Camilla heter jag och är av årsmodell -70... Jag är gift med den stora kärleken i mitt liv - Nicklas sen november -04. Sen tidigare har jag två söner som heter Tim (-91) och Oscar (-97). Den 3 maj -06 - kom Filippa. Hon föddes dagen efter BF. Här nedan kan du läsa om graviditetstestet, ultraljuden och förlossningen! Vi bor i ett hus byggt -05 i Veberöd i Skåne. Jag jobbar med service i Skåne. På fritiden älskar jag min träning - BodyPump, BodyBalance, Box och MegaCore.
Jag är sen hösten -08 instruktör i BodyBalance och sen våren -09 instruktör i BodyPump.
*****************************************************************
Beskedet
Onsdagen den 24 augusti 2005
Det var min sista semestervecka. Nicklas hade börjat jobba igen på måndagen. Tim och Oscar åkte iväg med sin farmor och jag var alledels ensam hemma. Av någon anledning kändes det helt rätt att göra ett graviditetstest. Jag hade gjort några stycken innan eftersom detta var vårt 10:e försök att få bebis. Jag tror att jag omedvetet visste vad testet skulle visa... ändå satt jag alldeles skakig på golvet och tittade på det lilla plustecknet som visade sig i displayen. Det tog inga minuter att få fram som det stått på paketen…det visade sig bums. Precis som när jag fick beskedet att Tim och senare Oscar låg i magen var min första tanke ”Oh, shit…hur ska detta gå?” Första tanken är att jag måste ringa Nicklas och berätta...men sansar mig och tänker att man inte kan berätta sånt på telefon…får alltså stilla mig tills han kommer hem.
Lyckligt ovetande kommer Nicklas framåt eftermiddagen och jag säger; ”Vet du vad jag har gjort idag? Jag har gjort ett graviditetstest…och det var positivt…du ska bli pappa” Vi stod och kramades länge – det var en overklig känsla att vi äntligen lyckats. Nicklas undrade om man verkligen kunde lita på såna tester och eftersom vi hade ett till hemma gick vi upp och gjorde ett till…även det visade naturligtvis positivt! BF enligt sista mens var 28/4-2006
Ultraljud 1 – v.9
Så nervösa och oroliga att något ska vara fel. Men…direkt jag ser skärmen ser jag också det lilla hjärtat picka. Allt släpper och tårarna bara flödar och vill aldrig ta slut. Nicklas håller igen tills Dr Westlund lämnat rummet. Sen gråter vi tillsammans – AV GLÄDJE. Det bor verkligen någon därinne i lilla 1:an. Dr Westlund hade tagit lite mått på vår lille skrutt* och nytt BF blev 30/4-2006. När vi kom hem på kvällen berättade vi för de blivande storebröderna att någon skulle flytta in hos oss i april/maj. Oscar blev först jättearg eftersom han inte ville att några okända människor skulle flytta in hos oss. När båda förstod att det var en syster eller bror blev de jätteglada!!!
Ultraljud 2 – v.13 (NUPP)
Så oroliga och nervösa igen…tänk om något är fel?! Vad gör vi om vi får höga risksiffor? Britt-Marie som gör UL är lugn och erfaren och låter meddela att risken beräknat på min ålder är 1/233 och efter NUPP 1/1034. Hon ser ingen anledning till oro och tycker inte vi ska gå vidare med FVP. Vi frågar om hon kan se om det är en pojke eller flicka men det är för tidigt. Även Britt-Marie har tagit mått på vår skrutt och får fram det slutgiltiga BF till 2/5-2006.
Ultraljud 3 – v.19
Britt-Marie tittar på allt från lillhjärnan och hjärtat till njurarna och ryggmärgen. Allt ser finfint ut. Vi frågar ännu en gång och det ligger en pojke eller flicka därinne. Snabbt och vant meddelar hon att det är 99% säkert att det är en FLICKA!!! Vilken lycka – vi ska få en dotter – och från och med denna dag är hon ingen skrutt utan vår Filippa!
Ultraljud 4 – v.33
Detta UL är till för att mäta hur stor vår bebis är. Dessutom måste vi ju fråga igen – är det verkligen en flicka därinne?! Jag har dagarna innan detta UL övertygat mig själv med att vi nog fått fel besked och att det egentligen ligger en pojke därinne. Jodå – det är verkligen en Filippa och hon väger nu 2288 gr och ligger på + 8% i tillväxt
*Skrutten är smeknamnet på vårt lilla barn som sedan kommer att heta Filippa
******************************************************************
När Filippa föddes
Vaknade två timmar in på dagen D. Den dagen då Filippa enligt uträkningar enligt konstens alla regler skulle födas – 2 maj. Undrade om jag drömt eller det kunde vara…kände efter…jodå! Fylldes av en lyckokänsla när jag konstaterade för mig själv att det var värkar jag kände. En välbekant känsla…jag som undrat om jag skulle komma ihåg hur de kändes! Låg vaken och tittade på klockan i taket för varje värk. Oregelbundna – allt mellan 10 minuter och 4 minuter emellan dem. Funderade på när det var läge att väcka Nicklas och berätta vad som var på gång – han som varit så orolig att jag inte skulle säga till i tid.
