Hur sabbar jag INTE detta?

[tuffinghund]

Vi har haft ett lite knaggligt år. Vår dotter föddes men var inte frisk och min sambo vägrade se det förrän jag fått diagnos. Jag blev jättesjuk under graviditeten och han hanterade inte det så bra. All kamp fick mitt självförtoende att försvinna och ja.. ni vet det klassiska. allt han sa, läste jag negativt i o vi bråkade en hel del.
Han drog sig undan o satt mest vid sin dator o jag bad nästan om lov att andas, vilket såklart retade honom o mer bråk!

MEN! jag tog tag i min bit med terapi och blev stark. Jag ber inte om lov längre, jag informerar. Tex ska jag åka till sthlm på konferans. Har blivit bjuden på alltihop men jag ska sova borta för första gången sen vi fick liten. Sambo protesterade först men eftersom han aldrig frågat om det var ok när han sovit borta utan bara berättat att han inte åker med hem.. så sa jag att det o att jag inte frågade, jag berättade.
klart man ska diskutera men det ska vara på lika villkor.
Jag har blivit lite tuffare så o jag åker nu hemifrån även om han tjurar o när jag kommer hem är han glad igen. Innan hade jag suttit i soffan o tjutit hela kvällen.

Mitt nya beteende har lett till respekt. Det märks att han tycker om det o vi är båda gladare och mer avslappnade. Vår relation är såå mycket bättre.

Nu har något hänt o jag blir så rädd att jag ska sabba det. Det är väl en vidarutveckling antar jag.
Plötsligt har han börjat passa på att städa när jag inte är hemma.. fast han har dottern och hon är vaken (hon är snart 1 år). Han har börjat se småsaker o ta tag i dom, han har slutat protestera när jag ber honom skruva fast möbler, han bara gör det med ett leende. Han sitter inte vid datorn mycket längre, han slänger sig på golvet för att leka med dottern så fort han kommer hem.

Morgonen är svår för mig.. eller var.. Vi har hund som ska ut och jag tar henne på morgonen o har ju fått ta dottern med mig. Men det är så kallt nu så det är lite meckigt för att vi bara ska ut i trädgården i någon minut. Imorse erbjöd han sig plötsligt att ta dottern medan jag tog ut hunden och startade tvätten! Han som alltid är sen på morgonen o stressad
När han undrade hur länge jag skulle vara borta igår o jag trodde att han menade att det var något vi behövde fixa, så var han ute efter att hinna moppa golven under tiden.

Det här är underbart och jag talar om att jag uppskattar det och jag försöker göra saker han ska bli glad av (som när jag nu var ute med hunden så startade jag bilen åt honom så han inte behövde skrapa rutorna när han kom ut)

Så inga klagomål här! Det jag undrar är.. hur förvaltar jag detta nya beteende o initiativtagande från hans sida? Hur får jag honom att forstätta och att förstå att jag ser det och att jag uppskattar det. Jag vill liksom inte berömma honom o behandla honom som ett barn. Så som vår relation är nu vill jag alltid ha den. Hur uppmuntrar jag detta utan att det blir överdrivet o förlöjligande liksom??

Bara en sån sak som att jag suckade över att det är jul hos hans mor o jag sa nåt med att jag tycker det är synd bara att det inte är julstämmning alls där. inget pynt, ingen gran ingenting. inte ens julmat. Det är bara en vanlig middag som följs av presenter o slutar vid 8. ( I min familj är det allting, inklusive jultomte, vi bakar julgodis tillsammans allihop o spelar spel och har det jättemysigt hela dagen)
Sambo som tidigare varit benhård med att deras jul är bäst, håller nu med o säger att nästa gång det är jul där o vår dotter är lite större så ska han be dem göra det lite mer juligt med tomte o allt. fatta vad viktigt sånt är för mig!!

hjälp mig nu att se till så vi får fortsätta ha det så här bra!

[Malinau]

Vad behöver du egentligen hjälp med? Du och ni har ju lyckats vända detta till något jättebra. Härligt! Fortsätt med det som funkar.

Samtidigt förstår jag vad du menar med att inte berömma honom som ett barn och tyvärr kan jag höra exempel i mitt huvud på kvinnor som gör det.

Uppskattning kan man visa på många sätt, beroende på vad det gäller och hur man är som personer.

Ett vanligt hederligt tack räcker långt när det kommer från hjärtat, en puss och en kram i vardagen, ett leende, en blick. Jag tror att det är de små, äkta sakerna, gärna de spontana, som gör helheten. Inte de stora ovationerna och planerade grejerna, som någon slags tacksägelsearrangemang.

[tuffinghund]

men du har ju visst fattat! det är ju det, hur jag visar uppskattning utan att bara göra för stor grej av det. Jag vill ju att han ska förstå att jag ser det och uppskattar det men samtidigt är det faktiskt inte bara min uppgift att moppa golvet så det får liksom inte bli som att han har gjort värsta prestationen eller som att "naaw dutti!" utan så att han bara förstår att jag verkligen uppskattar att han tar en större roll här hemma båda som sambo o pappa.
du förstod för du svarade på det jag undrade..

[*Tovan]

Å! Kärlek!!! Han tog tag i skeppet och vände det, med ditt hjälp. Strålande... Grattis!

Gör som du har gjort hittills, tycker jag, och svara med samma mynt: Gör något för honom, något du vet att han skulle uppskatta, bara för att du vill och kan.