problem men svärföräldrar...

[Virriga Vimsa]

Jag har nyss varit på middag och håller på att bli tokig. Mina svärföräldrar driver mig till vansinne. Jag måste fråga här och be om råd, men vet ju aldrig kanske är det jag som är knäpp...

De lägger sig i allting. Om jag har en konflikt med min snart tvåårige son kan de lägga sig i den och försöka med alla medel antagligen hjälpa mig. Men jag vill lösa dessa själv eftersom jag inte har samma syn på uppfostran som dem.

Eller om jag leker med sonen och så gör han något som han inte får då säger de till honom innan jag hunnit, som om jag inte fanns där.
Jag håller på att bli tokig!!

Jag kanske är konstig men jag tycker att det är jag som är mamma och jag som i första hand ta hand om honom. Om jag inte är där så kan de uppfostra om de vill de, men är jag där är det jag som säger nej eller ja. Dessutom kan de efter att jag sagt att han inte får något göra det med honom eller ge han den kakan i alla fall.

Jag har lite svårt att förklara men oftast uppför dig sig som om det är de som är föräldrar och inte jag eller min man. Och snart orkar jag inte vara med dem längre...

Jag vet ju inte hur det brukar vara eftersom jag själv inte har några föräldrar kvar vid liv, så detta kanske är normalt, men jag fixar det inte...

Det blev långt men jag håller på att bli tokig!!
(postar detta i aprilgruppen också eftersom jag håller till där också)

[Ruby]

Vad har du sagt till dem om saken? Hur reagerade de i så fall?

[nadinne]

Haft detta problem med min mor. Min syster och jag har fått förklara att det är vi som säger till barnen. Vi förklarade oxå att om för många säger till så blir ofta värre. Detta är jätte svårt då dom bara vill väl. Men det är nog så att din man och du får prata i hop er och sen ta en pratstund med dom. Om du går på öppna förskolan kanske det finns någon personal som tex är COPE utbildad som kan ge dig tips på hur du ska hantera detta. Lycka till och stå på dig.

[Cronan]

När det gäller att säga till barnen då de gör fel har jag varit tydlig med svärföräldrarna: Det räcker att EN säger till. Det måste i och för sig inte vara jag, men det viktiga är att inte både jag OCH svärmor OCH svåger gör det. Barn är så himla utsatta ändå. Jag försökte förklara för dem, att tänk efter själva om ni vore riktigt små, och 3-4 personer påpekar att man är dum och har gjort fel. Hemskt!

Jag har precis också varit på middag hos svärmor (svärfar gick bort mycket hastigt i våras) och det var ingen höjdarmiddag eftersom varken hon eller jag hade något tålamod med barnen eller varandra (hon pga sorg och jag pga graviditet).

När det gäller såna här konflikter tycker jag att det är ens makar som ska ta konflikten och reda ut med sina föräldrar hur vi vill uppfostra våra barn, men det är lättare sagt än gjort, är min erfarenhet...

[idapida]

Det är ganska svårt att veta vart man ska dra gränsen. Såna här problem är ju svåra att ta upp utan att det blir konflikter...

Jag tycker som du att du/pappan ska vara den som uppfostrar barnet när ni är där och att mor-farföräldrarna kanske tänjer lite på gränserna när ni inte är med.
MEN jag och min syster har barn i samma ålder och jag säger till hennes dotter även när hon är med. Jag tar inga större konflikter med hennes dotter som med min son men jag säger till om jag tycker att dottern gör "fel". Jag och syrran har nog inte exakt samma uppfattning om uppfostran alltid men det funkar ändå bra, tycker jag.

Att de säger till är ju inte hela världen men att de trotsar dina beslut skulle reta mig nåt enormt. På nåt sätt borde du eller din man kanske prata med dem iaf så at de vet vad ni tycker.

Lycka till!

[Mamma till lille t]

Det är väll något som alla måste göra som det känns rätt för dem. Men jag tänker helt annorlunda än du.

När min son umgås med sina farföräldrar eller morföräldrar, så lägger jag mej inte i. Jag ser det som så att barn är smarta nog att förstå skillnaden, med mamma och pappa så gäller dessa regler och med farföräldrarna dessa och med morförldrarna dessa.

Far och morföräldrarna är inte föräldrar och kan därför tilllåta saker som inte går för en förälder att tilllåta, tex godis före maten eller godis på en vardag. Jag känner att ju mer jag låter dem sköta sin relation ifred destu bättre blir det, han verkligen älskar både sinna far och morföräldrar, även fast de är mycket olika varandra men han förstår skillnaden. Och jag vet att han älskar oss föräldrar på ett unikt sätt och jag behöver inte känna någon oro över det.

Lille t är nu fyra och ett halvt år, men jag har kört med den här filosofin ända sen han var mycket liten.