Väckte honom vid 04-tiden. Eller, tja, ska vi säga försökte väcka honom! ”Nicklas – jag tror det är på gång. Jag har haft värkar sen 02-tiden”. ”Hmmm, vad bra! Hinner jag sova lite till???” Till slut förstod han att jag menade allvar och vaknade till och tillsammans låg vi och pratade och höll koll på klockan under en timmes tid. Intervallerna minskade och värkarna kom med mellan 6 minuter och 3 minuters intervaller. Värkarna var fortfarande hanterbara men kraftfulla. Med hjälp av koncentration och djupandning gick det bra.
05.20 ringde jag till förlossningen och rapporterade status och sa att vi tänkte komma in lite senare. Givetvis var vi välkomna! Vi bestämde oss för att äta frukost och se till att Tim och Oscar kom iväg till skolan som vanligt men att inte säga något till dem om vart vi tänkte ta vägen. Jag låg kvar i sängen medan alla killarna gjorde sig i ordning – inget konstigt med det…detta var ju första föräldraledighetsdagen för mig! Efter frukost och dusch och när killarna var på väg till skolan kändes det som att värkarna avtog något och intervallerna ökade igen. Vi bestämde oss trots allt för att åka till Ystad för koll. Väl där fick jag på mig CTG-apparaten och de välbekanta hjärtljuden från Filippa hördes. Alltid en lika stor lyckokänsla att höra. Hennes rörelser registrerades också men…INGA VÄRKAR! Inte en enda på 30 minuter…inte så mycket som en sammandragning ens. Kände hur besvikelsen spred sig i kroppen. Det skulle inte komma någon bebis till oss idag! Barnmorskan kom in och gjorde en vaginal undersökning. Hinnorna intakta, livmodertappen ej utplånad och bara 2 cm öppen. Kunde detta verkligen vara sant?? En hel natts värkar och inget resultat! Vi blev hemskickade igen.
Ca 11 på förmiddagen Väl hemma åkte Nicklas till jobb och jag lade mig trött och besviken i soffan. DÅ! Där kom de ingen – värkarna. Ännu kraftfullare och i intervaller mellan 6 och 3 minuter igen. Pendlade mellan att djupandas och att flåsa. Ringer Curakliniken och avbokar min tid till eftermiddagen – är ju redan undersökt! Ca 15 på eftermiddagen Tim kom hem från skolan. Berättade för honom var vi varit. Fortsatta värkar – samma intensitet och intervaller. Marie, min BM på Curakliniken, ringer för att höra hur det är med mig. Så skönt att hon bryr sig om…hon rekommenderar mig att, om värkarna håller i sig inpå kvällen och inget annat händer, åka till förlossningen för att få en ”sovdos” så att min kropp kan få vila.
Ca 17 på eftermiddagenNicklas hemma från jobb och har hämtat Oscar från fritids. Tar 2 Alvedon och lägger mig i badet – har blivit rekommenderad det ju. Hatar att bada. Mår illa, får ont i huvudet och riktigt jobbiga värkar. Värkarna sitter och har hela tiden suttit under magen och strålar ner mot ljumskarna och låren. Fortsatta värkar – flåsar och flåsar. Försöker få i mig lite av middagen som Nicklas lagat.
Ca 19 på kvällen Tims och Oscars pappa har servat vår bil och ringer och säger att den är klar. Packar in oss i Renaulten för att hämta Volvon. Försöker hålla mig lugn och fokuserad på att flåsa, andas rätt och slappna av mellan värkarna. De kommer fortfarande med ca 6 till 3 minuters mellanrum och varar upp till en och en halv minut åt gången. Nicklas servar mig med vatten mellan varje värk.
Ca 2200 - 2245 Vi går och lägger oss i hopp om att sova lite men det går inte. Ringer förlossningen och frågar om jag kan komma in och få en sovdos eftersom jag inte sovit föregående natt heller. Vi är som vanligt välkomna igen. Undrar om de börjar bli trötta på oss nu?! Nicklas väcker Tim och Oscar och de ringer sin pappa och meddelar att de kommer till honom över natten. Nicklas ser till att de och vi får med oss rätt saker.
Ca 2345 Vi kommer in till förlossningen och blir åter kopplade till en CTG-apparat. Jippie! Denna gång finns åtminstone värkarna registrerade där!! Jag förmedlar att jag brukar blöda rejält efter förlossningen och att förra barnmorskan rekommenderat att sätta venflon på mig för att förbereda för livmodersammandragande dropp.
Ca 0015 Annika, vår barnmorska, undersöker mig och livmodertappen är denna gång utplånad och Annika meddelar glatt att jag är öppen 5 cm. 5 cm??????!!!!! Hon måste skoja…Värkar sedan 02 på natten innan och jag är bara öppen 5 cm. Känner hur jag håller på att tappa greppet men vill inte riktigt medge för Nicklas hur illa det är. Han gör sitt bästa för att serva mig med vatten hela tiden. Jag tror han känner sig ganska maktlös. Annika säger att nu är det inte länge kvar…en tre-föderska med så intensiva värkar…hon ljuger tänker jag. Annika ger mig en het handduk i påslakan (fungerar som en vetevärmare) som jag håller mot magen (under magen där det gör ont under värkarna). Vill läg
