Funderingar kring döden *bloggvarning*

[Nissa]

Min morfar gick bort för ganska precis 10 år sedan. Föga förvånande, han var 89 år gammal och skröpplig. Ändå blev det -så klart- sorg och saknad. Jag kände mig tom, absolut inte förvånad eller bestört. Rent logiskt var det inte svårt att inse att den morfar jag saknade var den som funnits 20-30 år tidigare, inte den sjuke gamle mannen.

Min egen pappa har precis i dagarna fått diagnosen bukspottkörtelcancer. Hans tid är klart utmätt, även om vi inte vet hur lång tid det handlar om. Vi är glada så länge han inte har ont.
Jag känner samma tomhet som när min morfar dog, men är ändå tacksam för nu hinner jag ju visa de där små kärleksbetygelserna, jag hinner lyssna på vad han har att berätta om livet. Jag hinner säga att jag älskar honom... Jag försöker att inte sörja redan nu, men jag märker att jag gör det. Kanske det är bra? För saknaden behöver jag ju inte känna just nu.
Rent logiskt vet jag att det här egentligen är "bra", för pappas värsta mardröm är (kan man säga var?) att bli ett vårdpaket.
Nu får vi bara vänta och se om han hinner fylla 80 eller inte. Om de hinner fira guldbröllop eller inte.

Är det någon som vet vad jag egentligen vill säga med detta? Kanske bara lite samtalsterapi.

[Liz*]

Du håller på och förbereder dig för din pappas död och det är mycket bra att du funderar och uttrycker dig om det.

Det är konstigt när någon mycket nära går bort för fast man är hjärtslitande ledsen så känns det ändå som att mycket av personen är kvar, och ja, de är ju kvar i oss.

Och så kan man tänka logiskt i ditt fall och det är ju tur det, man kan tänka att han fick leva hela sitt liv och att ni fick tid att ta avsked.

Döden är naturlig vill jag bara säga.

[NånAnnan]

Värme och kram på dig

[skanetjej]

Och från det fram tills han dog så var han inte samma människa som innan.

Han drabbades av en rad sjukdomar.Jag sörjde den han en gång varit...Så när han dog.Visst jag blev grymt ledsen.Jag gråter fortfarande när jag tänker på honom,allt som hände.Men samtidigt så var det så oerhört skönt när han fick somna in,fick ro och slippa ha ont.

Så ta tillvara på tiden ni har.Prata...Och man går inte igenom alla faser i sörjandet.

Skriv av dig.Prata.

[Salander]

Bra att ni försöker ta tillvara tiden och hinna säga det viktiga till varandra.
Hoppas ni också kan vara glada i varandras sällskap så det inte bara blir "tungt" och jobbigt när ni träffas.
Jag tycker inte det är konstigt att börja sörja redan nu.
Kramar

[SAGA!]

...mycket du går & funderar nu, att du liksom lite försöker "bädda" - men vet du, mitt i de lite snurriga tankarna så ser jag en enorm sundhet & kärlek, och det är bland det viktigaste...

Sköt om dig!!!

[Nissa]

TACK ALLA! Så skönt att ha någon att dribbla lite tankar med!

[LitenSparv]

Jag har sådan dödsångest just nu så jag orkar inte riktigt kommentera men kram till dig Nissa. Njut av pappa så länge det varar. Det är ju vad vi alla borde göra hela tiden...

[EllaNora]

jag tror det är bra att du börjar ditt sörjearbete nu...Min pappa dog plötsligt för tre år sedan, men vi vakade i fem dagar, hemskt jobbiga dagar men vi berarbetade sorgen då och det hjälpte oss till viss del. Visserligen fick jag en krisreaktion ett år efter åt man vet aldrig hur det blir, men jag tror det är bra för dig att sörja. Kram..

[Nissa]

*kramar tillbaka. hårt*

[Achelois]

Det är skönt att bara prata av sig. Och på nåt sätt hinner man ju bearbeta när det blir såna diagnoser. Kram!

[EllaNora]

kram till dig med Kajo.

[Nike1234]

Lite sent svar men jag vill också skicka lite kramar till dig! Jag tror det är nyttigt att förbereda sig succesivt precis som du gör så länge det inte tar överhand. Vad tråkigt att det var cancer din pappa hade, beklagar verkligen!

[skanetjej]

Ta hand om dig Kajo...kram

[LitenSparv]

Tack Nissa, EN och Skanetjej!

[azza]

Tror absolut man kan sörja rätt mycket även innan nån går bort. Tycker jag gjorde det när min bästis blev sjuk. Varenda gång jag såg hur hon blev sämre o sämre så verkligen sörjde jag. Nu efteråt är det mer saknad än sorg, för på slutet var livet så erbaremligt dåligt att jag inte önskade det skulle fortsätta. Men saknaden är stor och den var stor under sjukdomseperioden oxå, för det var så mkt vi inte kunde göra tillsammans, som vi så gärna hade gjort. Vi skulle ju bli gamla ihop!

Beklagar verkligen att din pappa fått en så tråkig diagnos! Många kramar!

[lea-m]

Jag förstår hur du menar. Min pappa var svårt sjuk i SLE med syrgas dygnet runt i 4 år och ständiga turer in på sjukhus för att tömma ur vätska i lungarna.
Han hann inte ens fylla 74 år (han dog 1999).

Det var en sådan fin artikel förresten om dödsbäddsvisioner i svd i dag:

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/...bu_6375214.svd