Ok. Nära 30 år har gått. Säkert 20 av dessa år har jag inte ens sett henne. Men de senare åren har vi bott i samma stad. Hon är gift med barn. Jag är gift med barn.
Men för 30 år sedan var det vi två...unga..nya... oerfarna. Utan att blinka kan jag säga att det var mitt livs kärlek. Som för många andra antar jag. Känslorna var utanpå skinnet. Varje gång hon rörde vid mig kände jag mig lyckligt lottad. Att hon..HON..ville vara med mig. Hon var onåbar. Men hon såg mig. Något som jag än idag inte kan förstå. Hon blev mitt allt. Men med tiden kvävde jag henne. Hon valde att vi skulle ha ett uppehåll eller göra slut. Vet än idag inte. Det blev en lång Golgatavandring. Tiden gick och det blev allt tystare i telefonen. Allt hopp var borta.
Efter ett par månader av sorg började en annan tjej uppvakta mig. Det slutade med att vi inledde ett förhållande. Men två dagar efter detta hade börjat ringde telefonen igen. Chocken och illamåendet var omedelbar. Under samtalet var jag så annorlunda att hon förstod att det hänt något. Panik. Yrsel. Frågade om hon hade tänkt ta tillbaka mig...Det skulle jag aldrig få veta sa hon.
Efter ett par år sågs vi på en fest. Hon var där med sin man och jag med mina vänner. Vi stötte på varandra toaletten. Började prata ytligt men med lite syrliga kommentarer. För det fanns något fortfarande. Från min sida var det fortfarande ren och pur kärlek. Det sista hon säger är..
-Om du bara hade...
Vadå! Du kan inte sluta meningen där..
Just då blir vi avbrutna.
Ett par minuter senare sitter jag på trappan. Hon går förbi mig med sin man. Dom går rakt fram i mörkret. Han tar hennes hand. Dom försvinner.
Det dröjer 20 år innan jag ser henne igen. Men varje vecka har jag tänkt på henne sedan dess vi sågs sist. Nu har jag börjat se henne ofta i stan. Varje gång vill jag springa fram till henne. Hålla om henne. Säga att jag alltid har älskat henne.
Jag har haft en del förhållande som alla varit kärleksfulla. Men aldrig som den första....
Jag antar att det är så det är för de allra flesta av oss. Men att jag ser henne ofta nu gör det så smärtsamt.
Jag vet att det är banalt.
Jag vet att det är hennes 17-åriga jag som jag vill ha.
Jag vet att jag kanske inte är helt nöjd var jag befinner mig.
Jag vet att jag skulle framstå som en komplett galning om jag hade hört av mig.
Jag vet att andra människor som jag älskar hade kommit till skada.
Jag vet att det är något oavslutat som måste få punkt.
Jag vet att hon inte är samma person nu.
Jag vet.
Jag vet.
Men jag kan inte skaka av mig detta. Jag mår fruktansvärt för att jag kan inte fly det.
Utan att dömma...Hur ska jag bli kvitt denna känslan att jag fortfarande känner samma kärlek?

Mark Twain skrev en gång:
"Om 30 år kommer det att vara sakerna som du inte gjorde mer än sakerna som du gjorde som du ångrar"