5-åring som inte vill vara hos pappa

[Anonym]

Hej!

Första gången jag skriver i det här forumet. Skulle tro att jag behöver lite tips, råd och också få skriva av mig en aning.

Jag och barnens pappa är skilda sen ett år tillbaka. Sen skilsmässan har barnen och jag bott kvar i huset, och min exman har bott i vår tidigare övernattningslägenhet. (Vi separerade för c:a 2 år sedan och flyttade då vi in/ut hos barnen i huset under ett år, den andra bodde i lägenheten.) Barnen är nu hos honom varannan vecka, fredag-tisdag (dvs. 5 dagar hos honom, 9 dagar hos mig i en 2-veckorsperiod).

Detta har delvis varit pga. rent praktiska anledningar – han bor i en annan kommun en bit från skolan, och dessutom i en 1,5rumslägenhet. (Vilket bl.a. gör att de har alla sina kläder och nästan alla sina saker hos mig, men också att dottern får sova på soffan när de är hos honom.)

Barnen är födda 03 (dotter), 06 (son).

Han önskar nu utöka dagarna som de är hos honom, med en önskan om att de ska vara där varannan vecka. Och jag känner mig inte bekväm med detta. Delvis pga. de rent praktiska orsakerna. Men också för att jag inte känner mig helt trygg med den omvårdnad han ger barnen. Detta har i sig varit en anledning till att jag drog på skilsmässan länge, jag visste att hans ”humör” inte riktigt var kompatibelt med barnen. Han blev ofta för ”hård” (barnens egna ord), tar i med hög röst, vill att de ska lyda.

Idag har jag hämtat barnen efter att de varit där i långhelgen och min son säger att han ”aldrig mera i livet” vill åka till pappa. Att pappa skällt på honom, gjort så att han börjat gråta, att han slog honom på handen när han inte kunde ligga still och sova.

Jag vet att ”slå” låter hårt. Och det här är andra gången min son säger det efter en vistelse hos pappa. Jag tror egentligen inte att han menar ”slå”, men däremot en fysisk kränkning av något slag.

Dottern är det lite svårare att tolka. Hon är mer en överslätande person, som har insett att ”är man snäll mot pappa och säger att man älskar honom så är han snäll tillbaka”. Men också att det är jobbigt att se honom vara hård mot lillebror och att ”en gång när han gjort honom ledsen försökte jag trösta honom, men då fick jag inte för pappa, men då höll jag hans hand i smyg tills han slutade gråta”.

Han har alltid haft ett litet knepigt sätt mot barnen, i mina ögon, och blir lätt stressad, lite väl arg, lite väl hård och ett rättså oemotionellt förhållningssätt till dem. T.ex. sa han en gång om dottern, när hon var spädbarn, "Varför ska jag bry mig om henne? Hon vill ju tydligt inte vara hos mig." Det är som att de ska förtjäna hans kärlek..

Jag har skjutit på diskussionen att utöka tiden hos pappa till efter sommaren, men efter dagens berättelser gör det så ont i mitt hjärta och i min mage. Hur ska jag kunna lämna min son hos hans pappa när han så uttryckligen inte vill? Dottern säger att ”pappa vill att jag ska vara lite mer som lillebror, och att lillebror ska vara mycket mer som jag”. Kan inte bara barnen få vara som de är och älskas för dem de är? Jag har föreslagit att vi ska ta hjälp utifrån för att komma fram till hur vi ska förhålla oss till barnen, hur vi ska dela på boendet och så vidare – men då reagerade han jättestark och sa att gör jag det så.. ..och så följde en massa hot (bl.a. om att han ska minsann berätta för dem hur jag VERKLIGEN är, att jag inte är nån fin och bra person som de tror osv.). Men jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra! Ska jag lämna barnen hos honom när jag inte känner att det känns bra i magen?

