Skrivet: 2011-08-09, 20:31
#1
Funderingar kring döden *bloggvarning*
Min morfar gick bort för ganska precis 10 år sedan. Föga förvånande, han var 89 år gammal och skröpplig. Ändå blev det -så klart- sorg och saknad. Jag kände mig tom, absolut inte förvånad eller bestört. Rent logiskt var det inte svårt att inse att den morfar jag saknade var den som funnits 20-30 år tidigare, inte den sjuke gamle mannen.
Min egen pappa har precis i dagarna fått diagnosen bukspottkörtelcancer. Hans tid är klart utmätt, även om vi inte vet hur lång tid det handlar om. Vi är glada så länge han inte har ont.
Jag känner samma tomhet som när min morfar dog, men är ändå tacksam för nu hinner jag ju visa de där små kärleksbetygelserna, jag hinner lyssna på vad han har att berätta om livet. Jag hinner säga att jag älskar honom... Jag försöker att inte sörja redan nu, men jag märker att jag gör det. Kanske det är bra? För saknaden behöver jag ju inte känna just nu.
Rent logiskt vet jag att det här egentligen är "bra", för pappas värsta mardröm är (kan man säga var?) att bli ett vårdpaket.
Nu får vi bara vänta och se om han hinner fylla 80 eller inte. Om de hinner fira guldbröllop eller inte.
Är det någon som vet vad jag egentligen vill säga med detta? Kanske bara lite samtalsterapi.