Min man är bra på att "ta mig", men just i hundämnet har jag varit ovanligt tröglärd.
Jag tror att man måste lära sig hur en hund fungerar och är, för att, när man är som jag, ska stå ut med den.
När våra hundar skäller helt omotiverat ( enligt mig ) och jag blir irriterad så kan man min säga; ( som om han pratar med ett barn, lugnt och tålmodigt ) Det är för att hon vill varna dig att det kommer någon. Hon är rädd om dig och vill att du ska veta att nu är det något på G, så var beredd nu matte ...( Han har inte sagt exakt så, men på ett ungefär )
När hon kommer fram till mig efter att hon har ätit och slabbar ner mig, ( och jag tycker det är äckligt med matrester och slem som kommer på mina kläder och hand ) så säger han: Det är för att visa dig att hon är glad för att hon har fått mat och vill visa dig sin tillgivenhet.
Och när hon fäller och jag grymtar så säger mannen något käckt om hur fin hennes päls ska bli.
Jag har behövt lära mig hur hundar fungerar för jag blir ( mest blev ) så provocerad av slabbandet och skällandet. Och för att hon spyr på min matta. När jag har 2 mattor i hela huset, så väljer hon att spy där det finns en matta när jag har massor av fri yta. Sådant förstod jag mig inte på, men så har mannen förklarat och förklarat och någonstans har det fastnat att hon inte gör det för att reta mig, utan för att det finns en förklaring.
Jag tror att man kan påverka mycket genom sitt tänkande, men man kan inte påverka allt. Jag accepterar vår hund nu, men noway att jag vill ha hund igen.
Hundar gör väldigt lite för att jävlas med en, och kan man inse det så kanske man kan acceptera hur den är.
Jag vet inte riktigt om min man positva sätt har förändrat mig lite, eller om jag helt enkelt tröttats ut....20 år är rätt lång tid att vara irriterad och någon gång ger även jag upp
