29-åring inflyttad skåning från Göteborg. Jag har en dotter född i februari 02 och väntar mitt och mannens andra barn till sommaren. Är fortfarande studerande men hoppas kunna avsluta mina studier inom inte allt för avlägsen framtid.
*********************
Nu är han här, efter 11 dagars övertid så kom han vår son. Här kommer en förlossningsberättelse som jag skrev någon dag efter att jag kommit hem från förlossningen.
**********************
När Finn kom till världen
Efter många dagars övertid började jag tröttna på att vänta det hände ju ingenting ändå. Visst ökade sammandragningarna men att ha 2-3 på ett dygn som dessutom inte gjorde ont, gjorde att förlossningen kändes mycket avlägsen. Då jag hade barnmorskebesök på tisdagen och mina rör för att lämna urinprov var slut så hämtade jag under måndagen fler sådana så att det skulle räcka även för överburenhetskontroll osv. Då det var fint väder och Källbybadet öppnat så var tanken att utnyttja tiden som gravid till att simma lite, bestämde tid för det med Jajja för att simma under tisdag förmiddag, hade inga som helst tankar på att förlossningen kunde vara nära.
Går och lägger mig vid midnatt och då börjar det komma värkar, när de kommer så måste jag ställa mig upp och röra höfterna samtidigt som jag andas mig igenom dem. Tar dock två alvedon och så försöker jag somna, det går så när mellan två värkar. Vid halv två förvarnar jag mannen om vad som är på gång och han börjar packa våra väskor. Jag kommer på att jag även trots att jag inte är hungrig borde försöka att äta lite. Går och gör två tunnbrödsmackor som tar ett tag att göra då värkarna kommer oftare vid rörelse. Äter dem och sen blir det till att ligga i sängen igen.
Försöker vila så mycket det går, klarar nästan att somna mellan värkarna. Under värkarna som redan från början var ganska kraftiga och långa håller i sig dryga minuten står jag upp och antingen hänger på mannen eller gungar med höfterna. Det går dock att djupandas igenom dem. Vid tretiden inser jag att vad som än händer så kommer jag inte kunna bada under tisdagen, antingen så sover jag ut eller så kommer förlossningen vara igång när det hade blivit dags att simma. Vill meddela så att inte Jajja blir helt överraskad av att jag inte kommer.
Vid halv femtiden börjar vi fundera på hur vi ska göra, vår tanke är då att så fort dagis öppnar lämna Tova där för att kunna åka in till förlossningen. Då värkarna kommer oftare när jag rör på mig så ligger jag ner mellan varje värk, när de kommer så måste jag dock stå upp och andas mig igenom dem. I samma veva kommer ett illamående över mig och Ola beordas hämta en hink, vid nästa värk spyr jag. Känns skönt att veta att bebisen nu antagligen ligger vid spinaetaggarna. Nu kommer värkarna ungefär var femte minut och allt det onda sitter fram på magen.
Vid halv sextiden blir de tätare och håller i sig runt 80 sekunder, och ca 3 minuters vila emellan dem. Tiden räcker dock till för att man nästan ska hinna somna. Inser nu att vi vill åka in snart och dagis öppnar inte förrän sju. Jag ringer förlossningen och vi är välkomna in samtidigt ringer mannen till sin syster och vi kan lämna av Tova hos dem så lämnar de henne på dagis. Nu väcker vi Tova som har legat och sovit i våran säng under hela natten. Hon har inte märkt av att jag haft värkar, men det är inte så konstigt då det inte är en högljudd period för mig.
Vid sextiden kommer vi iväg och några minuter senare lämnar vi av Tova som är på strålande humör. Att gå ner till bilen var jobbigt då jag fick stanna upp och andas igenom en värk ett antal gånger. Blev inskrivna runt halv sju på förlossningen och jag beordades att lämna ett urinprov. Då jag under natten kissat och bajsat en hel del så var detta svårt. Att jag dessutom inte kunda sitta ner gjorde att jag tillslut gav upp det gick inte. Sedan ville de ta ctg och det togs till en början liggandes på sidan men snart stog jag upp hela tiden då det kändes bättre så för min del. Fick frågan om jag önskade något och det enda jag ville ha då var en gåstol att hänga mig över. Ola gör oss snabbt hemmastadda i rummet och servar mig mellan varje värk med vattenmelon och vatten. Under värkarna hjälper han mig att hålla koncentrationen på andningen och är verkligen ett underbart stöd.
