibland helt stillastående. Vi har fått ytterligare en sjukdom i familjen, nämligen MS så jag upplever ibland vår familj som en enda hög av sjuklingar, det är Plorps kromosomskada, MS:en, min EDS o sen en make som är egen företagare. Det känns som om jag vill skrika rakt ut ibland.

    Förhållandet har tagit stryk. Jag vill hitta tillbaka till nån form av ömhet, kärlek, fokus på vårt förhållande men det går bara inte. Det är alltid nåt annat i vägen, det är skov, mediciner, försöka sova igen det man förlorat, det är ekonomi, bygga hus osv. Har kommit till en gräns där jag inte längre vill vara med o ha det så här. Kanske är det en reaktion på en mkt stressande höst med många skov, sjukdomsdiagnos etc men jag vet inte om jag orkar vara med längre utan att ha en helskotta massa kärlek, sex o relationsinriktning bakom mig. Nåt som man inte hinner med. Hur håller ni ihop? Hur fixar ni detta? Om ni inte gjort det, hur blev det för er då? Hur mår ni i er relation idag?
    Missunna aldrig en människa dess lycka, du vet ingenting om dess sorger.....

    http://gammelbyn.blogspot.com/
    http://porr-ullet.blogspot.com/

    Vill du läsa min mer personliga blogg? PM:a mig då för lösen och åtkomst, den innehåller så pass privata saker om livet att den vill jag veta vem som läser. Men fråga på, det är alltid kul med någon som vill läsa det man skriver!
  2. 1
    Hur håller ni ihop ert äktenskap/förhållande? Nu har det gått många år och det ena efter det andra dyker upp, och jag tycker livet blev rätt tradigt, enahanda och ibland helt stillastående. Vi har fått ytterligare en sjukdom i familjen, nämligen MS så jag upplever ibland vår familj som en enda hög av sjuklingar, det är Plorps kromosomskada, MS:en, min EDS o sen en make som är egen företagare. Det känns som om jag vill skrika rakt ut ibland.

    Förhållandet har tagit stryk. Jag vill hitta tillbaka till nån form av ömhet, kärlek, fokus på vårt förhållande men det går bara inte. Det är alltid nåt annat i vägen, det är skov, mediciner, försöka sova igen det man förlorat, det är ekonomi, bygga hus osv. Har kommit till en gräns där jag inte längre vill vara med o ha det så här. Kanske är det en reaktion på en mkt stressande höst med många skov, sjukdomsdiagnos etc men jag vet inte om jag orkar vara med längre utan att ha en helskotta massa kärlek, sex o relationsinriktning bakom mig. Nåt som man inte hinner med. Hur håller ni ihop? Hur fixar ni detta? Om ni inte gjort det, hur blev det för er då? Hur mår ni i er relation idag?
  3. Medlem sedan
    Sep 2005
    #2
    Oj Ullet, när jag läser det så tycker jag mitt liv är så enkelt och att sonens funktionshinder inte är nåt alls. Men jag vet ju att det är tufft här också. Jag träffade min man när sonen var 6 år och han adopterade honom för 3 år sen ca. Det vi gör är att ta tid för varandra, när sonen är på korttids hittar vi gärna på nåt bara vi två, men nu har ju vi bara ett barn så det är säkert enklare för oss och vi har ju också turen att vara friska. Finns det nån möjlighet att ni kan få en helg för er själva? känna att ni bara är kvinna och man? några andra bra tips har jag nog inte, vi har ett fantastiskt äktenskap och förhållande och jag förstår knappt att det är sant ibland, men man får jobba på det, bekräfta varann och visa varann kärlek. Men mitt viktigaste tips är nog tid tillsammans ensamma utan barn.
  4. 2
    Oj Ullet, när jag läser det så tycker jag mitt liv är så enkelt och att sonens funktionshinder inte är nåt alls. Men jag vet ju att det är tufft här också. Jag träffade min man när sonen var 6 år och han adopterade honom för 3 år sen ca. Det vi gör är att ta tid för varandra, när sonen är på korttids hittar vi gärna på nåt bara vi två, men nu har ju vi bara ett barn så det är säkert enklare för oss och vi har ju också turen att vara friska. Finns det nån möjlighet att ni kan få en helg för er själva? känna att ni bara är kvinna och man? några andra bra tips har jag nog inte, vi har ett fantastiskt äktenskap och förhållande och jag förstår knappt att det är sant ibland, men man får jobba på det, bekräfta varann och visa varann kärlek. Men mitt viktigaste tips är nog tid tillsammans ensamma utan barn.
  5. Medlem sedan
    Jun 2005
    #3

    Har ni någon som helst

    avlastning när det gäller Plorp?

    Vad säger din man om det hela,är han nöjd med er situation som den är NU?

    Familjerådgivning?
    Barnfria stunder,som ensam och som par.

    Kram
    Medgång gör vänner, motgång prövar dem.

  6. 3
    Har ni någon som helst avlastning när det gäller Plorp?

    Vad säger din man om det hela,är han nöjd med er situation som den är NU?

    Familjerådgivning?
    Barnfria stunder,som ensam och som par.

    Kram
  7. Medlem sedan
    Feb 1999
    #4

    *känner igen*

    Vi har ju också en tuff familjebild i och med bonusfamilj med flera föräldrar inblandade och diverse sjukdomar och funktionshinder hos barnen. Och sen som bonus ovanpå det, min egen krasch för tre år sen och som jag pga allt annat inte riktigt tar mig upp ifrån.

    Vårt förhållande har också tagit stryk av att vi har det som vi har det och jag förstår precis vad du menar när du skriver att det alltid är något annat som kommer i vägen för insättningarna på förhållandekontot.
    Så länge jag själv var rejält sjuk orkade jag inte ens bry mig om förhållandet. Det handlade bara om att klara stunden, dagen och sen natten.... Nu när jag mår lite bättre förstår jag att sakna "oss". Det där som var bara vi. Det vi hade. Närheten. Innerligheten. Tvåsamheten.

    Jag vet inte riktigt hur man gör för att hitta tillbaka, eller ens om det är det man borde sträva efter? Kanske måste man hitta ihop igen? Hitta ett annat sätt, som fungerar i det man är i?

    Vårt förhållande är inte längre satt på undantag, även om det inte är som det var när vi först träffades, men vi vet båda två ATT vi vill och det tror jag är huvudsaken. Vi vill båda investera i vårt förhållande, men fortfarande sätter min egen sjukdom snäva gränser för vad vi kan göra. Kanske handlar det om att acceptera situationen som den är just nu?

    Vi har varannan helg utan barn och då försöker vi göra saker tillsammans som vi _vill_ och inte enbart måste. Vi passar nästan alltid på att äta ute eller laga lite extra god mat tillsammans (mat är det största problemet i vår familj). Det är också då vi har möjlighet att verkligen prata med varann och se varann. Har ni något ni tycker om att göra tillsammans? Har ni någon möjlighet att få vara bara ni två?

    Sen tror jag också att det är viktigt att få känna att man har egen tid, alldeles egen tid, då man kan göra saker man själv vill och mår bra av. Det kan räcka med att få sitta i lugn och ro och läsa en bok, skriva ett mail, sticka en tröja eller vad det nu är... men att man verkligen vet att man får göra det, utan att bli avbruten, utan att bli störd.
    Att investera i sig själv, har jag upptäckt är ett bra sätt att investera i förhållandet...
  8. 4
    *känner igen* Vi har ju också en tuff familjebild i och med bonusfamilj med flera föräldrar inblandade och diverse sjukdomar och funktionshinder hos barnen. Och sen som bonus ovanpå det, min egen krasch för tre år sen och som jag pga allt annat inte riktigt tar mig upp ifrån.

    Vårt förhållande har också tagit stryk av att vi har det som vi har det och jag förstår precis vad du menar när du skriver att det alltid är något annat som kommer i vägen för insättningarna på förhållandekontot.
    Så länge jag själv var rejält sjuk orkade jag inte ens bry mig om förhållandet. Det handlade bara om att klara stunden, dagen och sen natten.... Nu när jag mår lite bättre förstår jag att sakna "oss". Det där som var bara vi. Det vi hade. Närheten. Innerligheten. Tvåsamheten.

