Åhå, du har träffat mina elever i vuxen upplaga alltså
. Ganska många av mina stora elever är väldigt ensamma. De platsar av olika skäl inte på dagliga verksamheter men kommer inte riktigt in i arbetsgruppen på andra arbetsplatser heller. Jag blir så himla trött på att man placerar ut dem en och en på arbetsplatserna för då *kommer* de att bli rätt ensamma.
Javisst kan folk vara snälla och bry sig om men det är hemskt sällan de blir tillfrågade om de vill hänga med ut på en fredagsöl eller på bio. Det är rätt ovanligt att de har kompisar som inte själva har svårigheter och om det händer så handlar det om att de delar något specialintresse.
Vi ältar detta med sociala spelregler, hur man faktiskt gör när man tar kontakt med andra, provringer låtsassamtal, tvångsgår på fik och alla möjliga ställen bara för att testa hur det är att prata med någon man inte känner under alla år på gymnasiet. Fast det här är saker man måste fortsätta att öva på livet genom. Man kan tycka att en del saker borde vara självklara efter fyra år på gymnasiet men det är faktiskt inte det. Jag har killar som skulle kunna berätta om varje liten detalj i en viss Audi samtidigt som det skulle vara oerhört svårt att köpa en kaffe för då måste man prata om något utanför bekvämlighetszonen.
Andra uppfattas som arroganta, otrevliga, snorkiga, sega, som om de inte vill förstå men det handlar ju inte om det. Folk har i allmänhet oändligt mycket mer tålamod med någon som har DS än den som har svårigheter som inte syns.
Nästan alla mina mittemellanelever har jättesvårt att identifiera sig med att de alls går i särskola. Det är så dumt att alls kalla det sär, säg tre- och fyraåriga program istället. Vi pratar alltid om det som är BRA för det finns faktiskt en massa fördelar också. De som går tre år på fordon kvalar inte in på någon extra hjälp. De får ingen god man som reder ut ekonomin, ingen hjälp med att hitta riktiga toppenpraktikplatser, ingen fortsatt hjälp efter gymnasiet.
De som klarar sig bäst är de som har jäkligt bråkiga föräldrar som samtidigt har realistiska framtidsplaner för sina barn och är tydliga. Det är så kontraproduktivt att motarbeta t.ex. skolan och ständigt tjata om att "det är inget fel på dig blabla". Nä, det handlar inte om FEL öht. Det finns inga barn som det är fel på, bara barn som behöver mer eller mindre hjälp. Men när man står med en nybliven student som skulle kunna ha varit toknöjd med sitt truckkort och haft en toppenframtid om inte den där nedrans föräldern hela tiden tjatat om att "det är skolans fel att du inte klarade körkortet, nu blir det ingenting av dig" - ja, vad gör man då? Varför inte bara vara glad över de framgångar ens barn når och sluta jämföra ungen med andra....
Ha gott om tålamod och tänk att det är precis lika stora skillnader bland mina elever som hos alla andra tänker jag. Och ibland måste du kanske förklara saker du själv ser som självklara varje dag. Det är jättebra att öva på sakerna som inte riktigt funkar men se för guds skull till att det som går bra uppmärksammas minst lika mycket (om inte mer).
Och sen kan det mycket väl vara så att man gillar att vara för sig själv också. Alltså inte att man blir bortvald eller inte medbjuden, för då har man ju inte ens fått möjligheten att välja
.
