8
Nu tänker jag vara ganska rak och tydlig i det jag skriver, och jag hoppas att du tar det på rätt sätt eller åtminstone funderar över om det kan ligga något bakom.
Du och jag har ju båda varit på aff i många år, och har läst en hel del inlägg av varandra.
Intrycket jag har fått av dig är bland annat att du kan upplevas lite som en "rättshaverist" som ofta upplever dig (eller de dina) orättvist behandlad av andra. Det är vänner, arbetsgivare, skolan, försäkringskassan, kollegor...ja, folk runtomkring.
Och det är ju möjligt att du har rätt. Du kanske ofta BLIR orättvist behandlad, och även dina barn och andra omkring dig. Så kan det ju vara.
Men intrycket du ger är att du har svårt att bara låta saker vara, utan du letar gärna (upplever jag) efter orättvisor och blir arg över dem (såklart, orättvisor ÄR inte roliga..).
Varför jag skriver det här är för att jag funderar över vilken påverkan din egen inställning har, när det kommer till dina barn?...
Alltså, det FINNS mycket mobbing och mycket hemskheter bland barn. Men precis som hos oss vuxna så måste man nånstans lära sig att leva med att det FINNS folk som inte gillar en, som pratar illa om en, som inte vill en väl.
Så är det för alla.
Så istället för att gå igång på att någon _eventuellt_ pratar illa om din dotter (för det är väl henne det handlar om?..), och försöka reda i om det är sant eller inte och då ställa de skyldiga mot väggen, så kanske det vore mer givande och befriande att försöka hjälpa din dotter att hitta trygghet i att umgås med människor man litar på och som man tycker om, och att inte lägga så värst stor vikt vid vad andra (eventuellt) säger och gör?... Flytta fokus.
Du behöver helt enkelt inte veta sanningshalten bakom det som den ena sagt att den andra sagt. Du kan släppa det och på det viset också visa din dotter att det bästa är att låta sånt passera, många gånger. Oftast kan man ändå inte veta vad som är sant och inte, och då är det bara bortkastat att hålla på och försöka reda ut det. Man måste inte "rentvå sig" varje gång och hitta en syndabock. Man kan låta det vara också.
Sen är det förstås skillnad på om det handlar om ren mobbning. Då måste ju vuxna omkring barnen reagera. Men fortfarande handlar det då inte om vad den ena sa att den andra sa, så mycket. Utan om att reda ut situationen på ett högre plan.
Jag har som förälder försökt att få mina barn att känna att det spelar liksom inte så stor roll vad folk "i periferin" säger och tycker om dem. Att mina barn är fina och bra, och att man själv mår bäst av att inte lyssna så mycket på andra än de som står en nära, när det gäller sånt där snack. För sånt där förekommer hela livet igenom, och ska man då börja reda ut varje "hon sa att han sa" och ta åt sig för sånt, så har man snart inget annat för sig.
Men, för att återknyta till början av mitt inlägg - det känns som att du själv har lite svårt med den biten. Att du gärna tar åt dig och känner dig utsatt. Och kanske är det då hos dig själv du ska börja?... Det är inte enkelt, det vet jag. Men det underlättar så hemskt mycket om man lär sig att inte ta åt sig så mycket. Och framför allt blir man en bättre förebild för sitt barn, och kan förmedla styrkan till dem.