Med anledning av nedanstående tråd om företagsleasing kom jag att tänka på en helt sann historia som inträffade för många år sedan på det företag där jag arbetar.

En dag kom det in en medelålders man som ville skaffa sig en bil till sitt företag och finansiera den med hjälp av leasing. Min chef som var den som expedierade kunden gav honom en offert och angav då ett restvärde som var lämpligt med tanke på det värde bilen kunde tänkas ha om tre år då leasingavtalet skulle löpa ut.

Några dagar senare dök mannen upp igen, nu rejält sur på oss. Han hade nämligen fått en offert från en konkurrent på en likadan bil men med en månadskostnad som var väsentligt lägre än vårt affärsförslag. Min chef undrade om kunden hade offerten från konkurrenten med sig och det hade han. Då konstaterades att den lägre månadskostanden berodde på ett rejält högre restvärde och enligt min chef var denna beräkning helt åt skogen och skulle slå tillbaka då kontraktet gått ut. Men mannen som skulle köpa bilen förstod inte resonemanget och kallade min bas för skojare och åkte till konkurrenten och köpte bilen.

Tre år senare stod han så hos oss igen, nu med gråten i halsen. Nu var leasingkontraktet på väg att löpa ut och kunden hade nu varit runt till några olika bilfirmor för att byta in sin bil och nu plötsligt hade det gått upp för honom varför månadskostnaden hade varit så låg, bilen var värd 20-25.000:- mindre än vad som fanns i skuld. Företaget där bilen var köpt hade under de gångna åren gått i konkurs så det gick inte heller att beklaga sig inför dem. (Det här är ungefär 15 år sedan så det angivna beloppet var ju i penningvärde mer än vad det är idag).

Det enda råd min chef kunde ge mannen var att förlänga leasingavtalet ytterligare ett år och under den tiden höja månadskostnaden för att på det sättet få ned skulden. Så gjorde också kunden, och ett år senare bytte han bil igen - nu blev det affär hos oss.