Kvinnors våld mot män

[Pelle_I_E]

Jag är en man som får stryk av min fru. Och det har jagskrivit om tidigare på andra sajter för nåt år sedan, då skrev jag så här:

Jagär en gift man på 42 år med 2 utflugna barn, en son och en dotter som bådapluggar på annan ort. Vi fick barn tidigt. Min hustru är 37 år. Vi har alltidhaft ett jämlikt förhållande, men när barnen flyttade ut blev hon som förbytt.På soffbordet i TV-rummet stod det ett par odiskade tallrikar, bestick ochglas. Hon drog mig i håret och svor och skrek om vad jag menade med att låtadet stå kvar odiskat. Jag sa att det är väl lika mycket hon som släpat framgrejer som stått kvar odiskade, och att det är lika mycket hennes ansvar. Dåblev hon svart i ögonen och örfilade mig hårt.

Jag är INTE fostrad med"att man inte får slå tjejer", och jag tycker det är helt rätt attslå tillbaka, oavsett kön.
Men när hon örfilade mig gång på gång blev jag räddför henne, jag vågade inte resa en hand mot henne, jag blev helt paralyserad avrädsla. Jag är själv förvånad, trodde aldrig att jag skulle va rädd för enkvinna, hon är fysiskt mindre och klenare än mig.
Men förutom örfilarna så ärdet något med hennes aggressiva blick och röst, hela hennes aggressivakroppsspråk är skräckinjagande.

Efter den gången så är det jag som sköter alldisk och städning.
När hon varit missnöjd med mig på nåt sätt har jag fått taemot mycket stryk, örfilarna är det vanligaste, men det har även blivitknytnävsslag som gett blåmärken. Hon har knäat och sparkat mig med ett spräcktrevben som följd, när jag tappar luften och faller till golvet har hon satt sigpå mig och fortsatt slå. Hon vet hur rädd jag är för henne. En gång sparkadehon mig på pungen så hårt att jag låg ner i över en halvtimme.

Förutom detfysiska så hånar hon mig och säger att jag är ett värdelöst kräk och saker somatt "Det gör dig gott!" När jag förklarat för henne hur ont jag harav hennes fysiska och psykiska misshandel så skrattar hon åt mig.

Jag harförsökt lämna henne men hon har tagit ifrån mig plånbok, pengar, mobiltelefon,bilnyckel. Jag kan inte ta mig ur det här. Jagvågar inte kontakta polisen, eller annan person/mydighet, jag är rädd för vadhon skulle göra då.

Detta skrev jag alltså omför ett år sen. Hon vet när våra vuxna barn kommer hem, då låtsas hon somingenting, barnen har ingen aning.

Barnen stannar ofta länge när dehälsar på, vilket ger mig en paus från all misshandel.

Det har nu gått drygt 3 år sedan min fru sen min fru läxadeupp mig första gången.

Jag får inte riktigt lika mycket stryk längre eftersomjag städar och sköter allt annat hushållsarbete så noggrant och effektivt numera. Hon örfilar ”bara” upp mig någon gång då och då. Men hon bestämmer HELTöver mig, jag lyder hennes minsta vink, jag vågar inget annat, för jag vet vadsom händer annars. Jag har ingen talan, inga rättigheter. Jag kommer aldrig hemen minut senare än vad hon sagt åt mig.

Hon är väldigt bekväm med situationen,hon slipper ju tråkiga saker som att städa, diska etc. och så är honFRUKTANSVÄRT NÖJD med att ha sådan total makt över mig, hon vet att vad hon änsäger åt mig att göra så lyder jag för jag är livrädd för henne, och det vethon, hon NJUTER VERKLIGEN av att ha en mänsklig ägodel som hon använder som det passar henne.

Många kvinnor gottar sig i att läsa det här, när de träffassitter de och gapskrattar och säger saker som: ”Vilken hjälplös mes!” ”Jagskulle vilja se när han får stryk!” ”En sån mes skulle jag ALDRIG kunna tändapå!” o.s.v. Det är lite ”Kvinnornas hämnd” över det hela.
Män har ju i allatider förtryckt kvinnor. Kvinnor i Sverige fick ju rösträtt först 1921. Och föratt inte tala om alla kvinnomisshandlare och våldtäktsmän.

Egendomligt tänk att de ska gotta sig åt såna enskilda som mig, att de ger hela det manliga släktet nån sorts kollektiv skuld.

Ska jag och andra sjyssta män straffas "solidariskt" för vad t.ex. Hagamannen har gjort...???

(Trots vad min fru gör mot mig så kommer jag ALDRIG låta det gå ut över någon annan. Jag känner en väldig empati för Hagamannens offer, och jag önskar honom verkligen allt ont.)

Att jag vet attmånga kvinnor njuter av att läsa detta är för att redan på 80-talet uppdagades enstakafall där mannen får stryk av kvinnan, även om det då var betydligt mer okänt änidag, det var ju så mycket mer tabu då, så många visste inte ens om att sånthär förekom. Jag har ju hört kvinnor sitta och prata om sånt här, t.ex. när jaghandlade i ett snabbköp så var det en artikel i Aftonbladets söndagsbilaga ommän som får stryk. Kassörskan satt och pratade med en väninna och degapskrattade åt artikeln, och var skadeglada. Det var ETT av miljontals exempelpå när jag lagt märke till många kvinnors skadeglädje åt män som får stryk av kvinnor.

Men denna skadeglädje nämner de inte gärna i offentliga sammanhang, speciellt inte när män är närvarande.


SJÄLVKLART gäller denna skadeglädje INTE ALLA KVINNOR! Långtifrån!

Ni kvinnor och mänpå denna sajt verkar ju vara mycket sympatiska och tycka att det är lika feloavsett kön. Och på andra web-sajter har jag fått uppmuntrande stöd frånkvinnor.

Men jag skäms i vilket fall.Jag anser att de som kallar mig ”mes” gör det med all rätt.

Jag vet ju inte ommin fru läser detta, och i så fall om hon känner igen att det är vårtförhållande det står om.

Jag surfar på jobbet och jag har en hittat en liten öppningdär, en person som kan hjälpa mig, men jag vill inte skriva mer om det här påweb-sajten OM hon läser detta.

/Livrädd man.

[Pelle_I_E]

Om friheten för en man - som det gäller nu då - är begränsad vad gäller vad han får göra på sin fritid, vem han får umgås med, vad han får äta, vem han får tala med och sådana saker, så har vi väl ett slags psykiskt våld? ......... Jag vet en man som utåt kämpar för att verka så stark och modig, men så snart hans fru dyker upp så är han som en blöt hund och ser mest generad ut.

Malinau. Du skulle bara veta hur många par jag vet som är på det sättet du beskriver, att kvinnorna bestämmer vad männen får och inte får göra, där männen är som förskole-barn som måste lyda sina föräldrar.

Och hur jag genomskådar männens försök att inför omgivningen låtsas att de är starka och oberoende, men hur lydiga och försagda de genast blir när deras kvinnor dyker upp. Och hur de skäms när omgivningen märker hur de förvandlas från stora starka karln till ett litet barn.

Jag har sett det även hos par som jag knappt känner. Att säga att det är ett "klassiskt" mönster är att ta i, men det förekommer ofta.

Genom sig själv känner man andra...