[Mamma till lille t]

Tex, när barnet var mycket litet plockade vi undan allt hemma. Det ville inte farföräldrarna göra hos dem. Först tyckte jag det var jobbigt att vara hos dem för jag måste passa barnet så noga, men det tog inte länge innan jag kom på mej själv med misstaget att jag la mej i deras relation. Jag ändrade då på mej och lät barnet vara, när han lekte med en svindyr glasskål så låssades jag inte se, gjorde inget. Utan att jag behövde säga ett ord började farföräldrarna plocka undan innan vi kom på besök och själva vakta barnet mer.

[ellla]

Nu har jag ju inget barn, än, men en liten hund, och jag kan tänka mig att det blir ungefär samma sak. Här har jag slitit för att få en grej att funka, och så kommer nån och rasar allt på en gång! Då blir man ju arg, eller i mitt fall ledsen och bitter och sur.

Jag har pratat med mina släktingar och berättat att om jag har sagt något, gäller det. punkt. Problemet är ju att om jag säger åt Elsa (hunden) att nej, du får inte ta den där roliga saken som ligger på golvet och bita sänder den, så gör hon som jag säger. Men om nån då går och ger den till henne är det klart att hon tar den! Och så blir jag arg på Elsa... Och den som kommer i kläm är ju inte den man vill bli arg på!

Det värsta jag varit med om i form av maktmissbruk var när vi skolade in systers bran på dagis. Han fick en liten mack-bit men satt mest och lekte med den, så då gjorde syster som hon gjorde hemma, och tog den från honom och tog och åt upp den. Självklart ville barnet ha en ny macka, han var ju hungrig, Men då sa dagisfröken NEJ, du åt inte upp din förra...

hmm... det här blev låångt, vad jag skulle försöka säga är att försök bit ihop, ta ett djupt andetag och förklara att det är DU som är ansvarig för uppfostran. Att sagt ord gäller och att de gärna får skämma bort sitt barnbarn när de är ensamma med det. (eller ngt...)

skickar lite uppmuntrande kramar!

[Augusta]

Din konflikt med sonen - ditt ansvar. berätta för dina svärföräldrar att du uppskattar att de vill väl, men att du föredrar att reda ut konflikten själv med sonen.

Om du behöver hjälp, så ber du dem, eller hur?

På så sätt trampar du dem inte på tårna och de kan ändå känna sig lite behövda.

Lycka till, men du måste prata med dem om detta om det skall bli någon lösning. De kanske säger att det de tycker att du gör fel, men då får du vara bestämd och säga att det är ditt barn och dtt ansvar. De fostrade ju sin son på sitt sätt, eller hur?

[Kattou]

Var ärlig men diplomatisk. Säg till svärföräldrarna att du sköter uppfostran över dina barn och att du "kommer" att vända dig till dem då du behöver råd. Fattar dom inte det så är det nästan synd om dem.

Kram och lycka til

[Miya1978]

Jag håller helt med Kattou, dessutom tror jag att det är bra om du och din sambo/man pratar ihop er och han sedan pratar med sina föräldrar om hur ni ser på uppfostran och hur mycket ni vill att hans föräldrar ska lägga sig i etc

Jag tycker visserligen också att barn och mor/farföräldrar ska få ha en egen relation där föräldrarna inte alltid lägger sig i (och när det gäller den så måste man nog som förälder stå ut lite grann, typ med godis och sånt), men det har egentligen ingenting med uppfostran att göra utan mer som en kompisrelation mellan barn och far/morföräldrar.

Om man som förälder låter mor/farföräldrarna uppfosta för mycket kan barnbarnen bli hjärtligt trötta på tex mormor (det är fallet med min mormor och mina kusiner, nu 10, 13, 16 och 19) och inte vilja träffa henne för att hon aldrig gör något roligt utan bara låter som en extramamma hela tiden.

Så, efter denna lååånga text (förlåt) så tror jag att det är bäst att föräldrar uppfostrar och mor/farföräldrar umgås (självklart bör de säga till om det blir slagsmål etc)

Jag har själv den trevliga uppgiften att försöka få min svärmor (spanjorska) att förstå att örfilar och smisk på rumpan är barnmisshandel och FULLSTÄNDIGT förbjudet på mina (och alla andra) barn och den som lyfter hand mot dem får inte träffa dem.....

Lycka till!

[Ruby]

OJ! "Jag har själv den trevliga uppgiften att försöka få min svärmor (spanjorska) att förstå att örfilar och smisk på rumpan är barnmisshandel och FULLSTÄNDIGT förbjudet på mina (och alla andra) barn och den som lyfter hand mot dem får inte träffa dem....."

Hjälp vad tungt! Jag skulle ju göra exakt som du. Tydliga gränser och goodbye om det inte följdes.

[Virriga Vimsa]

Jag har egentligen inte sagt något åt dem eftersom de inte lyssnat på annat jag sagt. T ex vill jag inte att de bara oanmält klampar in i mitt hus. det har hänt att jag satt hjärtat i halsgropen för att jag blivit livrädd när det låter som om någon är i huset och jag inte vet vem det är. Men lyssnar de på det..? nej...

