Arg 11-årig dotter!
Tonåringar
  1. Medlem sedan
    Mar 2008
    #1

    Arg 11-årig dotter!

    Jag har ett stort problem som jag inte vet vad jag ska göra åt? Ni kanske kan hjälpa mig!
    Beskriver vår familj lite först.
    Jag bor med min man som inte är hennes pappa men han är pappa åt våra två 7-åriga killar.
    Hennes pappa bor på en annan ort och hon är hos honom varannan helg där han har
    en ny sambo med ett barn på väg och två syskon som han har med ytterligare en annan.
    Ja ni hör ju det är rena djungeln.
    Nu till problemet. Hon är arg och irriterad hela tiden med undantag ibland.
    Om man råkar höra fel vad hon säger eller missförstår henne blir hon sur som ättika.
    På kvällarna brukar vi ta en promenad bara hon och jag för att få lite egentid bara med henne men då fungerar jag som
    rena klagomuren. Allt är fel och hon är missnöjd med allt.
    Jag försöker förklara att jag tycker det är väldigt jobbigt när hon bara klagar på allting och att hon ska försöka att se nåt lite positivt men det förstår hon inte. Det är precis som om hon inte hör hur hon låter. Hon har absolut ingen respekt för mig.
    Hon har inte samma problem med min man och inte med sin pappa heller.
    Hon trivs i skolan och har kompisar och allt så jag fattar inte varför hon är så arg hela tiden!!
    Har någon samma problem eller har haft och har några tips så vill jag jättegärna
    ha hjälp.
    Vet snart inte vad jag ska göra. Hoppas ju att det är nåt övergående men det känns inte så.
  2. 1
    Arg 11-årig dotter! Jag har ett stort problem som jag inte vet vad jag ska göra åt? Ni kanske kan hjälpa mig!
    Beskriver vår familj lite först.
    Jag bor med min man som inte är hennes pappa men han är pappa åt våra två 7-åriga killar.
    Hennes pappa bor på en annan ort och hon är hos honom varannan helg där han har
    en ny sambo med ett barn på väg och två syskon som han har med ytterligare en annan.
    Ja ni hör ju det är rena djungeln.
    Nu till problemet. Hon är arg och irriterad hela tiden med undantag ibland.
    Om man råkar höra fel vad hon säger eller missförstår henne blir hon sur som ättika.
    På kvällarna brukar vi ta en promenad bara hon och jag för att få lite egentid bara med henne men då fungerar jag som
    rena klagomuren. Allt är fel och hon är missnöjd med allt.
    Jag försöker förklara att jag tycker det är väldigt jobbigt när hon bara klagar på allting och att hon ska försöka att se nåt lite positivt men det förstår hon inte. Det är precis som om hon inte hör hur hon låter. Hon har absolut ingen respekt för mig.
    Hon har inte samma problem med min man och inte med sin pappa heller.
    Hon trivs i skolan och har kompisar och allt så jag fattar inte varför hon är så arg hela tiden!!
    Har någon samma problem eller har haft och har några tips så vill jag jättegärna
    ha hjälp.
    Vet snart inte vad jag ska göra. Hoppas ju att det är nåt övergående men det känns inte så.
  3. Medlem sedan
    Mar 2005
    #2
    Kort morgonsvar, det finns de som säger att den som barnen är mest trygg med, är den som de bråkar mest med. Hon kanske behöver bli sedd, bli bekräftad, få beröm.- Hon kanske känner sig utanför hela "djungeln" du beskriver...
  4. 2
    Kort morgonsvar, det finns de som säger att den som barnen är mest trygg med, är den som de bråkar mest med. Hon kanske behöver bli sedd, bli bekräftad, få beröm.- Hon kanske känner sig utanför hela "djungeln" du beskriver...
  5. Medlem sedan
    Feb 2000
    #3
    11-års åldern är en väldigt jobbig prepubertal ålder för många. Min dotter var också väldigt "upp och ner" i den åldern och var arg, irriterad och allmänt jobbig till och från. Det gäller verkligen att välja sina strider och vad som är värt att bråka om, annars hamnar man lätt i ett ekorrhjul av bråk och negativa känslor. Min dotter agerade också ut tillsammans med mig, speciellt när hon varit en helg med sin pappa och jag tror det var för att hon litar och känner sig så trygg med mig men skärper sig när hon är med honom. Så ta det som en komplimang att hon faktiskt känner så inför dig, även om det är svårt just då att känna något positivt över huvud taget.

