Om ni inte redan har sett Mina två liv på SvT så gör det, jag tror det är något av det bästa jag sett på länge.
Det handlar om människor som har bipolära diagnoser och de som blir intervjuade är så oerhört skickliga på att förklara och berätta. Intressant upplägg, intressanta människor och lyckligtvis kommer en del till, hurra!
unlearn
De pratade om det programmet på jobb, att det var bra. Får kolla svt-play.
Modiga och vältaliga berättelser från de medverkande, men på tok för biologistiskt och mystifierande perspektiv.
biologistiskt och mystifierande, hur menar du, hänger de ihop på något sätt? Jag skulle se dem som motsatta till varandra , snarare, men du menar kanske på något annat sätt?
Det hänger i högsta grad ihop. Man talar i termer av "sjukdom", "skov", nödvändigheten av att medicinera osv. och låtsas som om tillståndet bara dyker upp utan begriplig anledning.
Men en biologist förklaring har ju då en kemisk , hjärnanatomisk förklaring. Även om du int tror på den, utan anser dig har en bättre förklaring, så är ju inte det samma som att det skulle vara mystiskt på något sätt.
Någon sådan förklaring finns inte, blå fågeln. Det är därför den sortens tänkande blir mystifierande.
Det var en vän till mig som skrev om programmet på fb. Hon har själv diagnosen och kände väldigt mycket igen sig i mycket av det som berättades. Så jag ska definitivt titta!
Intressant, för alla kan jag tycka, med program i just det ämnet! För de som själva har diagnosen, för att det är skönt att känna igen sig. Och för oss andra, för att kunna förstå bättre.
Ja, det är en bra serie, som kan avdramatisera psykisk ohälsa och sjukdom för folk som tror att det är "såna där galningar".
Okej. Vad är det för skillnad på min sjukdom - som också har skov - och den bipolära då? Eller min kanske inte heller finns? Jag kanske inte heller behöver medicinera?
Själv ser jag ingen skillnad alls, det finns fysiska och psykiska sjukdomar och man får vara jäkligt tacksam över att det alls finns mediciner.
Just den biten vore väl en stor vinst. Fast den kategorin människor kanske inte ens vågar titta på programmet.
OK, Allis. Här är jag inte med dig alls, längre. Även om bakgrunden till din sjukdom inte är alltigenom känd, är den, till att börja med, i högsta grad somatisk och påtaglig, och den kan identifieras med hjälp av kroppsliga undersökningar. Det föreligger en faktisk inflammation, som i sig kan behandlas med antiinflammatoriska medel. Det botar inte, eftersom det fortfarande är en symtomatisk behandling, men det ger en både upplevd och fysiskt mätbar lindring.
"Bipolär sjukdom" är en i medicinsk mening oidentifierad "sjukdom". Strikt vetenskapligt känner man inte bakgrunden, och man vet i grunden inte heller vad det är man behandlar med medicinerna. Erfarenhetsmässigt är det dock välkänt, att i princip alla människor med psykisk ohälsa har tuffa livserfarenheter bakom sig. Det gäller i hög grad även människor med "bipolär sjukdom". Det är dock ett faktum som numera konsekvent förnekas och ignoreras, inte bara i psykiatrin, utan i hela samhället.
Nej, fysiska och psykiska sjukdomar är definitivt inte likvärdiga, Allis.
För mig finns det ingen skillnad. Psykisk sjukdom - elände. Fysisk sjukdom - samma elände. Däremot kan jag gott tänka mig att jag blir bemött på ett helt annat sätt än den som har en psykisk sjukdom. Bara kolla hur mycket tokidéer som frodas kring schizofreni.
Man inte rent fysiskt kan bevisa min sjukdom, vare sig via röntgen, blodprover eller genom att stå och glo på tants rygg. Lederna är sällan svullna men gör så ont att man skulle vilja tappa bort kroppsdelar. Så hur kan den existera så solklart? Hur kan de VETA att det är just den och inte något jag inbillar mig? Därför att den följer samma mönster som andra med ankyloserande spondylit. Identiskt samma, bara i galoppfart.
Jag tänker på hur man testat sig fram här, vem kom på att cellgifter kunde funka på en del reumatiker t.ex.? Vem kom fram till att man skulle testa något annat än ohemula NSAID? Och alla kyssar i världen till de som kom på den briljanta idéen med TNF-hämmare.
Allt det här är väl detsamma för psykiska sjukdomar. Man följer samma mönster, samma cykler, samma beteenden. Människor far fruktansvärt illa och vad gör läkarna då - försöker experimentera sig fram till bra lösningar. Samtalsterapi i all ära men min fd hade inte levt i dag utan hjälp av mediciner när det var som allra värst. Jag är så tacksam att de finns.
Självklart har många som dras med psykisk ohälsa extrema bakgrunder på samma sätt som den som prenumererar på fysiska sjukdomar ofta har en halvtrist genuppsättning. Men det är inte så för alla. Jag tror att det är lite av ett lotteri, shit happens.
Som sagt, Allis, då divergerar våra världsbilder ganska ordentligt. Det finns givetvis en lång rad somatiska sjukdomar där man inte känner bakgrunden och där "läkarvetenskapen" då i stället tar till trial and error. Ibland leder det till lindring, ibland snarare till skadliga effekter, men det har i sig inget med vetenskap att göra. Oftast kan dock somatiska sjukdomar konstateras fysiskt, i likhet med behandlingseffekterna. Det gäller INTE i fallet "psykiska sjukdomar". Där finns det, å andra sidan, en gedigen erfarenhet av en bakgrund av tuffa livserfarenheter. Det behövs därför inte alls någon trial and error för att ta sig an psykisk ohälsa. Eftersom man tämligen säkert kan säga vad orsakerna är, kan man också sätta in åtgärder av rätt slag (och dit hör inte kemikalier!).
Med 40 års erfarenhet på området vågar jag säga, utan att vara bekant med din f.d., att hon inte alls hade behövt vara död utan mediciner, men med viss sannolikhet var det inget annat vettigt hon erbjöds i sin förtvivlade situation.
Ja, det gör den väl på många plan tänker jag men så måste man inte vara överens om allt. Då blir det ju rätt trista debatter om inte annat.
Du är övertygad om en sak, jag om en annan. Jag tror t.ex. att både psykoser och depressioner kan vara så allvarliga och så svåra att det blir kortslutning i systemet i brist på bättre uttryck. Och som sagt var, samtalsterapi är jättebra men precis som vid fysiska sjukdomar kan man inte prata sig frisk jämt. Jag tror inte att det ena är absolut rätt eller fel, en mix är förmodligen bra. Och du kan förstås tänka något annat.
Alla psykoser klingar av efter några dagar till någon vecka, helt utan mediciner, om den berörda blir väl omhändertagen som människa. Depressioner kan ta längre tid på sig för att bli bättre, men inte heller i det fallet krävs det mediciner (eller ECT för den delen), om den berörda blir väl omhändertagen. Detta är väl dokumenterat runt om i världen, men förnekas av den av läkemedelsindustrin dominerade psykiatrin i västvärlden. Så nej, här är vi definitivt inte eniga.
