Hur är din inställning till läkemedel?
Tar du snällt det doktorn ordinerar eller ifrågasätter du, föreslår annat alternativ, eller rentav tackar nej ibland?
Såklart är det olika vad det gäller men någon slags grundinställning kanske du har?
1
Läkemedel-attityder Hur är din inställning till läkemedel?
Tar du snällt det doktorn ordinerar eller ifrågasätter du, föreslår annat alternativ, eller rentav tackar nej ibland?
Såklart är det olika vad det gäller men någon slags grundinställning kanske du har?
Alla alternativen du föreslår är aktuella på mig. Förutom möjligen att jag snällt tar det som ordineras. Ibland kan jag tänka att det vore mycket enklare om jag bara accepterade och gjorde som jag blir tillsagd. Men jag funkar inte riktigt så. Nu har jag aldrig varit tvungen att ta ett läkemedel som varit livsnödvändigt, då skulle jag förstås ha en annan attityd/inställning. Jag är ganska restriktiv även när det gäller barnen, det hänger förstås ihop.
2
Alla alternativen du föreslår är aktuella på mig. Förutom möjligen att jag snällt tar det som ordineras. Ibland kan jag tänka att det vore mycket enklare om jag bara accepterade och gjorde som jag blir tillsagd. Men jag funkar inte riktigt så. Nu har jag aldrig varit tvungen att ta ett läkemedel som varit livsnödvändigt, då skulle jag förstås ha en annan attityd/inställning. Jag är ganska restriktiv även när det gäller barnen, det hänger förstås ihop.
Om det är livsnödvändigt är det ju ingen diskussion, men vem vet det kanske finns fler preparat att välja på även då .Du låter som en besvärlig patient
3
Om det är livsnödvändigt är det ju ingen diskussion, men vem vet det kanske finns fler preparat att välja på även då .Du låter som en besvärlig patient
Beror på, är antibiotika t.ex föreslår jag inget. Är det behandling för ögon, allergi eller parahypotyreos, så frågar jag om alternativ (fast haha har fått fel info så jag hade skiiiitäckliga bruskalk jag verkligen försökte sköta men det var omöjligt efter lång tids behandling med 8 brus om dagen).
Så mitt svar är, det beror på, jag kan fråga efter alternativ, föreslå dos eller säga nej den tycker jag inte funkar att ta (tuggtabl kalk t.ex, meningen är ju att man ska klara att svälja).
Men jag låter aldrig bli, nåja sanning med modifikation jag trodde inte på en behandling men det var bristande info bara). Jag brukar ta det jag ordineras. Jag är en ganska motiverad patient. (endokrin).
4
Beror på, är antibiotika t.ex föreslår jag inget. Är det behandling för ögon, allergi eller parahypotyreos, så frågar jag om alternativ (fast haha har fått fel info så jag hade skiiiitäckliga bruskalk jag verkligen försökte sköta men det var omöjligt efter lång tids behandling med 8 brus om dagen).
Så mitt svar är, det beror på, jag kan fråga efter alternativ, föreslå dos eller säga nej den tycker jag inte funkar att ta (tuggtabl kalk t.ex, meningen är ju att man ska klara att svälja).
Men jag låter aldrig bli, nåja sanning med modifikation jag trodde inte på en behandling men det var bristande info bara). Jag brukar ta det jag ordineras. Jag är en ganska motiverad patient. (endokrin).
Skitbesvärlig. Och det är förmodligen det jag skulle fråga, vilka alternativ finns och hur ser aktuell forskning på långsiktiga biverkningar ut... Jag kanske skulle ta och jobba litet med mig själv
6
Skitbesvärlig. Och det är förmodligen det jag skulle fråga, vilka alternativ finns och hur ser aktuell forskning på långsiktiga biverkningar ut... Jag kanske skulle ta och jobba litet med mig själv
Jo, nu vet jag vad det var (förutom kalket), jag vägrade behandla mot bipolär sjukdom (minns inte vad medicinen hette men det kom skrämselartiklar mot, folk som dog och sådär, äh tappade läkemedelsnamnet precis).
Het enkelt för att jag inte har bipolär sjukdom. Jag bad om second opinion för utredningen var minde än en kvart med en hyrläkare. Man får inte det struket men ÖL skrev till att jag inte har diagnosen. Helt sjukt, att man så lättvindigt sätter en diagnos på en utmattad öppenvårdspat. man träffar för första gången och inleder behandling.
Don't pick a fight you can't win
~ Because I said so ~
8
Jo, nu vet jag vad det var (förutom kalket), jag vägrade behandla mot bipolär sjukdom (minns inte vad medicinen hette men det kom skrämselartiklar mot, folk som dog och sådär, äh tappade läkemedelsnamnet precis).
Het enkelt för att jag inte har bipolär sjukdom. Jag bad om second opinion för utredningen var minde än en kvart med en hyrläkare. Man får inte det struket men ÖL skrev till att jag inte har diagnosen. Helt sjukt, att man så lättvindigt sätter en diagnos på en utmattad öppenvårdspat. man träffar för första gången och inleder behandling.
Varför inte? Läkaren kan sitt jobb bättre än vad jag kan det. Jag förväntar mig inte att läkaren skall hantera inbyggda realtutidssystem bättre än vad jag gör så varför skulle jag förvänta mig att kunna läkaryrket bättre?
Vem som helst kan bli förlåten när de haft fel.
Det svåra är att bli förlåten för att du har haft rätt!
Värd hos Allt för Föräldrar
11
Jag tar det läkaren ordinerar Varför inte? Läkaren kan sitt jobb bättre än vad jag kan det. Jag förväntar mig inte att läkaren skall hantera inbyggda realtutidssystem bättre än vad jag gör så varför skulle jag förvänta mig att kunna läkaryrket bättre?
Ja det låter galet! Jag sa nej till alla tre läkemedel jag blev erbjuden förra veckan men vi ska höras via telefon. jag får nog motvilligt inse att åtminstone ett av dem behövs.
12
Ja det låter galet! Jag sa nej till alla tre läkemedel jag blev erbjuden förra veckan men vi ska höras via telefon. jag får nog motvilligt inse att åtminstone ett av dem behövs.
Nu har jag inte så stor erfarenhet, men har väl flera grundläggande åsikter, som inte helt går ihop :-)
1) min tilltro till att läkemedel hjälper är väl inte så stor alla gånger, dvs läkemedel är inte det första jag efterfrågar för att komma tillrätta med något
2) jag tror att min kropp är alldeles för ovan vid läkemedel, så att jag tror att en vanlig dos egentligen är för stor för mig (både kroppens vana, och min vikt) - så huvudvärkstabletter brukade jag bara ta en halv, trots att jag vet att många tycker att man lika gärna ska proppa i sig två på en gång - fråga mig inte hur det går ihop med punkt 1 ;-)
3) jag mixtrar inte på egen hand med mediciner utan följer läkarens ordination, är t.ex noga med att ta hela antibiotika-kuren; skulle hellre rådfråga än att bara sluta ta en medicin eller liknande; kan dock tänka mig att även ta en del av diskussionen med en apotekare i stället för en läkare; de kanske inte kan min sjukdomsbild i detalj, men är ju experter på läkemedel;
4) och för att motsäga punkt 3 så skulle jag mycket väl kunna ta diskussionen med en läkare om det finns alternativ (t.ex. om ett läkemedel ger biverkningar som är värre än vad som känns rimligt), och även fråga om det verkligen behövs
När jag har tackat nej, så har det handlat om smärtstillande. T.ex. efter kejsarsnittet efter mitt ena barn. Personalen trodde nog jag skulle vara tuff och slippa smärtstillande i kroppen, men det handlade helt enkelt om att jag redan på uppvaket tyckte att det var otäckt att känna hur jag påverkades av sprutan. Så nästa gång sade jag till och fick betydligt mindre dos och därefter vägrade jag nog att ta mer trots att det kom folk och trugade och frågade om och igen om jag inte skulle ha något.
Jag kan också vara lite tveksam inför att dämpa smärta, för att jag ser smärtan som en signal som jag i vissa lägen vill ha koll på för att veta hur mycket jag vågar belasta kroppen/skadan.
14
Nu har jag inte så stor erfarenhet, men har väl flera grundläggande åsikter, som inte helt går ihop :-)
1) min tilltro till att läkemedel hjälper är väl inte så stor alla gånger, dvs läkemedel är inte det första jag efterfrågar för att komma tillrätta med något
2) jag tror att min kropp är alldeles för ovan vid läkemedel, så att jag tror att en vanlig dos egentligen är för stor för mig (både kroppens vana, och min vikt) - så huvudvärkstabletter brukade jag bara ta en halv, trots att jag vet att många tycker att man lika gärna ska proppa i sig två på en gång - fråga mig inte hur det går ihop med punkt 1 ;-)
3) jag mixtrar inte på egen hand med mediciner utan följer läkarens ordination, är t.ex noga med att ta hela antibiotika-kuren; skulle hellre rådfråga än att bara sluta ta en medicin eller liknande; kan dock tänka mig att även ta en del av diskussionen med en apotekare i stället för en läkare; de kanske inte kan min sjukdomsbild i detalj, men är ju experter på läkemedel;
4) och för att motsäga punkt 3 så skulle jag mycket väl kunna ta diskussionen med en läkare om det finns alternativ (t.ex. om ett läkemedel ger biverkningar som är värre än vad som känns rimligt), och även fråga om det verkligen behövs
När jag har tackat nej, så har det handlat om smärtstillande. T.ex. efter kejsarsnittet efter mitt ena barn. Personalen trodde nog jag skulle vara tuff och slippa smärtstillande i kroppen, men det handlade helt enkelt om att jag redan på uppvaket tyckte att det var otäckt att känna hur jag påverkades av sprutan. Så nästa gång sade jag till och fick betydligt mindre dos och därefter vägrade jag nog att ta mer trots att det kom folk och trugade och frågade om och igen om jag inte skulle ha något.
Jag kan också vara lite tveksam inför att dämpa smärta, för att jag ser smärtan som en signal som jag i vissa lägen vill ha koll på för att veta hur mycket jag vågar belasta kroppen/skadan.
Jag ifrågasätter alltid när det gäller läkemedel, och vård i största allmänhet, om jag tycker att det är lite galet. Oftast blir jag idiotförklarad. Ända tills jag talar om att jag är sjuksköterska (brukar inte säga det när jag kommer in som patient). Tragiskt, men sant.
15
Jag ifrågasätter alltid när det gäller läkemedel, och vård i största allmänhet, om jag tycker att det är lite galet. Oftast blir jag idiotförklarad. Ända tills jag talar om att jag är sjuksköterska (brukar inte säga det när jag kommer in som patient). Tragiskt, men sant.
Det var tur att jag gjorde, sa nej alltså. Det var d-vitaminbrist. Inte bipolär sjukdom. Måste vara 8 år sen nu. Aldrig hört till psykiatrin före, eller efter. En bra psykiatriker som började kolla mina provresultat senaste två åren (det är prover jag tagit sen 1999 så det var känt att jag har sjukdomen).
Ibland ska man följa, men ibland får man fråga varför eller be om en till läkares åsikt. Mina vårdkontakter (VC numera, återremitterad från medicin) är bra.
Får man fråga vad de vill ge dig?
16
Det var tur att jag gjorde, sa nej alltså. Det var d-vitaminbrist. Inte bipolär sjukdom. Måste vara 8 år sen nu. Aldrig hört till psykiatrin före, eller efter. En bra psykiatriker som började kolla mina provresultat senaste två åren (det är prover jag tagit sen 1999 så det var känt att jag har sjukdomen).
Ibland ska man följa, men ibland får man fråga varför eller be om en till läkares åsikt. Mina vårdkontakter (VC numera, återremitterad från medicin) är bra.
När det gäller smärtstillande kan jag verkligen hålla med dig. Det kan vara bra att istället lyssna på kroppen.
När jag gjorde en bukop. så slutade jag ta smärtis efter tre dygn (alvedon) eftersom jag håller igång som vanligt om jag är smärtstillad.
19
När det gäller smärtstillande kan jag verkligen hålla med dig. Det kan vara bra att istället lyssna på kroppen.
När jag gjorde en bukop. så slutade jag ta smärtis efter tre dygn (alvedon) eftersom jag håller igång som vanligt om jag är smärtstillad.
Seriöst att du blir idiotförklarad? Jag tycker ju att det är fullt rimligt att försöka ha en dialog med vårdgivaren, oavsett om man har mycket ämneskunskaper själv, bara sina egna erfarenheter som patient (som kan vara nog så viktiga) eller helt enkelt bara vill förstå hur man har resonerat när man har valt en väg för behandling, vilka alternativ man ev. har valt emellan. Medicin är ju trots allt ett område där svaren långt ifrån alltid är rätt eller fel på samma sätt som i en matte-uppgift utan det handlar ju om avvägningar. De medicinska avvägningarna måste jag så klart överlåta åt dem som kan, men det kan finnas aspekter inom detta som är mina personliga (t.ex. om jag hellre står ut med en del smärta än att känna mig helt yr och påverkad av medicinen mot smärtan) och dessa vill jag gärna få ta ställning till själv.
Ja, verkligen trist om du får detta bemötande, och även att det ändras när du berättar hur det ligger till. Även som icke-kunnig ska man ju få veta t.ex. om alternativa behandlingsmöjligheter.
20
Seriöst att du blir idiotförklarad? Jag tycker ju att det är fullt rimligt att försöka ha en dialog med vårdgivaren, oavsett om man har mycket ämneskunskaper själv, bara sina egna erfarenheter som patient (som kan vara nog så viktiga) eller helt enkelt bara vill förstå hur man har resonerat när man har valt en väg för behandling, vilka alternativ man ev. har valt emellan. Medicin är ju trots allt ett område där svaren långt ifrån alltid är rätt eller fel på samma sätt som i en matte-uppgift utan det handlar ju om avvägningar. De medicinska avvägningarna måste jag så klart överlåta åt dem som kan, men det kan finnas aspekter inom detta som är mina personliga (t.ex. om jag hellre står ut med en del smärta än att känna mig helt yr och påverkad av medicinen mot smärtan) och dessa vill jag gärna få ta ställning till själv.
Ja, verkligen trist om du får detta bemötande, och även att det ändras när du berättar hur det ligger till. Även som icke-kunnig ska man ju få veta t.ex. om alternativa behandlingsmöjligheter.
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