    Ibland när min dotter var extra irriterad och arg så tog jag henne i famn och bara kramade utan att säga ett ord, då lugnade hon ner sig och kramade mig hårt tillbaka. Jag tror att den åldern är lite som att ha "skoskav i själen", mycket händer i deras utveckling och de har många tankar och står på tröskeln inför puberteten med allt vad det innebär.
  6. 3
    11-års åldern är en väldigt jobbig prepubertal ålder för många. Min dotter var också väldigt "upp och ner" i den åldern och var arg, irriterad och allmänt jobbig till och från. Det gäller verkligen att välja sina strider och vad som är värt att bråka om, annars hamnar man lätt i ett ekorrhjul av bråk och negativa känslor. Min dotter agerade också ut tillsammans med mig, speciellt när hon varit en helg med sin pappa och jag tror det var för att hon litar och känner sig så trygg med mig men skärper sig när hon är med honom. Så ta det som en komplimang att hon faktiskt känner så inför dig, även om det är svårt just då att känna något positivt över huvud taget.

    Ibland när min dotter var extra irriterad och arg så tog jag henne i famn och bara kramade utan att säga ett ord, då lugnade hon ner sig och kramade mig hårt tillbaka. Jag tror att den åldern är lite som att ha "skoskav i själen", mycket händer i deras utveckling och de har många tankar och står på tröskeln inför puberteten med allt vad det innebär.
  7. Medlem sedan
    May 2004
    #4

    Jag tror det..

    är någon slags frigörelseprocess som de genomgår. Våra barn har persiodvis varit allmänt vresiga och motvals. Det är mycket som händer i deras kroppar och jag inbillar mig att de ibland är trötta på sig själva och hur ska de då orka med oss föräldrar i allt detta

    Jag brukar låta dom vara lite + lite småprat då och då. - sen får man välja sina strider utöver detta.
    Same shit different day.
    Hänger här dygnet runt, alla dagar på året.

    Är du en utav idioterna....ja då kan du dra åt helvete.
  8. 4
    Jag tror det.. är någon slags frigörelseprocess som de genomgår. Våra barn har persiodvis varit allmänt vresiga och motvals. Det är mycket som händer i deras kroppar och jag inbillar mig att de ibland är trötta på sig själva och hur ska de då orka med oss föräldrar i allt detta

    Jag brukar låta dom vara lite + lite småprat då och då. - sen får man välja sina strider utöver detta.
  9. Medlem sedan
    Jun 1998
    #5
    Och det är ett av de generalliseranden som jag tycker är bland det dummaste.

    Sen delar jag i övrig påståenderna om att vilja bli sedd mm och att djungeln är en plats där hon känner sig som ett främmande djur.
  10. 5
    Och det är ett av de generalliseranden som jag tycker är bland det dummaste.

    Sen delar jag i övrig påståenderna om att vilja bli sedd mm och att djungeln är en plats där hon känner sig som ett främmande djur.
  11. Medlem sedan
    Oct 2007
    #6

    Är nog ganska typiskt 11 år

    Tror att din dotter är rätt "normal" 11-åring. Frigörandet och självständigheten brukar ju expandera vid den här åldern och den kan nog också bli värre än det du beskriver.

    Jag har ingen erfarenhet av tonåringar som har separerade föräldrar. Men 11-12-åringar kan vara rätt omöjliga att hantera oavsett hur familjelivet ser ut.

    Det rusar runt en massa jobbiga hormoner som inte är i balans (då blandas även in en massa andra hormoner som kan rubbas och göra livet surt). Hon ska snart få mens och kroppen börjar jobba för det. Mentalt är hon liten men börjar inse att hon inte är någon liten tjej längre, och dessa tankar är också väldigt jobbiga. Hon vill vara liten men är inte det längre på samma sätt.

    Jag pratade mycket med mina döttrar i den här åldern om hormoner och vad de kan ställa till i kroppen och göra livet surt. Och klargjorde att det inte är deras fel och ibland får man acceptera att man inte förstår vad som händer i kroppen. Mycket riktigt så har jag en dotter som är en riktig PMS-häxa idag, och hon vet själv att säga ifrån och "varna" så vi andra kan hålla oss undan. Själv har jag ingen erfarenhet alls av PMS men fått lära mig via dottern nu...

    Jag vill inte säga att det kommer att bli värre, för det behöver inte bli så. Men det kan vara att det eskalerar något år till innan hon får igång mensen och kroppen börjar hitta en balans bland alla jobbiga hormoner. Sedan får du en fjortis, men det är ju ett kapitel för sig det...

    Så jag tror på att prata om hennes utbrott och att det faktiskt kan finnas en fysisk förklaring med att det är hormoner som krånglar till det. Du kan som motpol berätta att man går igenom det när man är äldre sedan, när man kommer in i klimakteriet. Det händer ungefär samma saker då, när hormoner istället försvinner och kroppen försöker hitta en balans med de hormoner som ska finnas kvar.
    Och så vänder vi på bladet.
    ♫ ♪ ♪ ... Never ending story ... ♪ ♫♪ ♪♪♫
  12. 6
    Är nog ganska typiskt 11 år Tror att din dotter är rätt "normal" 11-åring. Frigörandet och självständigheten brukar ju expandera vid den här åldern och den kan nog också bli värre än det du beskriver.

    Jag har ingen erfarenhet av tonåringar som har separerade föräldrar. Men 11-12-åringar kan vara rätt omöjliga att hantera oavsett hur familjelivet ser ut.

