Sambon och hans familj

[anonymt namn i dag]

Har ett litet problem med min sambos familj som jag undrar om ni kan ge mig nya infallsvinklar kring.

Så här är det: min sambo är yngst av fyra syskon och har alltid haft rollen som den slarviga lillebrorsan. Det tar sig uttryck i att när vi är med hans familj berättar gärna hans mamma och systrar hur han ska göra saker, de förväntar sig inte att han kan ta ansvar och de behandlar honom inte som de 33 år han faktiskt är.

Samtidigt blir jag också rätt irriterad på sambon som när han är med sin familj lätt förvandlas till en muppig tonåring som helst plötsligt inte agerar särskilt vuxet utan beter sig på ett sätt som göt att jag förstår hans familjs frustration.

Exempel: vi är på semester med hans familj och det är han och jag som ska laga lunch. Plötsligt står både hans mamma och syster i köket och berättar för oss hur vi ska koka potatisen och hur salladen ska skäras. Samtidigt smiter han undan lite från ansvar och gör mest det han blir tillsagd att göra.

De har med andra ord fastnat i ett tråkigt mönster. Jag tycker egentligen inte att jag har så mycket att göra med det, hans relation med sin familj är något som jag inte tycker att jag ska in och peta i för mycket. Men det som stör mig är att de ibland behandlar mig lite på samma sätt, bara av farten. Och det stör mig väldigt mycket. Jag har försörjt mig själv sedan jag var 17, jag har ett barn sedan tidigare och jag behöver inte bli tillsagd och få råd kring hur man skär en tomat.

Det är inte bara det att jag blir arg, jag tycker lite synd om min sambo också som när han är med mig är en ansvarstagande person men som fortfarande behandlas som om han inte kan något. Samtidigt som han själv automatiskt glider in i den rollen när vi är med hans familj, vilket naturligtvis också gör mig irriterad.

Så, ni som har haft eller har ett syskon som är som min sambo, hur gör ni/hur har ni gjort för att få en ny syn på honom/henne? Och ni som har varit i den rollen min sambo är, har ni några råd att ge? Och hur ska jag agera i detta? Bara säga ifrån när de behandlar mig som mindre vetande eller försöka få sambon att se problematiken?

Idéer, tankar och förslag mottages tacksamt!

[Lillsyster]

Tydligen är det oftast så, att personer tar på sig olika roller, och även blir tilldelade vissa roller i en familj. Typexempel är väl lillsyskonet som “aldrig kan något”, även när det blir 64år och nobelpristagare.

För mig som bortskämd lillasyster har det varit lite svårt att bryta mönstret om att inte ta så mycket ansvar när jag är hos mina föräldrar och vara lydig, och väldigt svårt att övertyga storebror om att jag faktiskt kan och vet saker, och inte behöver hans råd om allt. Det har också varit förvånande för mig att upptäcka att slarvige storebror faktiskt kan vara ordentlig och ta ansvar.

Vi har väl omvärderat varandra lite grand genom att jag sett hur han varit en duktig pappa och fixat saker hemma hos sig, och han har upptäckt att jag tjänar mer än honom och har ett ganska anvancerat jobb. Jag har också börjat jämföra med andra jämnåriga, och märkt att de faktiskt tar mer ansvar hos sina gamla föräldrar och att de inte lyder som en 6åring.

Enda råd jag kan ge är att ge sambon lite artiklar eller böcker om detta, så att han blir medveten om vad som är på gång. Då är det lättare att bryta mönstret, men det är ingen lätt process.

Själv får du väl bemöta svärföräldrarna med vänligt men bestämt typ “tack, men jag brukar alltid göra så här i stället / ja naturligtvis, så gör jag alltid”. Kanske imponera dom med en avancerad maträtt eller berätta att när du var 17 kunde du inte ens göra sufflé … eller att du kunde ..

[cene37]

Jag skulle fylla 40 nästa gång och min mor undrade ideligen oroligt om jag inte frös. Jag höll i en präktig sjal, så hade jag gjort det så hade jag utan att be mamma om hjälp dragit den om mig.

Så inför alla de andra som också stod där svarade jag ungefär: "Mamma, jag är snart 40 år, jag är gift och jag har två barn. VAD är det som gör att du tror att jag inte kan avgöra om jag fryser eller inte?"

Då backade hon undan och skämdes och tyckte jag skämt ut henne. Vilket jag tyckte var ömsesidigt, men jag gick inte in på det då. Vi var ju där för att ha trevligt.

Där i köket på semestern hade du kunnat mota ut dem med någon skämtsam kommentar att nu skulle ni hitta på överraskningar så de var inte välkomna, och så stängt dörren.

Visserligen är ansvaret din mans att bita ifrån, men han kanske inte har kommit på hur, eller ens att det är görligt.

"Minns jag inte fel så fyllde jag/han 33 senast, inte tre eller tretton." Kan kanske få dem att vakna till lite.
Peppa honom med liknande repliker innan ni träffar de andra och skicka menande, men uppmuntrande blickar när han börjar falla in i familjetrallen.

För jag tror inte han gillar att vara grinig tonåring, men inte riktigt klurat ut hur man nafsar ifrån utan att de andra blir sura.
Naturligtvis BLIR de sura, men samtidigt medvetna om att de gör fel (skäms blir surt) men det ger dem en chans att ändra sig.

[cogito]

prata om det! Det här sitter jättedjupt och det lättaste är faktiskt att prata om ämnet, kanske runt middagsbordet. Utgå inte från just er, utan familjeroller i allmänhet, hur inkörda såna här roller kan vara, och s¨å säger du - ja, tillexempel X som är så bra på att laga mat, när vi kommer hit så hamnar ni ju i gamla roller direkt. och så skratta du lite vänligt. Inte aggresivt alltså, utan bara som en kul grej...