Tro mig – jag vill inget hellre än att han ska vara en toppenbra pappa och att barnen skulle trivas super hos honom. Men efter skilsmässan, som slog hårt mot hans ego och självkänsla (som redan var svag), lyssnar han inte alls på vad jag säger. Det har han sagt rakt ut – nu bestämmer han vad som gäller när barnen är hos honom. Och tro mig, detta handlar inte om kontrollbehov från min sida. Det handlar bara om att jag vill försäkra mig om att de har det bra – alltid.

Jag ska givetvis försöka prata med honom igen, men jag är rädd att det inte kommer att hjälpa… Vår son har t.ex. rätt svåra eksem som alltid blir bra när han är hos mig, men när han varit hos sin pappa är de sämre igen. Jag frågade sonens hudläkare varför han trodde det var så och då frågade läkaren sonen ”Trivs du hos pappa?”. Och han svarade ”Nej, jag trivs bättre hos mamma. Pappa är ingen kärlekspappa.” När jag berättade detta för min exman sa han bara kort ”Det där tror jag inte på.”. Hur ska jag, som nog allt är en kärleksmamma, då kunna stå ut med att lämna sonen där? Hur kan jag försäkra mig om att han har det bra hos sin pappa (och även dottern såklart)? Och när han inte lyssnar på vad jag, eller någon utomstående, har att säga?

Hur tacklar man en sån här situation? Där (ett av barnen) inte vill vara hos pappan alls, för tillfället, och där pappan tycker att han har rätt att ha dem halva tiden?

Jag kan tillägga att jag har en ny partner, som bor med oss sen två månader tillbaka, och som barnen tycker väldigt mycket om. Jag har nog aldrig sett dem så harmoniska som hos mig efter skilsmässan, de verkar verkligen må bra nu. Min nya partner har de tagit till sig massor, säger att han är deras "pappa XXX" (hans namn) och tycker att det är självklart att han tar hand om dem ”Han är ju en av våra vuxna” som de säger. Jag tror ärligt talat inte att min nya partner har någon negativ påverkan på hur barnen har det hos mig iaf.

Tack för att jag fick skriva av mig, hoppas att du/ni har några goda råd i min situation om vad jag ska göra.

[Malinau]

Det här är en liknande historia som jag läst så många gånger. Du är alltså inte ensam, vill jag säga. Om nu det kan vara till någon klen tröst.

Tyvärr är det ju inte helt lätt. Det brukar inte minst bero på att den förälder som inte tar riktigt så väl hand om barnen ju saknar insikt om det. Eller i alla fall en sådan insikt som leder till en förändring. Inget man ändrar på så lätt. Särskilt svårt brukar det vara för exet att nå fram...

Barnen är ju så pass små att det kan vara lite svårt att bara rakt av tro på dem, men framförallt dottern är ju gammal nog att lyssnas på. Sedan beror det där också väldigt mycket på hur barnen förmår uttrycka sig och så. Det finns också alltid en risk att saker som barnen säger anses vara planterade av föräldern och det ska man vara beredd på att bli anklagad för.

Om jag ska ge dig ett råd så är det bästa att ta kontakt med en duktig jurist redan nu och lägga upp planen för hur du ska göra. Börja annars gärna med att försöka få med honom på frivilliga samarbetssamtal i familjerätten. Om han inte vill och inte dyker upp på möten du har bokat, så låt det stå för honom. Å ena sidan skulle du sedan bara kunna strunta i det, men å andra sidan har jag en känsla av att du kanske ska ta initiativ till att få till en bra lösning, även om det innebär en vända i domstol. För om barnen inte mår bra, är det läge ni har nu kanske inte heller önskvärt och vill han då envist och prestigefullt driva frågan åt ett helt annat håll så hamnar ni förmodligen där förr eller senare. Men, som sagt, att lägga upp den planen tillsammans med en jurist redan nu kan vara smart.

Förutom det skulle jag råda dig att samla bevis. Skriv ner saker som händer och sådant som barnen säger. Be eventuella vittnen att göra det. Besöker du läkare, så be dem skriva relevanta saker i journalen, exempelvis om läkaren märker skillnad på tidpunkter då barnet har mer eller mindre exem. Sköt all dialog du kan med pappan skriftligen och spara den. Helst e-post, det är lättare att hantera än sms. Var noga med vad du själv skriver.

[Anonym]

Tack för ditt svar. Har läst en del annat du har skrivit och måste säga att jag är glad och tacksam för att du delar med dig av erfarenheter och råd, på ett mycket konkret och känslomässigt sätt. Tack.

Och ja, du har rätt - att nå fram har aldrig varit lätt och just nu är det omöjligt.. Skulle vilja säga att hans och dotterns relation är så pass bra som den är för att jag då kunde påverka och hjälpa en aning, och få dem att hitta sätt att kommunicera med varandra. Vilket inte alls går idag, gällande hans och sonens relation.

För som du skriver, han tror inte på vad jag säger och uttrycker barnen en önskan eller en känsla till honom säger han till dem att "det där har mamma sagt till er att ni ska tycka". (Samtidigt som han sätter dem i en rätt jobbig situation genom att säga att han inte tycker om att de tycker om min nya partner, vilket i mina ögon är jättehemskt - de måste välja lojalitet och/eller skämmas för att de tycker om någon.)

Och som du säger, de är så pass små att de inte riktigt har förståelse för hela bilden och sammanhanget och hur "verkligt" något är. (Därav min kommentar kring "slå".) Så det får man ta med en nypa salt. Däremot är de faktiskt väldigt verbala, och vi har tidigt tränat på att uttrycka känslor och förklara hur man känner saker osv.

Jag tar till mig dina råd, och har faktiskt redan skaffat en bra kontakt på en jurist samt mailat familjerätten. Fast det bär så emot, då min önskan egentligen bara är att de ska VILJA vara där och att det ska kännas jättebra i magen för mig när de är där. Och det känns som att det kommer att bli jättesvårt när han redan satt sig på tvären ang. samtal i familjerätten.

Det jag är rädd för är väl mest att han ska sabba för barnen... Det där som han hotar med, att han ska "berätta sanningen om mig" - det stör ju inte mig alls ur mitt perspektiv (det handlar ju bara om hans bild av mig), men han tycks inte fatta att det kan göra barnen - och även hans relation med barnen - jätteilla om han börjar berätta hur hemsk jag är. Som han sa till dem om min nya "Han är bara snäll mot er och säger att han älskar er för att han vill vara med mamma.". Vad gör det med dem? Säger till dem att de inte alls är älskade av honom? Att människor är falska? Vad tror han som pappa att han vinner på det?

Jag är bara så rädd att han låter det som känns bra för honom gå före det som är bra för barnen...

Tack igen!

[Malinau]

Din rädsla för vad det här gör med barnen är ju helt befogad utifrån det du beskriver. Jag tror att det ofta är så i sådana här ärenden eller processer att 80 procent är psykologi och resten juridik. Man brukar ju säga att det inte finns någon man ska känna så väl som sin fiende och det gäller även här. Många har lätt att försöka ta den korta vägen genom att pressa på, men jag tror att det många gånger är värt en extra ansträngning att tänka ut hur man snarare ska nå dit man vill genom att just hantera den andre rätt.

Allt du vill är att få barnens relation med pappa att fungera och det är ju utmärkt både som mål och att faktiskt säga till honom. Det funkar oftast bättre än att kasta skit på någon även om man ibland har lust att strypa dem med taggtråd... Innerst inne vet han kanske att han inte gör rätt mot barnen och poängen är att han kommer på det själv och slutar med det eller i alla fall tror att han kom på det själv. Psykologi som sagt.

Förstår att det kan kännas hemskt att ta hjälp av familjerätten och särskilt jurist och domstol, men det kan också vara den mest stabila vägen. Det tar tid och kraft, men för många innebär det att man får slut på tjafset.

Saklighet är en annan viktig sak. Du verkar saklig. Klart att man har många känslor kring det här, men man får liksom hantera dem på rätt sätt, för känslomässighet riskerar att ställa till det. Så när barnen berättar sådana där saker för dig, kan du se till att försöka svara så sakligt och tydligt som möjligt. Ge barnen exempel på varför din nya tycker om dem. Berätta för barnen att de har rätt att tycka om vem de vill. Jag tror att ofta funkar det om man själv håller stilen envetet. Barn är smartare än vad man tror. Den som är lugn och saklig är alltid mer trovärdig än den som är känslomässig och jiddrar strunt.

[Anonym]

Tack för ditt svar! Det är mycket värdefullt för mig.

Jag håller helt med dig om att detta till största delen är psykologi. För att nå dit jag önskar och vill handlar det ju om att han måste inse att han är ansvarig för deras relation och att han måste förändra sitt beteende och förhållningssätt mot barnen. Och det är också det som gör det så svårt. Jag kan ju inte direkt påverka detta, framförallt som han - iaf i vad han säger - inte ser något fel i sitt beteende. Vi har helt enkelt helt olika ståndpunkter kring hur man tacklar en situation som denna. Jag anser att man ska ta hänsyn till barnen, deras uttryckta önskemål och hur de känner inför en situation, och sedan fatta ett beslut som inrymmer allas önskemål men som har som utgångspunkt att göra det bästa för barnen. Han anser att han är förälder och bestämmer, barnen får anpassa sig - punkt. Skillnaden är väl perspektivet. Jag utgår från att jag ska förtjäna barnens kärlek, tillit och förtroende. Han anser att de ska förtjäna hans. (Mycket hårddraget givetvis, men ändå med viss sanning.)

Och som du säger, saklighet och tydlighet och hålla sig borta från att kasta skit eller bli känslomässig - det vet jag är den enda möjliga vägen. Anledningen till att både vårt förhållande, och sedemera vår skilsmässa, var så pass bra och smärtfri var just för att jag alltid höll mig samlad, saklig och konsekvent rationell. Jättejobbigt så klart, men det var det enda sättet. Det fanns bara utrymme för en av oss att agera känslomässigt och ibland rätt omoget.

Jag tror egentligen inte att han förstår eller inser att det han gör är helt hundra. Han har en bra önskan och målsättning med vad han vill uppnå med barnen, men vägen han väljer dit tror inte jag kommer leda till det. Och jag kan inte klandra honom egentligen, han har inte haft några jättebra förebilder och har väl ärligt talat inte haft en ärlig chans att lära sig eller ta till sig en annan typ av föräldraskap än det dominanta, eftersom han konsekvent har vägrat att lyssna på mina tankar och förhållningssätt. Så det är väl bara att hoppas att sonens reaktion nu väcker någon sorts förändringsintresse.

Fast, frågan kvarstår. Vad gör jag egentligen i nuläget? Ja, diskussioner med hjälp utifrån kan behövas. Jag tror snarare att det kommer hjälpa honom bättre att se situationen som den är än domstol. För jag vill ju egentligen inte "tvinga till mig" barnen. Men om en vecka, när barnen egentligen ska till sin pappa - ska jag tvinga sonen att åka? Ska jag låta honom stanna hemma? Och hur gör jag med dottern som ju vill vara hos pappa? Ska jag låta henne åka trots att jag känner och tror att det inte är helt bra för henne att vara där heller? (En stor del av hennes inställning till pappa är att "det är synd om honom som är själv".) Det är inte helt lätt det här... :/

[Malinau]

Att hålla barnen ifrån pappan kan spontant verka som en bra idé, för deras skull. Din vilja att skydda dina barn förstår jag absolut och den är i grunden väldigt sund. Det är ju vårt ansvar som föräldrar att göra det!

Men av flera skäl tror jag inte att det är någon bra idé. Rent juridiskt kan det vara bland det dummaste du gör. För att undanhålla barnen från umgänge krävs att du har rejält på fötterna och den frågan är något du ska stämma av med din jurist. Det kan annars få förödande konsekvenser längre fram. Domstolar ser inte med blida ögon på föräldrar som undanhåller barn från umgänge med den andre föräldern utan mycket goda skäl och sådana brukar vara uppenbarheter som att föräldern går på droger, misshandlar barnen eller begår övergrepp och då räcker ofta inte med bara misstanke. Det krävs mer.

Rent psykologiskt tror jag inte heller på det därför att du då driver konflikten till helt nya nivåer där vägen tillbaka kan bli svår. Om han redan nu har problem med att du är en bättre förälder, så lär det eskalera rejält om du gör en sådan sak.

Rent taktiskt är det heller inte så bra, tror jag, men även det är något att diskutera med din jurist som är insatt i ditt ärende och kunnig i övrigt. Ibland är det så att man med ett rejält lass is i magen får utsätta barnen för det trista under en kortare period för att samla på sig tillräckligt med material för att lösa saken bättre framöver sedan. Det kan kännas märkligt, men det kan vara ett utmärkt tillfälle att på olika sätt dokumentera det som inte funkar.

Det auktoritära ledarskapet är alltid enklast. Det kräver ju ingen eftertanke, ingen självinsikt, inte särskilt många ansträngningar. Den som är auktoritär har också ofta en utvecklad förmåga att dämpa sina eventuella samvetskänslor eller saknar sådana. Tillsammans blir det en slags inlåsning. Nyckeln sitter ofta i att de känner sig trygga i att öppna den där dörren de låst in sig bakom och känna att det ger så mycket bättre gensvar att göra rätt än fel. Om de inte har ett samvete är risken att det inte funkar. Nu var mitt ex inte auktoritär, men halvtokig på andra sätt, haha, och jag sa hellre saker som att: "Du är viktig för vårt barn och jag märkte att han blev glad när du xx." istället för "Du måste fan ta och skärpa dig om du ska..." Ja, du förstår. Det hjälpte att få saker och ting på rätt spår.

Inte så att man ska bortse från det som måste fixas, men det går att vända på och formulera saker så olika. Där hoppas jag att mycket av hjälpen kan komma utifrån, där de vägleder honom i att själv komma till vissa viktiga insikter.

[Anonym]

Tusen tack för ditt svar!

Du har säkerligen HELT rätt i att man ska vara väldigt försiktig med att försvåra eller förvägra ett umgänge, och det har jag inte heller någon avsikt att göra. När jag berättade för honom att sonen sagt att han inte ville komma fick jag i princip ointresse som respons. Jag får väl ha en dialog med honom nu under veckan fram till nästa lämning och gemensamt komma fram till vad vi tror är bäst.

Men att lämna sonen till pappan när sonen uttryckligen vägrar kräver betydligt mer än is i magen. Det skulle vara helt vidrigt och kännas som att jag svek honom.

Som sagt, det enda jag vill är ju att deras relation ska vara BRA, och det kräver ju viss insikt och mod att förändra beteendet. Jag gjorde, precis som du visar i ditt exempel, förr när vi levde tillsammans. Stöttade, uppmuntrade, visade på de saker han gjorde bra. (Vilket nu leder till att han säger att han inte fattar någonting – jag har ju, enligt honom, bara sagt att han är så himla bra på olika ”pappasaker”.)

Mycket kloka kommentarer kring det auktoritära ledarskapet. Jag har inte riktigt tänkt på det på det sättet..

Jag tror att nyckeln till att lösa det här är att han själv ser att det behövs en ansträngning och en förändring från hans sida, jag vet bara inte hur vi ska komma dit när han inte är villig att diskutera med extern part. Utan det är bara mig det är fel på och jag som gör fel..

Tack igen för bollandet!

[Malinau]

Att det skulle kännas vidrigt och som ett svek och alldeles överjävligt förstår jag fullt och fast. Jag har också släppt iväg ett skrikande barn vid ett par tillfällen. Usch... Det du kanske kan göra är att prata med barnen innan så gott det går och lägga allt ditt krut på att vara skitstark och stadig, lugn och trygg i den situationen. När de kommit runt hörnet kan du bryta ihop...

Ha gärna med ett vittne, men helst inte din nya då. Det är liksom jäv. Någon mer utomstående, men som själv kan skriva ner vad som skedde och som eventuellt kan vittna. Var i så fall tydlig med att du vill att personen fokuserar på barnens bästa, inte ditt eller din exmans.

Ibland har man också sådan tur att det finns någon förståndig människa i närheten som känner kanske er båda. Allra bäst är någon som ditt ex har stort förtroende för eller respekt för. En sådan person skulle kanske kunna prata med honom om att denne är bekymrad över barnen och kanske förmå honom att ta emot lite nya infallsvinklar på något sätt och börja tänka lite annorlunda. Har du någon sådan?

Håller helt med dig om att han själv måste se det här. Att få någon till insikt är svårt, för om de inte vill så är det närmast omöjligt och som du vet är vi exfruar sämst skickade för det mesta.

Går du via domstol så kommer han att tvingas till samarbetssamtal. Eller nå, han kan strunta i att gå dit, men det innebär i princip att han förlorar allt på walk-over, så då brukar det bli lite rättning i leder.

[erikastockholm]

Hej, det låter verkligen jättejobbigt! Jag tror att du ska backa lite gentemot honom ett tag. Låt honom landa och må bättre innan du kritiserar småsaker, men ta upp de stora viktiga sakerna. Som du vet måste du släppa iväg sonen till honom. Och om jag vore du skulle jag låta det gå via dagis eller genom någon kompis till sonen.Jag tror det är bäst för er alla, risk annars för ett stort drama från sonen som sårar ditt ex. får dig att må dåligt samt blir en ond spiral med sonen. Annars har jag tyvärr inga goda råd att ge.

[luddtussen]

Familjerrådgivning. Man är vuxen.

Var saklig. Tvinga honom att vara saklig. Du går inte med på att saken inte reds ut. En förälders första prioritet är barnen. Oavsett vad de säger, kan man inte utgå från att de har fel. Man får inte misstro dem. Istället försöker man ta reda på hur det förhåller sig. Man förväntar sig att den andre föräldern är lika vuxen.

Tala om det för honom, boka tid. Och så går ni, Om han svartmålar dig inför barnen ... det kommer han aldrig att vinna på inför dem. Det är idiotiskt, det "tjänar" bara du på. Eller snarare tjänar väl ingen på det ...

[Anonym]

Hej! Och tack!
Kritisera småsaker ser jag verkligen till att inte göra. Öht så kritiserar jag så lite jag bara kan, jag tror mer på att förstärka det som är bra.
Och ja, jag förstår ju det - även om det gör så himla ont. Sen ska man komma ihåg, han och jag har en ganska neutral relation - vi "bråkar" liksom aldrig, så där har vi ju inga problem. Problemet ligger snarare i att vi inte kan kommunicera då jag inte når fram till honom... Och med olika grundinställning till barn och föräldraskap blir det svårt då.
Vi gör redan idag lämningarna via dagis, det har från början känts som minst dramatiskt och det funkar bra. Problemet nu är att sonen vägrar lämnas på dagis om pappa ska hämta, och jag lämnar av princip inte gråtande barn på dagis (har jag aldrig gjort). Mina barn har alltid varit "enkla" i den mån att de aldrig satt sig på tvären eller protesterat, möjligt pga att de känner att de alltid lyssnats på och respekterats. Så nu när han gör det för första gångenär det så tydligt att det är viktigt för honom, och då känns det så himla hemskt om jag inte ska kunna lyssna till hans önskning.

[Anonym]

Tack för ditt svar. Du har säkert rätt, och det låter så enkelt, men jag är rädd att det inte är så enkelt. Om han vägrar och inte kommer dit, då spelar det ju ingen roll vad jag inte går med på..
Och som du säger, ingen tjänar ju på en öppen konflikt mellan oss - då finns det bara förlorare. Och så känns det som att vi bara kommer längre från min önskan - att han ska vara en bra, funktionell och härlig pappa som de gärna åker till och att han erbjuder en miljö där de kan växa och blomstra och bli starka, självständiga och empatiska människor.