Det talas ju en hel del om att barn idag blir curlade och att de aldrig därför kommer att klara av ditten och datten i vuxenlivet och arbetslivet.
Det finns säkert en poäng i det men så tänker jag på många i min generation (inte alla).
Merparten växte upp med en förälder, oftast mamman, som fanns hemma hela tiden. Med det ingick ju allt som oftast en del markservice även om man också fick lära sig det själv.
Hur kommer det sig att 50-70-talisterna ändå blivit så hyfsat strävsamma medborgare när de nu var så curlade?
Handlare det inte istället om att den trygghet som vuxennärvaron innebar gav trygga stabila individer?
Nu vet jag att långt ifrån alla hade det tryggt och stabilt under uppväxten utan att jag grovt generaliserar.
Men vad anser du att föräldrar generellt gör för fel idag?
1
Bortskämda barn ger bortskämda vuxna? Det talas ju en hel del om att barn idag blir curlade och att de aldrig därför kommer att klara av ditten och datten i vuxenlivet och arbetslivet.
Det finns säkert en poäng i det men så tänker jag på många i min generation (inte alla).
Merparten växte upp med en förälder, oftast mamman, som fanns hemma hela tiden. Med det ingick ju allt som oftast en del markservice även om man också fick lära sig det själv.
Hur kommer det sig att 50-70-talisterna ändå blivit så hyfsat strävsamma medborgare när de nu var så curlade?
Handlare det inte istället om att den trygghet som vuxennärvaron innebar gav trygga stabila individer?
Nu vet jag att långt ifrån alla hade det tryggt och stabilt under uppväxten utan att jag grovt generaliserar.
Men vad anser du att föräldrar generellt gör för fel idag?
Jo, en del bortskämda barn blir bortskämda vuxna. Men det är mer bortklemade barn än bortskämda kanske.
Själv var jag sjukt bortskämd, och är det inte i vuxen ålder. Saknar det inte heller.
Det jag tycker många gör fel, är att de inte skapar självständiga individer, man kan serva men man måste låta barn försöka allt möjligt själv. Mer coach än curlare s.a.s.
Eller de vars barn aldrig är skyldiga till något, de med skygglappar, de gör inte sina ungar en tjänst.
Man ska få kärlek, man ska få ta ansvar, som barn, utifrån ålder och förmåga.
2
Jo, en del bortskämda barn blir bortskämda vuxna. Men det är mer bortklemade barn än bortskämda kanske.
Själv var jag sjukt bortskämd, och är det inte i vuxen ålder. Saknar det inte heller.
Det jag tycker många gör fel, är att de inte skapar självständiga individer, man kan serva men man måste låta barn försöka allt möjligt själv. Mer coach än curlare s.a.s.
Eller de vars barn aldrig är skyldiga till något, de med skygglappar, de gör inte sina ungar en tjänst.
Man ska få kärlek, man ska få ta ansvar, som barn, utifrån ålder och förmåga.
Håller helt med i det där med coachande men det kräver fingertoppskänsla. Ja man undrar ju lite över de som tror att just deras barn aldrig gjort något ofog.
3
Håller helt med i det där med coachande men det kräver fingertoppskänsla. Ja man undrar ju lite över de som tror att just deras barn aldrig gjort något ofog.
Så kan det väl vara, men att bortskämdhet skulle innebära att man som vuxen inte klarar påfrestningar och då drabbas av någon slags bortskämd, psykisk ohälsa - som psykopaten David Eberhard påstår - det tror jag inte ett dyft på, och det stämmer inte alls med mina erfarenheter som brukarföreträdare under 40 år.
Sedan vet jag inte om man generellt kan säga att dagens föräldrar - eller gårdagens, för den delen - gör något karaktäristiskt "fel". I min värld handlar det snarare om de förutsättningar för att vara en god förälder, som livsvillkoren i samhället erbjuder. Villkoren har varit tuffa på olika sätt under många århundraden, men psykosocialt tror jag de är tuffare idag, än under de flesta av människans tidsåldrar. Livet går i ett mycket högt tempo idag, och vi utsätts för både ett informationsflöde och kompetenskrav, som mänskligheten aldrig har varit i närheten av tidigare. I den miljön är vi dessutom mer hänvisade till oss själva som enskilda individer, än vi någonsin tidigare har varit. Det gäller inte minst våra barn och ungdomar. Den själsliga ensamheten är större än någonsin, tror jag.
4
Så kan det väl vara, men att bortskämdhet skulle innebära att man som vuxen inte klarar påfrestningar och då drabbas av någon slags bortskämd, psykisk ohälsa - som psykopaten David Eberhard påstår - det tror jag inte ett dyft på, och det stämmer inte alls med mina erfarenheter som brukarföreträdare under 40 år.
Sedan vet jag inte om man generellt kan säga att dagens föräldrar - eller gårdagens, för den delen - gör något karaktäristiskt "fel". I min värld handlar det snarare om de förutsättningar för att vara en god förälder, som livsvillkoren i samhället erbjuder. Villkoren har varit tuffa på olika sätt under många århundraden, men psykosocialt tror jag de är tuffare idag, än under de flesta av människans tidsåldrar. Livet går i ett mycket högt tempo idag, och vi utsätts för både ett informationsflöde och kompetenskrav, som mänskligheten aldrig har varit i närheten av tidigare. I den miljön är vi dessutom mer hänvisade till oss själva som enskilda individer, än vi någonsin tidigare har varit. Det gäller inte minst våra barn och ungdomar. Den själsliga ensamheten är större än någonsin, tror jag.
Håller inte med. 50-70-talets mammor curlade inte sina barn i någon större utsträckning. Mammorna skötte hemmet och barnen fick roa sig själva i stor utsträckning. Inte roade föräldrarna sina barn på samma curlade sätt som idag. Inte körde man halvstora barn i bilen till skolan på 50-talet utan de fick cykla eller gå. Inte lät man barnen bestämma middag, semestermål, eller Tv-program. Inte lät man barnen slänga maten eller få bästa platsen vid TV-n/ i bilen.
Det är ganska tydligt att dagens ungdomar är mycket mer barn än ungdomar var i samma ålder var tidigare i historien. Väldigt många vuxna har också svårt att ta eget ansvar.
Att curla/skämma bort
Ha det gott!
5
Håller inte med. 50-70-talets mammor curlade inte sina barn i någon större utsträckning. Mammorna skötte hemmet och barnen fick roa sig själva i stor utsträckning. Inte roade föräldrarna sina barn på samma curlade sätt som idag. Inte körde man halvstora barn i bilen till skolan på 50-talet utan de fick cykla eller gå. Inte lät man barnen bestämma middag, semestermål, eller Tv-program. Inte lät man barnen slänga maten eller få bästa platsen vid TV-n/ i bilen.
Det är ganska tydligt att dagens ungdomar är mycket mer barn än ungdomar var i samma ålder var tidigare i historien. Väldigt många vuxna har också svårt att ta eget ansvar.
Det finns ju en tendens i vår tid, att föräldrar gör saker åt barnen, i stället för att vara bollplank och stöd, när barnen skall göra saker själva. Det är väl möjligen detta som kallas att "curla", men ingen kan påstå att det innebär att man ger barnen för stor trygghet eller något liknande. Det innebär snarare att man tar ifrån barnen möjligheten att utveckla sig själva, med föräldrarnas stöd och uppbackning i bakgrunden. Tror att detta också är ett resultat av det snabba tempot i vår tid. Det kräver nämligen mer tid och engagemang av föräldrarna, att vara till stöd och hjälp på barnens egen väg, än att helt enkelt göra sakerna åt barnen.
Den väsentliga skillnaden mellan 50-70-talens föräldrar och dagens är att barnen på den tiden hade kontinuerlig tillgång till sina bollplank på hemmaplan, medan dagens föräldrar däremot är frånvarande. Stödet till barnen skall hinnas med på kort tid under trötta kvällar, och då är det lättare att bara göra sakerna åt barnen, än att tålmodigt finnas till hands när barnen prövar sina egna ben.
6
Det finns ju en tendens i vår tid, att föräldrar gör saker åt barnen, i stället för att vara bollplank och stöd, när barnen skall göra saker själva. Det är väl möjligen detta som kallas att "curla", men ingen kan påstå att det innebär att man ger barnen för stor trygghet eller något liknande. Det innebär snarare att man tar ifrån barnen möjligheten att utveckla sig själva, med föräldrarnas stöd och uppbackning i bakgrunden. Tror att detta också är ett resultat av det snabba tempot i vår tid. Det kräver nämligen mer tid och engagemang av föräldrarna, att vara till stöd och hjälp på barnens egen väg, än att helt enkelt göra sakerna åt barnen.
Den väsentliga skillnaden mellan 50-70-talens föräldrar och dagens är att barnen på den tiden hade kontinuerlig tillgång till sina bollplank på hemmaplan, medan dagens föräldrar däremot är frånvarande. Stödet till barnen skall hinnas med på kort tid under trötta kvällar, och då är det lättare att bara göra sakerna åt barnen, än att tålmodigt finnas till hands när barnen prövar sina egna ben.
Mina 40-talist föräldrar hade inte heller hemmamammor, mormor var änka och fick jobba hemifrån med div uppgifter eller ha barnen på barnkrubba eller låta min moster passa min mamma. Farmor jobbade som sekreterare bla åt Elise Ottesen-Jensen och pappa hade barnflicka en del som barn.
8
Mina 40-talist föräldrar hade inte heller hemmamammor, mormor var änka och fick jobba hemifrån med div uppgifter eller ha barnen på barnkrubba eller låta min moster passa min mamma. Farmor jobbade som sekreterare bla åt Elise Ottesen-Jensen och pappa hade barnflicka en del som barn.
Jag gör betydligt mer praktiskt för mina barn än vad mina föräldrar gjorde för mig men min mamma var inte hemmafru. Jag gick själv till och från skolan vid tidig ålder och ta sig till aktiviteter gjorde jag nästan alltid själv. Framförallt är jag mycket mer engagerad i mina barns liv både i stort och smått, på gott och ont, mina barn är mer omhuldade men får svårare att bli självständiga.
På sjuttiotalet var det få föräldrar som satte sina barn i första rummet som många gör idag, man fick mycket mer hänga med på de vuxnas villkor.
9
Jag gör betydligt mer praktiskt för mina barn än vad mina föräldrar gjorde för mig men min mamma var inte hemmafru. Jag gick själv till och från skolan vid tidig ålder och ta sig till aktiviteter gjorde jag nästan alltid själv. Framförallt är jag mycket mer engagerad i mina barns liv både i stort och smått, på gott och ont, mina barn är mer omhuldade men får svårare att bli självständiga.
På sjuttiotalet var det få föräldrar som satte sina barn i första rummet som många gör idag, man fick mycket mer hänga med på de vuxnas villkor.
Jag tror att många föräldrar idag är överdrivet rädda för att göra sina barn besvikna eller för att de ska få uppleva en motgång. Som att man liksom ser det som ett mått på bra föräldraskap att barnet slipper negativa känslor. Givetvis förordar jag inte att man ska göra barnet besviket genom att inte finnas där för honom/henne när h*n behöver en eller visa att h*n inte kan lita på en, men det är inte farligt att det ibland inte riktigt blir som man tänkt sig eller att få stå tillbaka lite för någon annans behov ibland.
11
Jag tror att många föräldrar idag är överdrivet rädda för att göra sina barn besvikna eller för att de ska få uppleva en motgång. Som att man liksom ser det som ett mått på bra föräldraskap att barnet slipper negativa känslor. Givetvis förordar jag inte att man ska göra barnet besviket genom att inte finnas där för honom/henne när h*n behöver en eller visa att h*n inte kan lita på en, men det är inte farligt att det ibland inte riktigt blir som man tänkt sig eller att få stå tillbaka lite för någon annans behov ibland.
Jag undrar varför många idag väljer att skjutsa överallt. Min Lillis t ex har drygt 3 km till skolan idag och det känns som om en del tycker att det är ren misär att han måste cykla dit själv (något han för övrigt storgillar).
15
Jag undrar varför många idag väljer att skjutsa överallt. Min Lillis t ex har drygt 3 km till skolan idag och det känns som om en del tycker att det är ren misär att han måste cykla dit själv (något han för övrigt storgillar).
Där jag växte upp var det väldigt ovanligt med hemmamammor. De flesta barn hade två arbetande föräldrar och gick på dagis eller hos dagmamma. Vi var som jag minns det tidigt "nyckelbarn", och mellis fick man fixa själv, likaså lunch om det var studiedag eller på loven. Tryggt och stabilt tycker jag ändå att jag hade det! Mina föräldrar jobbade mycket men jag upplevde dem som intresserade och närvarande när de var hemma, de skjutsade aldrig mig någonstans (jo, till stallet för det var för farlig väg att cykla) men frågade alltid vart jag skulle och hade tydliga regler för när jag skulle vara hemma. Jag försöker behandla mina egna barn ungefär likadant, men tycker att det är svårt eftersom vi bor i stan och jag växte upp på landet. Jag vill t ex inte att nioåringen går själv till fotbollsträningen eftersom han måste passera två väldigt trafikerade vägar, och på cykel skulle jag aldrig släppa iväg honom, så vi följer med (jag brukar passa på att träna själv under barnens träningar).
Jag tror att många föräldrar idag tar den enkla vägen ut, och gör sakerna åt barnen istället för att lära dem att göra dem själva. Det går snabbare.
18
Där jag växte upp var det väldigt ovanligt med hemmamammor. De flesta barn hade två arbetande föräldrar och gick på dagis eller hos dagmamma. Vi var som jag minns det tidigt "nyckelbarn", och mellis fick man fixa själv, likaså lunch om det var studiedag eller på loven. Tryggt och stabilt tycker jag ändå att jag hade det! Mina föräldrar jobbade mycket men jag upplevde dem som intresserade och närvarande när de var hemma, de skjutsade aldrig mig någonstans (jo, till stallet för det var för farlig väg att cykla) men frågade alltid vart jag skulle och hade tydliga regler för när jag skulle vara hemma. Jag försöker behandla mina egna barn ungefär likadant, men tycker att det är svårt eftersom vi bor i stan och jag växte upp på landet. Jag vill t ex inte att nioåringen går själv till fotbollsträningen eftersom han måste passera två väldigt trafikerade vägar, och på cykel skulle jag aldrig släppa iväg honom, så vi följer med (jag brukar passa på att träna själv under barnens träningar).
Jag tror att många föräldrar idag tar den enkla vägen ut, och gör sakerna åt barnen istället för att lära dem att göra dem själva. Det går snabbare.
Där jag växte upp upplevde jag att det var ganska vanligt. Förskolorna blev ju utbyggda först efter 1972 och av mina klasskompisar var det endast två som gått på dagis.
19
Där jag växte upp upplevde jag att det var ganska vanligt. Förskolorna blev ju utbyggda först efter 1972 och av mina klasskompisar var det endast två som gått på dagis.
Fast jag som är 70-talister känner inte att jag blev curlad. Visst mamma var hemma mycket när jag var barn men hon fanns där men inte hängde jag med henne. Utan jag kom hem och hängde sedan med mina kompisar. Vi lekte självständigt ofta ute utan någon vuxen.
Idag går de flesta på fritids efter skolan, med en massa barn med några fritidsledare. Fri lek till viss del men inte som när jag var barn, sen hämtas barnen, lek utanför skola och fritids planeras ofta (med hjälp av föräldrar), sen är det aktiviteter. Barn lever mer inrutat idag som jag ser det och blir inte lika fria och mer curlade.
Sen är det svårt med bortskämdhet, vad är det? Är det att tro att alla ska göra som man själv vill och att man inte behöver ta hänsyn? Där tror jag många är idag, man har blivit uppfostrad som individ och har glömt kollektivet.
20
Fast jag som är 70-talister känner inte att jag blev curlad. Visst mamma var hemma mycket när jag var barn men hon fanns där men inte hängde jag med henne. Utan jag kom hem och hängde sedan med mina kompisar. Vi lekte självständigt ofta ute utan någon vuxen.
Idag går de flesta på fritids efter skolan, med en massa barn med några fritidsledare. Fri lek till viss del men inte som när jag var barn, sen hämtas barnen, lek utanför skola och fritids planeras ofta (med hjälp av föräldrar), sen är det aktiviteter. Barn lever mer inrutat idag som jag ser det och blir inte lika fria och mer curlade.
Sen är det svårt med bortskämdhet, vad är det? Är det att tro att alla ska göra som man själv vill och att man inte behöver ta hänsyn? Där tror jag många är idag, man har blivit uppfostrad som individ och har glömt kollektivet.
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