    Jag vet inte riktigt hur man gör för att hitta tillbaka, eller ens om det är det man borde sträva efter? Kanske måste man hitta ihop igen? Hitta ett annat sätt, som fungerar i det man är i?

    Vårt förhållande är inte längre satt på undantag, även om det inte är som det var när vi först träffades, men vi vet båda två ATT vi vill och det tror jag är huvudsaken. Vi vill båda investera i vårt förhållande, men fortfarande sätter min egen sjukdom snäva gränser för vad vi kan göra. Kanske handlar det om att acceptera situationen som den är just nu?

    Vi har varannan helg utan barn och då försöker vi göra saker tillsammans som vi _vill_ och inte enbart måste. Vi passar nästan alltid på att äta ute eller laga lite extra god mat tillsammans (mat är det största problemet i vår familj). Det är också då vi har möjlighet att verkligen prata med varann och se varann. Har ni något ni tycker om att göra tillsammans? Har ni någon möjlighet att få vara bara ni två?

    Sen tror jag också att det är viktigt att få känna att man har egen tid, alldeles egen tid, då man kan göra saker man själv vill och mår bra av. Det kan räcka med att få sitta i lugn och ro och läsa en bok, skriva ett mail, sticka en tröja eller vad det nu är... men att man verkligen vet att man får göra det, utan att bli avbruten, utan att bli störd.
    Att investera i sig själv, har jag upptäckt är ett bra sätt att investera i förhållandet...
  9. Medlem sedan
    Oct 2003
    #5

    Hos oss...

    Våran anton är 10 å hans lillasyster är 8. Sen har vi två tonåringar å en över 20...
    Anton har autism, utvecklingsstörning å diabetes.
    Min man är pappa till de två minsta, vi träffades för ca 12-13 år sen. Och för mej är det otroligt viktigt med både kärlek och sex! Det är ju inte så lätt att få till ensamma stunder i vårt hus, men man får ta det som finns, liksom.
    När de små lagt sig (Anton får melatonin) brukar vi sitta tillsammans framför tvn en stund. Ta en kopp the å massera fötter... Sen ser vi till att komma i säng samtidigt, så att vi i alla fall kan kramas! Sen får man helt enkelt se till att det blir sex ibland... Oftast är man ju för trött, men bara man kommer igång så brukar det bli bra!
    Jaa...det är väl det vi får till...Vi har inte varit själva en natt sen Anton föddes, så då får man ju försöka umgås ändå...
    Hmm, det lät kanske lite luddigt, men det är så vi får till vår samvaro...
    Hoppas det ordnar sig för er...
  10. 5
    Hos oss... Våran anton är 10 å hans lillasyster är 8. Sen har vi två tonåringar å en över 20...
    Anton har autism, utvecklingsstörning å diabetes.
    Min man är pappa till de två minsta, vi träffades för ca 12-13 år sen. Och för mej är det otroligt viktigt med både kärlek och sex! Det är ju inte så lätt att få till ensamma stunder i vårt hus, men man får ta det som finns, liksom.
    När de små lagt sig (Anton får melatonin) brukar vi sitta tillsammans framför tvn en stund. Ta en kopp the å massera fötter... Sen ser vi till att komma i säng samtidigt, så att vi i alla fall kan kramas! Sen får man helt enkelt se till att det blir sex ibland... Oftast är man ju för trött, men bara man kommer igång så brukar det bli bra!
    Jaa...det är väl det vi får till...Vi har inte varit själva en natt sen Anton föddes, så då får man ju försöka umgås ändå...
    Hmm, det lät kanske lite luddigt, men det är så vi får till vår samvaro...
    Hoppas det ordnar sig för er...
  11. Medlem sedan
    Sep 2002
    #6
    Hej Ullet!
    Det har lika gärna kunnat vara jag som skrev. Nu är iofs vi friska, men häe är det något med Oscar hela tiden, förutom hans larsens som innebär problem med opererade fötter, skenor som skaver, glasögon som sitter som skit, öron som rinner, ögon som skelar och svullnar upp. Lungan som punkterats tre gånger och allt annat med hans orkeslöshet, skolan som inget fattar, knapp operation med matning var tredje timma och inläggning i två veckor. (tredje sjukhusvistelsen sedan december) osv osv, alla förkylningar som gör att vi måste söka akutvård däremellan.
    Och nu har dom via CT sett emfysemblåsor på ena lungan som orsaken till punkteringarna, som man inte kommer att göra något åt, samt aneurysm(bråck) på aortan som måste opereras i göreborg, snart, men vet inte när. Det blir bara mer och mer, vi sover på varsit håll, jag på sjukhuset och Gubben hemma. Vi har inte haft sex sedan början av december kanske och jag blir bara arg så fort han tar på mig, inte bra såklart.