Men jag kanske måste ta upp det...

[Virriga Vimsa]

Jag håller med. Vi har samma problem med dem och hundarna. Vi har tydligt sagt att de inte ska kommendera hundarna varken ligg eller något annat eftersom de inte lyssnar på dem och då blir det bara värre. Men varje gång de kommer så kommenderar de dem i alla fall. Jag blirTOKIG! Jag har pratat med min man men hans svar var att de är medvetna om problemet men att det är svårt...
Jag förstår inte riktigt vad som är svårt? det är ju inte deras barn!!

[Virriga Vimsa]

Hur gör du när du är i samma rum då? Låter du far och morföräldrar styra då också. För jag har precis samma tanke som du, bara det att det gäller när jag eller min man inte är där. Men är vi där är det vi som "bestämmer". Om du förstår hur jag menar...

[Virriga Vimsa]

tack för tipset och ditt svar ger mig lite perspektiv. de gör ju inget sådant som smiskar eller så. Men det blir en kamp med mitt inre...
Det retar och sårar mig desstom att de verkar ha så himla svårt att sära på mormor /morfar (de har sin dotter och hennes barn i stockholm) och farmor/farfar. Eftersom mina föräldrar inte hann träffa lillen (går att läsa om i min presentation eller min berättelse) skär det i hjärtat varje gång de säger fel och det är ca 90 % av gångerna... Lillen säger till och med mormor åt farmor! Ska det verkligen vara så svårt?!?

[Mamma till lille t]

Barnet har kontakt med en person, oberoende vart man är eller vilka andra som är i rummet. Och då blir det den person som barnet har kontakt med som får bestämma, även om det var farmor och jag satt en bit ifrån. Men skulle jag vara den som hade kontakt med barnet och någon kommer och lägger sej i, då skulle jag säga ifrån att nu blir det som jag sa. PUNKT. Jag är inte rädd för att säga ifrån och tror det är bra att man är så konkret och ärlig som möjligt.

Sen finns det ju alla varianter av situvationer och det påverkar ju en del. Jag tror inte på att hålla på regler för reglernas egen skull, utan det måste finnas något bakom. Och förklarar man det så har jag i alla fall inte haft problem med att få förståelse, och så försöker jag göra likadant tillbaka.

Sen umgås vi inte så jättemycket tillsammans alla, utan det är små stunder vi kommer till dem och de kommer till oss. Och utöver det så får de ha egen tid med barnet och då litar jag helt på att de sköter honom bra. Och det gäller både hans mor och farföräldrar, fast de är mycket olika varandra, så sköter de det hela snyggt på sitt sätt. Och vi har aldrig upplevt problem med det hos barnet.

[Mamma till lille t]

Mina svärföräldrar kom hem till oss en gång när vi hade sex i köket. Efter det har de alltid ringt och frågat om de kommer lämpligt.

Ett annat sätt är att låsa dörrarna, vi har för sonens skull haft kedjor (sådan som gör att man kan öppna dörren lite men inte så att någon kan komma in eller ut) på alla ytterdörrar, för de är svårare att öppna än ett vanligt lås, och vi vill inte att sonen går ut utan att vi vet om det. Men det fungerar för andra ändamål också

[Miya1978]

Tur att min sambo helt överens med mig och inte förstår hur man kan slå barn. Problemet i Spanien (barnaga är förbjudet sedan 1 år tillbaka) är att folk inte ser örfilar, slag på händerna och smisk i rumpan som misshandel utan som nödvändiga element i en bra barnuppfostran (måste jag säga att jag håller med om ungefär 10% av alla regler om barnuppfostran här...) och ibland blir det oerhört jobbigt att behöva säga emot och förklara sig hela tiden, dessutom blir svärmor så nationalistisk så fort jag berättar något om Sverige (hon har givetvis aldrig varit i Sverige och vet egentligen ingenting om landet eller kulturen) och då är det ju hopplöst, allt man gör i Spanien är bra och allt man gör i Sverige är dåligt.... pust

[Miya1978]

Jag förstår verkligen din situation, och tycker kanske att din sambo/man borde stå på sig lite mer och ta konflikterna med sina föräldrar så att de förstår hur ni vill ha det (förutsatt att ni är överens klart...) umgås ni mycket?

Jag förstår också att du känner dig sårad när din son inte kan sära på mormor och farmor, men försök sätt dig in i hans situation, han har ju aldrig träffat sin mormor och även om du berättar om henne kommer han aldrig att ha en egen relation med henne och det är ju inte hans fel utan livet har ju bara blivit så... jag tror (och rätta mig om jag har fel) att det är du som mår sämst av hans felsägningar och vad jag inte tror att du ska göra är att låta honom känna att det är ett stort misstag att säga fel, rätta honom bara naturligt, tillslut så lär han sig säkert vem som är vem. Lycka till!!