Med risk att komma med nytt bränsle...

[FiaLisa-N]

För mig är det viktigt att kunna ha en egen bas att stå på i livet i form av arbete och egen försörjning. Livet är oförutsägbart och det är skönt att vi är två som arbetar för det hjälper till att göra dalarna mindre djupa när allt skiter sig. Fast huvudskälet till att jag tycker det är viktigt att ha en egen bas att stå på är att jag har sett många väninnor som i och för sig inte varit hemmafruar, men de har tagit huvudansvar för hem och barn när barnen var små. När barnen blir tonåringar och båda närmar sig 40-50 års kriser, så försvinner mannen iväg till älskarinnan (som funnits i bakgrunden länge) och där står kvinnan och känner sig kränkt och grundlurad som satsat sitt liv på "familjen" vilket resulterat i sämre jobb, lägre lön, mindre pension mm mm. Helgens diskussion var lång och livlig, men fokus verkade bara ligga på småbarnsåren. Vad händer sen?

[Kikou]

att en del människor fokuserar på att vara lyckliga _nu_?
Jag tror att det handlar om vilken grundinställning man har till livet. För egen del tycker jag att livet inte skulle vara värt att leva om man måste hålla på och lägga ut säkerhetsnät överallt. Hellre höga berg och djupa dalar än samma platta trampande hela vägen.
Jag blir hellre en fattig pensionär med stark anknytning till mina barn än ägnar mitt liv åt att uppnå ett vattentätt oberoende gentemot andra människor. Om min man lämnar mig om 15 år får jag skapa mig ett annat slags liv, men den dagen den sorgen.
Man har bara ett liv, och verklig lycka är svår att bygga upp på egen hand, utan att lämna ut sig och utan att våga lita på sin livspartner.

[Azucena]

Vad hánder sen? Ja, ocksà de mammor som yrkesarbetat under smàbarnsàren har blivit bedragna och skiljer sig. Att arbeta under smàbarnsàren ár ingen garanti mot otrogna karlar eller livets olyckor.

[Poppis]

Nej att arbeta under småbarnsåren är ingen garanti mot otrogna karlar eller livets olyckor men det är en garanti för att jag kommer ha råd med en liten tvåa där jag kan umgås med mina barnbarn när jag blir pensionär. Att arbeta under småbarnsåren är en garanti för att -om- man blir lämnad/lämnar förhållandet omfattas man av den svenska socialförsäkringen om man blir sjuk och inte kan arbeta. Eftersom vi har denna socialförsäkring som ett skyddsnät istället för underhållsskyldighet gentemot varandra vid en skilsmässa så blir arbetet under småbarnsåren på samma sätt som genom hela livet en garanti mot en liten del av livets olyckor. Jag kan säga att det för mig personligen känns väldigt skrämmande att stå utanför socialförsäkringssystemet eftersom vi i Sverige inte "har det familjesynsättet" som finns i andra länder (och som där "skyddas" av regler som gör skilsmässor svårare att få igenom/skattesatser som ser till familjen osv.). Men självklart gör samma socialförsäkring att vi inte har samma "valfrihet" som kvinnor/män i andra länder vad gäller "valet att stanna hemma". Men vi har en annan valfrihet. Vilken som är mest värd, det vet jag inte.

Som studerande förälder är jag väldigt tacksam över maxtaxan vad gäller kostanden för barnomsorg men stör mig mycket på andra regler i systemet som gör att jag och barnet saknar rättigheter som arbetande har med allt det medför. Både positiva och negativa saker.

[Fredrica]

Jovisst kan man tänka så (och bli arg och frustrerad) men man kan också tänka som så att BARNEN är viktigast och inte pengarna.... Och att i slutänden är man kanske ändå rätt nöjd när man ligger där för döden, att man gav barnen och Framtiden det man kunde....medan mannen ligger där och ångrar att han inte fick någon vidare kontakt med barnen....typ! Eller inte! Men visst är det viktigt att "se om sitt hus"....

[Poppis]

*Nickar* Det jag tänker är att om jag jobbar (eller som nu pluggar med bibehållen SGI sedan arbete före studierna) när mina barn är små är att jag inte är lika sårbar om relationen spricker -medan de växer upp- . Om jag är hemma nu och tar hand om dem och relationen spricker... då... blir förmodligen mina arbetstider helt horibla med extrema dagisdagar som följd... Jag är för cynisk för att kunna tänka att "klart relationen håller" och göra mig beroende av mannen -just eftersom systemet ser ut som det gör. Om jag var garanterad hälften av hans inkomst/pensionssparande osv. vid skilsmässa, så att min ställning inte påverkades i samma grad kanske jag skulle resonera annorlunda. Men det behöver jag fundra på!

(För självklart är det viktigt -väldigt viktigt- att finnas där i vardagen för sina barn. DET tror jag alla tycker. Och det gäller väl för både mödrar och fäder.)

[Poppis]

Funderar på varför diskussionen ligger på att det är mammorna som ska vara hemma, varför inte vända på steken och diskutera huruvida papporna ska vara hemma? Eller har jag missat någon poäng?

[lolouise]

I alla andra länder har man kanske inte allmän folkpension, bostadstillägg för pensionärer + maxtaxa för äldreomsorg + att man har rätt att behålla ett förbehållsbelopp innan kommunen kan ta ut avgift för vårdboende, hemtjänst osv...Nog klarar sig en pensionär här även om han/hon inte jobbat eller bara jobbat deltid...

[Poppis]

Det tror jag är en sanning med modifikation.

[Annika60]

Jag har sagt ungefär det du säger genom hela diskussionen.

För mig är det viktigt att veta att jag kan *försörja mig och mina barn* om mannen i huset försvinner av ena eller andra skälet.

Det brukar i vulgodebatten heta att jag offrar småbarnsåren för pengar...

Själv tycker jag det är rimligt att de två individer som satte ett barn till världen tar lika ansvar för dess försörjning. Dvs att vi hjälps åt med att dra in pengar och att ta hand om barnet.

Det ger båda en stabilare grund att stå på om den andra parten försvinner. Som jag sagt tidigare: Det handlar inte bara om otrohet och skilsmässa utan om att den ena vuxna kan dö.

Man kan självklart välja att helt medvetet bestämma sig för att leva i nuet och ta problemen när de kommer och det är helt okej med mig. Så länge man alltså är medveten om valet man gör.

Problemet för mig är att jag - av vad man hör av förbittrade kvinnor - är att beredskapen för det som händer om mannen försvinner efter deras decennier som hemmafruar inte är speciellt god. Då skriker de på samhället, dvs andra skattebetalare, att de ska gå in med friska pengar.

[Poppis]

Jag tror att man kan komma runt en del av den här diskussionen - låt pappan vara hemma och vara hemma-man medan kvinnan förvärvsarbetar. Kontakten mellan förälder/barn måste ju vara viktig oavsett om det är mamman eller pappan som upprätthåller den i vardagen. Problemet flyttas i och för sig bara till den andra parten i äktenskapet.

Jag tror nog att en rätt för båda föräldrarna att arbeta halvtid under småbarnsåren skulle kunna vara ett ideal i vårt system-samhälle. Då delar man bördan som i dag bärs av den part som är "hemmafru" och det ev möjligt för barnen att helt slippa undan förskolan. Men det är att dra det hela åt ena hållet, att båda makarna får samma taskiga pensionsutsikter -drar man det åt andra hållet så borde "hemmafruår" ge pensionspoäng.

[Anonymt namn]

Hur menar du då? Skulle man ta det med en klackspark att maken försvann med älskarinnan när/om han blev gubbsjuk, om man bara hade en karriär, menar du..? Jag har känt kvinnor som HAR varit i karriären, men som har blivit så chockade när detta har hänt att de har blivit sjukskrivna vrak och aldrig kommit tillbaka till karriären ändå...

Har man däremot satsat på barnen, så är chansen större att man i alla fall har ett bra förhållande till dem - och så småningom barnbarnen. Då har man något att leva för i alla fall, livet ut.

För övrigt är det långt ifrån alla män som BLIR gubbsjuka och skaffar älskarinna. Och gör de det, så brukar det ändå vara frun och familjen som vinner i slutändan. Självklart är det inte lätt att förlåta en otrohet ändå - men som sagt, vad har det med fruns karriär att göra..?

Jag tror i alla fall inte att en karriär, hur framgångsrik den än är, vaccinerar mot hjärtesorg. Fråga Mrs Clinton!

[Anonymt namn]

Problemet för mig är att jag - av vad man hör av förbittrade kvinnor - är att beredskapen för det som händer om mannen försvinner efter deras decennier som hemmafruar inte är speciellt god. Då skriker de på samhället, dvs andra skattebetalare, att de ska gå in med friska pengar.

Nu pratar du en massa smörja igen. Jag har då aldrig hört något sådant skrik specifikt från hemmafruar i alla fall. Däremot så har vi ju änkepension i Sverige tills det yngsta barnet fyller 12 (eller är det åtta). Den utgår VARE SIG mamman förvärvsarbetat eller inte.

Problemet med änkepensionerna är alltså inte om mamman varit/är hemma eller inte, utan att många änkor fuskar genom att flytta ihop med en ny man tämligen direkt - dock utan att gifta sig, bara för att de ska få fortsatt änkepension. Med allt vad det innebär av fördelar även ekonomiskt, när de delar på fasta kostnader med mannen. Samtidigt som de fortsätter att spela att de är den Sörjande Änkan utåt sett, för att få kvittera ut sin änkepension på skattebetalarnas bekostnad varje månad...

(Att änkor som verkligen lever som änkor får ut änkepension är däremot helt OK i min bok. För min del så skulle de gärna få ha det längre än idag också, och ett större belopp.)

[Anonymt namn]

Däremot är det många f.d. hemmafruar som har hamnat i det läget som TS beskriver, som tycker att mannen i det läget borde vara underhållsskyldig för henne en längre tid än idag. Men DET är ju inte något som skulle drabba skattebetalarna, utan bara mannen (och hans älskarinna). Det kan ju inte heller vara rätt, att först stöttar Elisabeth Karl i hans karriär och tar hand om all markservice, så att han kan uppnå en god chefsposition med mycket hög lön. När de är 40 + så lämnar Karl henne för älskarinnan Dolly som han hittat på en strippklubb, och så får Dolly njuta frukterna av den goda ekonomien resten av livet medan frun inte har rätt till någonting mera sedan boet en gång fördelats...

Men detta scenario är ju något som feministerna har ställt till, eftersom det är de som har skrikit om att det inte ska få finnas något sådant som underhåll till frun, eftersom fruarna ska skylla sig själva för att de har varit hemmafruar. Som med så mycket annat, så har feministerna förstört mer för andra kvinnor än vad den värsta Talibanregim har gjort i världen...

(Självklart ska underhållsskyldigheten bara gälla om mannen verkligen har så god ekonomi att han KAN försörja två hushåll utan att hamna under existensminimum själv. Men så har det ju alltid varit.)

[Anonymt namn]

Ja, men just detta att änkepensionerna (förutom för mammor med barn upp till en viss ålder) och makens underhållsplikt för hustrun efter en skilsmässa tagits bort, kan vi ju bara beskylla feministerna för. Det var de som ville försvåra för kvinnor att göra sina egna val.

Som jag skrev nedan: INGA människor har förstört så mycket för andra kvinnor som just de som kallar sig feminister! Inte ens den värsta talibanregim!!!

För övrigt så kommer du att ha råd med en tvåa när du blir gammal även om du inte har arbetat en dag i ditt liv. Du får ju garantipensionen plus bostadstillägg. Så DET skulle jag inte oroa mig för.

Och innan dess finns rätten till försörjningsstöd om det skulle knipa. Kan samhället försörja ett antal hundratusen invandrare med försörjningsstöd, så tror jag att det kan bära ett mindre antal, i Sverige födda och här hemmahörande, före detta hemmafruar också!

I ljuset av det (att så många invandrare försörjs), så skulle jag personligen inte skämmas ett dugg längre för att söka försörjningsstöd! Det känns som att det inte är mer än rätt att några svenskar också kan få lite av kakan. (Men nu är vi inne på en annan diskussion.)

[Anonymt namn]

Nu sprider du skräckpropaganda utan grund. Det är bara att gå in på Fk:s hemsida och läsa om garantipensionens storlek samt bostadstillägget för pensionärer. Dessa två tillsammans ger en fullt tillräcklig levnadsstandard för en pensionär som inte är ute på krogen och dricker sprit till restaurangpriser längre..!

Det lolouise skriver om förbehållsbeloppet vid vårdboende stämmer också. MEN det som man förstås inte kan göra om man inte har hög (men då måste man ha MYCKET hög) inkomst, en vanlig kvinnolön räcker inte ändå) är att spara till ett privat vårdhem. Det finns det vissa som gör idag, för att de har sett hur erbarmligt många gamla har det på vårdboendena de sista åren av sina liv.

[Spirited Mom]

Men alltså, är den här typen av inlägg verkligen tillåtna? Felaktiga fakta (garantipension + bostadstillägg alt socialbidrag kan man överleva på men det är knappast den standard man vill leva på under kanske de sista 20 åren av sitt liv. Och känns det inte konstigt att leva på pengar som feministdrakarna tjänat ihop genom att försumma sina ungar?) blandat med rasism. Med sådana vänner behöver hemmafruar inga fiender...

[Spirited Mom]

Men flera undersökningar visar ju att hemmafruar INTE ägnar mer tid åt barnen än vad yrkesarbetande mammor gör. De ägnar mer tid åt hemmets skötsel och åt allmän service till sina familjer pch ffa slipper deras män lägga två strån i kors därhemma. Rent generellt alltså, så alla anonyma som vill berätta om hur mkt tid de lägger på sina barn kan avstå från att skriva det, jag vet att ni finns....

Självklart är det så att ingen ligger på dödsbädden och ångrar att det inte jobbade mer och inte la så mycket tid på sina barn. Samtidigt, om jag ser bland mina vänner så finns det ingen direkt relation mellan att ha haft en hemmavarande mamma (som många i min generation hade) och ha en bra kontakt.

[Paxelle]

jamen grejen är den och det är ju det jag och Lorena försökt få fram är att vi inte längre lever på 60-talet då kvinnan inte hade nåt alternativ!
Det är jättebra att valet finns att arbeta om man känner att man vill och behöver. Men det är också lika bra att man har valet att vara hemma om man känner att det passar just denna familj bättre!
Det är VALET vi diskuterat, inte att det skulle vara det enda rätta att gå hemma!
Jag har arbetat, jag har pensionspoäng och allt det där, men eftersom nu maken tjänar så pass bra att jag inte behöver arbeta för att vi ska klara oss så har jag också valt att vara hemma och slippa stressa mellan hem och arbete. Var sak har sin tid och sin charm och det är enbart det fria valet vi pratat om/för....
Min självkänsla byggs inte upp beroende på vem som drar in pengarna, vi har alla våran funktion att fylla i familjen och vikten ligger inte i pengavärdet.

Lite kul att folk ännu inte fattat att vi faktiskt inte är kvar i 60-talets fyrkantiga hempolitik.... DÅ hade kvinnorna inte mycket till val, det var hemmafru som gällde, idag finns det ett alternativ och DÄR är den milsvida skillnaden och också det som gör att det blir rätt dumt att blanda in 40-50-60 talisterna i den här diskussionen......

[Paxelle]

*parkerar här*

Precisely my point!