Skrivet: 2014-11-19, 12:43
#1
Haqvin, Smålandspappan, genus och taltid
Ni ville påstå att Kerstismärta fabricerade och hittade på när hon påstod att det finns forskning som visar att män och pojkar generellt får mer taltid i möten och klassrum än flickor/kvinnor.
Jag roade mig med att leta lite referenser. Valde att saxa ur en enskild avhandling, men där finns gott om referenser som kan leda er vidare till fler rapporter och vetenskapliga artiklar.
Jag postade också detta som inlägg i en tidigare tråd, men eftersom den har hamnat på sida 2 väljer jag nu att även posta den som ny tråd, så att ni inte missar den, speciellt du, Haqvin, som brukar efterfråga källor.
referenslistan och hela avhandling hittas i
http://www.diva-portal.org/smash/get...FULLTEXT01.pdf)
Varsågod mina herrar!
Som motvikt till ert offersnack:
"Ett vanligt missförstånd när det gäller att göra kön, är att detta skulle
innebära att kvinnor fullt frivilligt konstruerar sin egen underordning. Detta
missförstånd beror på att man inte tar det bakomliggande systemet och dess
maktdimensioner med i beräkningen. En individ kan inte fritt bestämma
vilket kön han eller hon ska agera som utan gör vi ”fel” kön bestraffas vi
(Butler 1990:140). Vi kan heller inte avstå från att göra kön överhuvudtaget,
då könstillhörighet är en av de viktigaste konstituenterna i människo-
identiteten (Beauvoir [1949] 2002, Kessler & McKenna 1978, West &
Zimmerman 1987, Butler 1993)"
Ytterligare en intressant passus:
"Utifrån detta har kvinnor och män olika tillgång och förhållande till
språket (Cameron 1992a, Graddol & Swann 1992, Weedon 1987, Wodak
2001). Gradoll & Swanns (1992) utgångspunkt är att samtal kan likställas
med arbete och att kvinnor och män, precis som i samhället i stort, förväntas
utföra olika typer av arbete, och att kvinnornas uppgift i huvudsak är att
stödja och uppmuntra männen i samtal. Kvinnornas och männens olika
språkliga beteende kan alltså antas reflektera och i förlängningen befästa det
hierarkiska förhållandet mellan könen. Kvinnors underordning uppkommer
därför delvis som en effekt av att könsordningen ständigt upprepas och
reproduceras av ”vanliga hyggliga medmänniskor i vardagliga möten”
(Young 2000:54)"
En till
"Einarsson & Hultman (1984) undersöker klassrumssamtalet och visar att pojkarna där tar betydligt större plats än flickorna. Thelander (1986) jämför kvinnliga och manliga politikers språkliga beteende i både politisk debatt och i intervjusituationer och visar att männen inte anpassar sig lika mycket efter
situationen som kvinnorna, vilket kan tolkas som att kvinnorna är mer
medvetna om och beroende av hur deras språkliga beteende värderas."
Och igen
"Gunnarsson (1995a,b, 1997, 1998, 2001, 2002) undersöker en
serie högre seminarier från olika fakulteter på ett universitet och visar hur de manliga deltagarna tar mer plats än de kvinnliga."
"Undersökningar har också visat att kvinnors och mäns språkliga beteende bedöms olika. Kvinnor bedöms som mer pratsamma, även då de talar lika mycket, eller mindre än män (Kramarae 1981, Molloy 1991). Försökspersoner som fått lyssna på kvinnor och män som läste upp en identisk text bedömde kvinnorna som mer känslosamma, känsliga och feminina än männen, som bedömdes som mer kompetenta, arroganta, aggressiva och dominanta (Einarsson 1979, Aries 1997)."
"Skillnaderna mellan kvinnors och mäns språk är alltså inte någon effekt av
biologiskt medfödda egenskaper utan något som formats av samhället. Att kvinnor och män har skilda roller och uppgifter i samtal avspeglar och återskapar de skilda roller och uppgifter kvinnor och män förväntas ha i samhället i stort (Fishman 1983, Einarsson & Hultman 1984, Graddol & Swann 1992). Detta innebär inte bara att förtrycket skapar skillnader, i det här fallet språkskillnader, utan också att dessa språkskillnader sedan är med och reproducerar förtrycket, vilket alltså gör gemensam sak med bristmodellen"
"Att just använda den kvantitativa dominansen som mått på dominans i
samtal är inte helt oproblematiskt, särskilt inte som jämförelsen ska göras
mellan gruppen kvinnor och gruppen män, då det inte är självklart vad det
betyder att ”prata mycket” under ett samtal. En mäktig person kan
exempelvis tänkas dominera samtalet genom att tiga. Talmängdens
betydelse kan oftast inte tolkas utan tillgång till data om talarens status och
roll i gruppen etc. Detta blir desto mer problematiskt då många menar att
just vad kvinnor säger värderas annorlunda och lägre än vad män säger
(Spender 1980, Adelswärd 1988, Cameron 1992a).
Att jag ändå valt att undersöka den kvantitativa dominansen beror på de
många undersökningar som funnit att män ofta dominerar kvantitativt i
samtal mellan kvinnor och män (Einarsson & Hultman 1984, Gunnarssson
1995b, 1997, Kendall & Tannen 1997), och att det då kan vara intressant att
undersöka hur det ser ut i mitt material. "
Räcker det som källor?
Säg till om ni behöver hjälp att hitta fler referenser, när ni tagit er igenom detta och tagit det till er. Eller så går ni vidare till referensernas referenser, det brukar ge bra utdelning om man vil sätta sig in i ett ämne.