    Nu har vi bokat en resa med ett par vänner, men vet inte om vi kan åka pga Oscar, ev operation av hjätat osv.

    Man vill bara ge upp, orkar inget mer snart, går omkring och är yr i huvudet hela dagarna och vill inte göra någonting.
    Det varkar vara vår lott, vi föräldrar till barn med funktionshinder.
    Vi lever med det dåliga samvetet jämte oss.

    Har inga svar vet inte vad man skall göra, men vi verkar vara många som sitter i samma båt.

    Skickar iallafall massor av styrkekramar till dig, och har iallafall en liten förståelse om hur ni har det.
  12. 6
    Hej Ullet!
    Det har lika gärna kunnat vara jag som skrev. Nu är iofs vi friska, men häe är det något med Oscar hela tiden, förutom hans larsens som innebär problem med opererade fötter, skenor som skaver, glasögon som sitter som skit, öron som rinner, ögon som skelar och svullnar upp. Lungan som punkterats tre gånger och allt annat med hans orkeslöshet, skolan som inget fattar, knapp operation med matning var tredje timma och inläggning i två veckor. (tredje sjukhusvistelsen sedan december) osv osv, alla förkylningar som gör att vi måste söka akutvård däremellan.
    Och nu har dom via CT sett emfysemblåsor på ena lungan som orsaken till punkteringarna, som man inte kommer att göra något åt, samt aneurysm(bråck) på aortan som måste opereras i göreborg, snart, men vet inte när. Det blir bara mer och mer, vi sover på varsit håll, jag på sjukhuset och Gubben hemma. Vi har inte haft sex sedan början av december kanske och jag blir bara arg så fort han tar på mig, inte bra såklart.

    Nu har vi bokat en resa med ett par vänner, men vet inte om vi kan åka pga Oscar, ev operation av hjätat osv.

    Man vill bara ge upp, orkar inget mer snart, går omkring och är yr i huvudet hela dagarna och vill inte göra någonting.
    Det varkar vara vår lott, vi föräldrar till barn med funktionshinder.
    Vi lever med det dåliga samvetet jämte oss.

    Har inga svar vet inte vad man skall göra, men vi verkar vara många som sitter i samma båt.

    Skickar iallafall massor av styrkekramar till dig, och har iallafall en liten förståelse om hur ni har det.

Liknande trådar

  1. Håller på att bryta ihop
    By *Es mamma* in forum Ordet är fritt
    Svar: 4
    Senaste inlägg: 2011-05-01, 16:54
  2. Vad håller ihop ett par?
    By flaxis in forum Kärlek & relationer
    Svar: 15
    Senaste inlägg: 2010-12-16, 00:19
  3. Linsbiffar som håller ihop
    By -Camelia- in forum Mat & dryck
    Svar: 6
    Senaste inlägg: 2009-09-29, 08:41
  4. Jag håller på att klappa ihop!!!
    By kolibri in forum Vårdnad - gemensam/enskild
    Svar: 2
    Senaste inlägg: 2008-11-21, 13:03
  5. De blå o de röda håller ihop!
    By Yggiz in forum Politik
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2008-01-30, 22:01
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar