Velar fram och tillbaka.

[Saskia]

Hej i sommarvärmen. Hoppas ni alla har det bra. Jag har det ok men går och funderar på saker.

Börjar från början så hänger ni med bättre. Har skrivit på Aff i flera år från och till. Har levt i ett långt förhållande där vi haft fyra gemensamma barn. Jag har beskrivit vårt ojämlika förhållande främjas många gånger känt mig utnyttjad och där kärleken dött ut från min sida. Hårda och kränkande ord genom åren blev för mycket. I olika forum har jag sökt stöd för att orka driva igenom en separation. Parallellt med detta har jag skrivit om familjens manlige vän som har ruskat om mina känslor. En man som jag connectade så fint med. Som flirtade, kom med inviter, ringde och fick mig att känna mig uppskattad och speciell vi gjorde aldrig nått " förbjudet". Utan det var mycket anspelningar som rann ut i sanden. Jag höll på att gå under av ovissheten om jag gick miste om denne man för att jag satt fast i ett förhållande som var dött och var så feg. Så jag skrev ett brev till vännen och berättade att jag kände mer än vänskap och inte orkade vara hans kurator mer. Brevet besvarade han aldrig utan fegade ur och vår kontakt rann ut i sanden. Det gick några år och till slut fick vi kontakt igen. Han var singel o jag kvar i förhållandet. Min sambo och han tog upp vänskapen. Vi träffades men jag hängde inte med på flirtandet. Men han kom med anspelningar och kufiska kommentarer.

Det senaste året har vi setts ett par gånger bara. Jag har äntligen flyttat. Separationen har gått skapligt vi hjälps pt och försöker hålla sams för alla barnens skull. Vännen fick veta att vi separerat i mitten av juni på en studentfest. Han pratade över huvud taget inte med mig på festen. Inte så konstigt då det var mycket folk.

Men det som jag nu går,och grunnar på är varför han inte hör av sig. Vi var väldigt tajta vänner. Pratade om allt. Som en tjejkompis. Som man kan,ägna ett par timmar i telefonen med, ni vet. Han vet hur jag kämpat för att hitta boende. Och nu hör han inte av v sig alls. Mina funderingar går kring hur jag ska hantera situationen. Jag med mitt dåliga självförtroende och låga självkänsla. Det är klart jag vill ha honom till både kropp och själ. Attraktionen finns kvar men främst saknar jag honom som vän. Ska jag ligga lågt och låta honom eller ödet avgöra om vi ska ta upp kontakten. Vänta tills vi råkar ses av en slump. Eller ska jag kasta jante över bord och ringa och bjuda hem honom så han får se hur jag bor.


Ge mig mig er åsikt är ni snälla. Kram från Saskia

[erikastockholm]

Ärligt så tycker jag att du ska glömma honom. Han var inte snäll emot dig. Jag kommer ihåg vad du skrev förut. Han är nog sannolikt inte intresserad av dig för då hade han tagit chansen på festen. Jag tror att han flörtade med dig när du var upptagen för att han då kunde få massor av bekräftelse utan att du kunde ställa krav. Inte helt ovanligt och oerhört egoistiskt.

Du har precis flyttat att bo själv. Satsa på att vara själv ett tag. Jobba med att bygga upp din självkänsla. Du kommer att behöva bra självkänsla när du träffar någon ny så att du inte upprepar historien som var med din man dvs att du hamnar i ett ojämlikt förhållande, för det kan han inte ha skapat själv.

[Saskia]

Tack för ditt svar. Jag vet att jag fått svaret att glömma honom förut. Men jag har någon slags hang up på honom som jag själv inte kan förklara. Det kanske är så enkelt att jag njöt så mycket av hans uppmärksamhet, var svältfödd och det räckte. Jag är nog väldigt godtrogen och enormt oerfaren. Har så svårt att förlika mig med tanken på att han skulle ha lekt med mig. Att inget av det jag upplevde var äkta. Att det fysiska myste, blickarna, förtroliga samtalen och den nära vänskapen bara var fejk och ett tidsfördriv. Blir så ledsen av att tänka att det bara var en lek.

Jag vet att jag nyss har flyttat och borde ta det lugnt. Det gör jag ju iofs! Inga tentakler ute annars. Men jag har varit ensam i själen så länge! Ingen kroppskontakt eller sex på sju år nu. Få kramar och inga kyssar. Jag saknar det! Saknar glädjen, samhörigheten och tillfredsställelsen. Det är bara så.

Så känner inte att jag behöver vänta för att landa i ensamheten. Däremot kommer jag inte att blanda in barnen i en eventuell ny relation. Inte på evigheter. Ser så många fall i mitt yrke där nya respektive ersätter mamma eller pappa i hemmen nästan omgående.

Det jag däremot behöver jobba med är att våga vara jag. Att inte hämmas av vetskapen att jag är överviktig och inte vacker. Att våga släppa loss och bjuda på mig själv. Det är något jag har med mig från förhållandet. Känslan att vara ful. Att få värderande blickar. Att dämpas om jag flamsar lite, larvar mig, är uppspelt eller pratar om fel saker. Jag vet att jag ses som en trevlig person, jag är social och har lätt för att prata med både män och kvinnor. Men därifrån till att flirta och umgås på ett mer man/kvinna-plan är så stort för mig. Jag bär på känslan att vara fulast, vanskapt och totalt oattraktiv. Sunda förnuftet säger väl att jag egentligen är ganska alldaglig. Inte fulare än andra. Men själen känner tvärt om.

Ha en bra dag. Och än en gång tack för ditt svar.

[MaryT*]

Men du? Kan du inte då bestämma dig för att det som var _då_ ("det fysiska myset, blickarna, förtroliga samtalen och den nära vänskapen") var på riktigt DÅ, just då, men att det inte finns kvar _nu_?.. Att du liksom (oavsett hur sanningen ser ut från hans sida, det kanske du aldrig får reda på heller!) bestämmer dig för att tro det och ge den relationen och framför allt dig själv den creden att det faktiskt var på riktigt?

Det kan förstås vara så att du på många plan är mogen för en relation redan nu. Dock tror jag att det är bra om du släpper just den här mannen du pratar om. Det som var då, var då. Nu är nåt helt annat. Och kärlek kan ju inte pressas fram, utan det kommer när det kommer, så är det ju.
Men det finns helt säkert plan hos dig som behöver återhämtning. Jag tänker t ex på ditt dåliga självförtroende. Det är något som måste komma från dig själv. Det låter som nåt veckotidningstrams, men det ÄR faktiskt så. DU måste vara nöjd med dig själv, ge dig själv tillåtelse att inte vara perfekt på alla sätt men ändå vara bra och duga fint! För se dig om på din omgivning - hur många människor är perfekta, utan skavanker på in- eller utsidan? Ingen enda. ALLA har bättre och sämre sidor och egenskaper. Så är det ju. Så varför ska just du inte duga?
Din exman som gav dig värderande blickar och tryckte ner dig - var HAN så himla perfekt? Nä, inte va?... Så problemet ligger hos honom, inte hos dig. Släpp det.

Men tills du har lyckats förlika dig med dig själv och släppt ditt dåliga självförtroende, så är det nog bra för dig att ta tiden till att jobba med det, istället för att lägga energi på någon annan. För vem du än skulle träffa, skulle du hela tiden gå och fundera på om du duger eller inte. Eller hur? Och det tar väldigt, väldigt mycket energi. Den energin behöver du till annat just nu.

[erikastockholm]

Nu är det din dåliga självkänsla som talar. Jag menade inte att flörtarna inte var äkta. Han var säkert attraherad av dig. Men det är inte alls samma sak som att han skulle vilja dela sitt liv med dig. Varken du eller jag vet ju (kanske inte ens han) varför han flörtade med dig tidigare och vad han hade för avsikter med det. Jag vill dock bara vara uppriktig med att jag inte tror att han just nu är intresserad av en relation med dig. En man som är intresserad av en kvinna tar kontakt på en fest och visar sitt intresse.


Läs boken Dumpa honom han vill faktiskt inte ha dig. Den är väldigt amerikansk men har en poäng i att en man som är intresserad på riktigt ser till att visa det tydligt.

En man som bara är lite otydligt flörtig kanske mycket väl tycker du är oerhört attraktiv, men han vill inte leva med dig. Det behöver inte betyda att han leker med dig bara att ditt engagemang är betydligt större än hans. Herregud - det finns helt fantastiska män som jag har tyckt varit attraktiva, men som jag ändå aldrig skulle bli ihop med. Det beror ju inte på dem utan på att bi inte klickar.

[Saskia]

Ni är så underbara som orkar svara och så kloka i era funderingar och åsikter! Tack för Er tid! <3

Om jag får älta vidare så tror jag att saknaden efter honom är störst som vän. Min förtjusning i honom grundas nog i att jag känner mig sedd. Vilket jag inte gjort av sambon på samma vis alls. Han lyssnade, reflekterade, bad om råd, var spontan och lite galen. Allt som jag saknade hos sambon som är mer kontrollerande, försiktig och pessimistisk i sin läggning. Så dagens längtan består inte av en längtan efter en relation utan är mer en längtan efter glädje. Jag blir glad och mår bra av att umgås med honom. Sex....... Ja tack. Så klart. Men med min hämmade självkänsla skulle det nog inte bli så enkelt. Och det är inte prio ett. Absolut inte.

Tror på på det mesta av det ni skriver. I har rätt i mycket. Många lager som ska läka. En självkänsla att bygga upp. Lära mig att ruska av mig ex- sambons värderingar och kommentarer. Strunta i dem. Han har inte den makten över mig längre. Tänker inte bli mer ledsen över att mitt utseende eller mitt förstånd inte är bra nog. Det är slut med det nu! Ska ägna kommande år till att må bra. Börja omge mig med människor som får mig att må bra. Som gör mig glad. Har några tjejgäng som ska bjudas på tjejkvällar i min lya. Planer finns.

Men det här med vännen. Tror inte att jag kommer att kunna sätta punkt bara sådär. Jag behöver ett konkret avslut. Om det blir ett konstaterande att vi bara är vänner, eller ett nej-tack till middag, ett enda kk eller något annat får framtiden utvisa. Det löser sig. Men jag tror inte han kan raderas ut bara.

Kramar i in massor till Er båda från mig.

[MaryT*]

Du. Den där glädjen - den hittar du. Förmodligen inte i just den här mannen du nu tänker på, men i någon annan. Det är jag helt säker på.
Men tills dess gör du helt rätt i att ta ett nytt grepp - bjuda in till tjejkvällar, bli glad _genom dig själv_.
När jag var nyskild fick jag jättemycket energi och kickar av såna egentligen enkla saker som att jag fixade att backa in husvagnen själv, eller när tvättmaskinen pajade och jag slet fram bruksanvisningen och lyckades skruva ordning på den igen . Eller när gräsklipparen inte ville funka utan bara hostade, och jag helt själv räknade ut att den fick för mycket luft - och lagade den med silvertejp så den gick som en klocka igen
Och att jag fixade roliga semestergrejer för mina barn helt själv, utan att fråga någon om råd, utan att bolla med någon alls - bara helt själv!
Att fixa grejer själv, helt enkelt. Det fick mig att växa jättemycket.
Sen kan man ju också dejta bara på skoj, bara för att lära känna nya människor. En av dem jag dejtade när jag var singel är min vän än idag. Han har träffat en tjej, flyttat ihop, de har fått barn. Och jag har min sambo och vill inte ha det på nåt annat vis. Men den där dejten är som sagt fortfarande min vän! Vi blir jätteglada båda två när vi hörs av. Ingen kan nog få mig att skratta så mycket som han! Men vi skulle aldrig funkat som par..*s*

Tveka inte heller att söka hjälp hos kurator eller liknande. Om du träffar rätt person finns där mycket hjälp att få, på vägen att bli gladare och må bättre! En duktig kurator/terapeut kan ge dig infallsvinklar som du inte ens tänkt på!

Lycka till. Du fixar det här . Om ett år vill jag ha en rapport, och då kan jag slå vad om att du mår MYCKET bättre än du gör idag!

[erikastockholm]

Så du tror att han blir enklare att glömma om du träffar honom mer? Jag tror inte han är typen som ger ett tydligt ja eller ett tydligt nej. Det har han väl inte gjort hittills? Risken om du ger honom en invit är att han inte riktigt svarar. Eller beter sig på ett tvetydigt sätt om ni ses så att han håller igång ditt intresse lite till utan att det egentligen blir så mycket mer. Jag tror inte att du har stabilitet och självkänsla nog att utsätta dig för det just nu. Det har nog väldigt få precis efter en flytt. Det tar tid att separera efter ett långt förhållande - tid och energi.

Mitt råd är fortfarande att du ska slopa honom. Du är värd någon bättre.

Jag tror att han kommer och ligga och spöka i din hjärna och i ditt hjärta tills den dagen det finns någon annan som tar den platsen. Då kommer du känna att du har gått vidare.