Vid sju är det skiftbyte så en barnmorska säger hejdå och att de andra kommer in om ett tag, vill vi ha deras hjälp tidigare ska vi höra av oss. Kvart över sju har de fortfarande inte kommit in och jag känner att det nu måste göra något för jag är osäker på om jag kommer klara mig på bara andning så mycket längre. Då jag inte vill ha lustgas men kan tänka mig epidural så frågar vi om en sådan. Vid den första inre undersökningen som görs visar det sig dock att epidural inte är att tänka på då jag är fullt öppen. Det är dock inte krystläge ännu då barnet har en bit kvar. Förutom bm så är det två undersköterskor med. En av dem går sin första dag på förlossningen och gick på klockan sju. Hon ska jobba på förlossningen under sommaren. Hinnorna är intakta men varken jag eller bm tycker att de behövs tas ännu, visst skulle trycket lätta och förlossningen påskyndas men det går framåt i bra fart så varför påskynda det hela.
Efter ett tag blir det längre mellan värkarna och jag kan återhämta mig ordentligt innan det är dags för krystningen. Krystningskedet blir längre än med dottern och jag vet inte riktigt hur lång tid det tog. Men det var fler än 5 krystvärkar men färre än 10. I en av de sista så tas hinnorna då jag vill få ta emot bebisen och det är inte så lätt att göra det om den föds med hinnorna kvar. Får känna på på huvudet när det kommit ut och då är hinnorna kvar. Nästa värk flåsandas jag igenom för att ge kroppen tid att töja sig ordentligt. På slutet kan jag gå över till djupandning utan att det känns obehagligt. Är så skönt att sedan få ta i och ta emot honom. Är en helt underbar känsla. Både han och jag är pigga, speciellt han då det varit en skonsam väg ut för honom att ligga i fostervatten i stort sett hela vägen ut och ingen bedövning som har påverkat honom. Skillnaden mot dottern märker vi snabbt. Inom en minut har han börjat visa intresse och börjat suga på bröstet. Hans apgar var 10-10-10 och vikten 3180 gram till ståtliga 53 cm och tiden han föddes var 07.46. Pojken kommer att heta Finn, mellannamn är dock ännu inte bestämt. Moderkakan kom ett litet tag senare och pappan fick klippa navelsträngen, även den här gången klarade jag mig utan att spricka. Fick dick duscha två gånger på förlossningen då jag blödde en del dock inom det normala 600 cc. Mellan krystvärkarna får jag Ola till att ta av mig min tröja och bh, då jag ju vill kunna lägga mig ner och ha bebisen mot magen snabbt.
Är sedan mycket roligt att höra dem berätta för den nya undersköterskan att så här brukar inte förlossningar vara. Jag var med och kunde föra samtal mellan värkarna, detta gjorde att den första bm inte trodde att det var så långt gånget. Även den andra blev lurat av att jag var så avslappnad. Kan säga att det har krävts träning på andningen men det var definitivt värt att gå på profylaxkurs innan. Både jag och Ola uppskattade kursen och den gav oss båda mycket. Mig gav de en man som kunde vara med och hjälpa mig igenom alla faser och de gånger jag började tappa andningen se till att jag kom tillbaks igen. Har nu två väldigt olika förlossningar bakom mig, till likheterna hör att det varit positiva upplevelser båda två och att jag efter båda snabbt känt att jag gärna hade velat få föda igen. Nu var detta nog sista gången vilket är lite synd då jag verkligen tycker att det är en fantastisk upplevelse att få lov att föda fram en annan liten person.
En uppmuntrade sak till er som inte har några känningar, det behöver man inte ha. Det hade inte jag varken förvärkar eller sammandragningar kanske 2-3 på ett dygn. När det började så gick det från första känning till bebisen var ute på 7,5 timmar. Så man behöver inte gå med mensmol och sammandragningar det kan sätta igång ändå. Lycka till ni som inte har fått det är en fantastisk upplevelse som ni har framför er.