    Det rusar runt en massa jobbiga hormoner som inte är i balans (då blandas även in en massa andra hormoner som kan rubbas och göra livet surt). Hon ska snart få mens och kroppen börjar jobba för det. Mentalt är hon liten men börjar inse att hon inte är någon liten tjej längre, och dessa tankar är också väldigt jobbiga. Hon vill vara liten men är inte det längre på samma sätt.

    Jag pratade mycket med mina döttrar i den här åldern om hormoner och vad de kan ställa till i kroppen och göra livet surt. Och klargjorde att det inte är deras fel och ibland får man acceptera att man inte förstår vad som händer i kroppen. Mycket riktigt så har jag en dotter som är en riktig PMS-häxa idag, och hon vet själv att säga ifrån och "varna" så vi andra kan hålla oss undan. Själv har jag ingen erfarenhet alls av PMS men fått lära mig via dottern nu...

    Jag vill inte säga att det kommer att bli värre, för det behöver inte bli så. Men det kan vara att det eskalerar något år till innan hon får igång mensen och kroppen börjar hitta en balans bland alla jobbiga hormoner. Sedan får du en fjortis, men det är ju ett kapitel för sig det...

    Så jag tror på att prata om hennes utbrott och att det faktiskt kan finnas en fysisk förklaring med att det är hormoner som krånglar till det. Du kan som motpol berätta att man går igenom det när man är äldre sedan, när man kommer in i klimakteriet. Det händer ungefär samma saker då, när hormoner istället försvinner och kroppen försöker hitta en balans med de hormoner som ska finnas kvar.
  13. Medlem sedan
    Mar 2005
    #7
    Tja dumt och dumt...
    Det ligger väl en del i det också. Fast det inte är en regel som är huggen i sten.
    Den man är trygg med törs man ju också utmana och diskutera, bråka och tjafsa med. Till skillnad mot den man klänner sig osäker på eller likgiltig inför.
  14. 7
    Tja dumt och dumt...
    Det ligger väl en del i det också. Fast det inte är en regel som är huggen i sten.
    Den man är trygg med törs man ju också utmana och diskutera, bråka och tjafsa med. Till skillnad mot den man klänner sig osäker på eller likgiltig inför.
  15. Medlem sedan
    Jun 1998
    #8
    Men tyvärr är det mer undantag än regel. Det finns någon slags tro att barn måste leva ut för att visa att de är trygga. Det kan ju vara så att den som delar samtalet med barnen inte behöver hamna i tjafts mm.
  16. 8
    Men tyvärr är det mer undantag än regel. Det finns någon slags tro att barn måste leva ut för att visa att de är trygga. Det kan ju vara så att den som delar samtalet med barnen inte behöver hamna i tjafts mm.
  17. Medlem sedan
    Mar 2005
    #9
    Barn måste inte leva ut och protestera för att visa att de är trygga.
    Men det kan vara så att trygga barn lever ut och protesterar mot dem de är trygga med.
    Och det behöver inte vara att hamna i tjafs, att strula, bryta regler etc. utan det kan vara att leva ut sina känslor, att frigöra sig, att testa sin argumentation, att utmana sina egan gränser.
  18. 9
    Barn måste inte leva ut och protestera för att visa att de är trygga.
    Men det kan vara så att trygga barn lever ut och protesterar mot dem de är trygga med.
    Och det behöver inte vara att hamna i tjafs, att strula, bryta regler etc. utan det kan vara att leva ut sina känslor, att frigöra sig, att testa sin argumentation, att utmana sina egan gränser.
  19. Medlem sedan
    Jun 1998
    #10
    Ja men det kanlikväl vara en reaktion mot att inte bli synliggjord, lyssnad på, tagen på allvar mm. Tyvärr är min erfarenhet just att utlevda känslor snarast är ett tecken på sistnämnda än att barnet är tryggt.
  20. 10
    Ja men det kanlikväl vara en reaktion mot att inte bli synliggjord, lyssnad på, tagen på allvar mm. Tyvärr är min erfarenhet just att utlevda känslor snarast är ett tecken på sistnämnda än att barnet är tryggt.

Liknande trådar

  1. 14 årig dotter.
    By KarolinaA in forum Tonåringar
    Svar: 1
    Senaste inlägg: 2011-10-05, 10:17
  2. Jag har en 16-årig dotter...
    By ÅJ67 m 3 kidz in forum Ordet är fritt
    Svar: 4
    Senaste inlägg: 2009-02-14, 20:54
  3. 10 årig dotter
    By moa63 in forum Sömn – barn
    Svar: 5
    Senaste inlägg: 2008-11-26, 23:34
  4. 14 årig dotter
    By anonymt namn in forum Tonåringar
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2008-07-08, 23:16
  5. 14 årig dotter
    By anonymt namn in forum Många barn
    Svar: 8
    Senaste inlägg: 2008-07-02, 12:03
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar