Long time no see

[miranda79]

Hej hej!

Vet inte om ni minns mig härinne, har inte varit aktiv sen förlossningen knappt.
Men jag saknat tjatandet härinne
Då min lilla tjej föddes med kindspalt, har det varit massor med undersökningar etc. Mer ska det bli
Bella har en konstaterad hörelskada, hon svara inte alls på ljud som det ser ut just nu. Hon kan alltså vara döv. Det har varit jättejobbigt att ta in och fortfarande finns många frågetecken. Vi vet dock att mkt hjälp finns att få.
Är det någon härinne som har erfarenhet att leva med barn med funktionshinder, som kan ge lite tröst? Känns saker lättare med tiden? Iband känns det som om jag aldrig kommer att bli riktigt riktigt mig själv igen, är ledsen ofta ofta.

[Sassa.]

Inga råd har jag men ville ändå skicka lite peppakramar till dig! KRAM

[EmEd]

Jag har inget barn med spalt eller något annat synligt funktionshinder men min 7 årige son har TOURETTES och ADHD.... det kändes skönt att få veta vad hans beteénde berodde på... att det inte var oss det var fel på.... vi började märka hans annorlunda sätt att vara när han var ca 3år och han fick sina diagnoser nu i början av hösten...
Trots att vi visste innerst inne att något var "fel" så är jag ledsen och frustrerad OFTA. Jag tror att det kommer att ta tid att få sörja färdigt... och det måste det få göra... Men vi har superbra psykolog och kurator i vårt team på BUP som ger oss jättebra stöd! Det kan jag varmt rekomendera, att skaffa någon utomstående att prata med! Jag kan tyvärr inte säga att det kommer att kännas bättre med tiden då jag själv fortfarande är ledsen och sörjande men jag tror att det kommer att bli bättre!

Kramar
/Sara

[Nettan77]

Inga erfarenheter men skickar dig/Er lite styrkekramar. Jag tror faktiskt att det finns på forumet de som har erfarenheter tror de ligger under rubriken barn.

[miranda79]

tack för ditt svar antagligen går det upp o ner hela tiden, man kommer väl hitta ett sätt att förhålla sig till det hela...men styrkekramar till dig med!

[firre]

skickar styrk o kraft o tillit till att det kommer att kännas annorlunda med tiden-när man väl går in i de dövas sammanhang och kretsar tror jag att de berättar att de lever ett fullvärdigt liv.men förstår till fullo att man behöver vänja sig som förälder.var kär i en döv kille i högstadiet-hans värld och gäng var supertighta och coola och jag lärde mig alfabetet och stavade mig igenom bandymatcher och andra oskyldiga dater!kram till er båda.

[An&Am]

Inte heller jag har några råd.
O jag har jättesvårt för att hitta nåt att säga... vill bara att du ska veta att mina tankar kommer finnas hos dig iaf.

Jättekramar från mig!!

[cilia m june & lisa]

Hej du. Jag har inga råd att ge direkt, men min kusin har en cp-skada och jag tror att hans mamm aoch pappa med tiden inte såg honom som så värst annorlunda. I hans fall sörjde de såklart att de aldrig skulle få barnbarn och sådär, men tja. Han är ju som han är och de vill inte ha honom annorlunda. Eller så.
Så visst, jag tror att man efter ett tag normaliserar och får man en diagnos och kan läsa på om vad man kan förvänta sig och så, tror jag det kan underlätta.
Men det är såklart en sorg, och jag förstår att du känner dig förvirrad och ledsen.

Kram.

[*Cecilia*]

Jag känner igen mig!!!!

Min son på 5 år har en lungsjukdom (Cystisk Fibros). När han var ett år fick han diagnosen. Jag mådde väldigt dåligt i flera månader. Sååå många tankar och föreställningar far genom huvudet. Att han är annorlunda (får mycket mediciner, orkar inte som andra etc) att han oftare än andra blir svårt sjuk. Att han kan komma att dö i förtid.

Men vet du? Det ljusnar! Jag blev mig själv igen! Han har sin kroniska sjukdom, och vi alla lever med den så att säga. Vi har anpassat oss helt enkelt. periodvis kan jag vara väldig ledsen över att han har den, för att det liksom inte finns någon rättvisa i det. Men så som jag kände mig månaderna efter diagnosen.... det är borta. Jag trodde aldrig att jag skulle bli lycklig igen. jag trodde verkligen inte det, men jag är det!
Vet inte hur mycket stöd och så du får, jag gick hos en kurator lite grann, och gör fortfarande ibland. Det viktigaste tipset jag har är att du ska komma ut och göra saker för dig. Fortsätta med sådant som du gillar (kanske svårt just nu när du ammar och så att komma iväg själv?) Det är jätte viktigt att inte bara sitta hemma och fundera. Men jag har alltid tillåtit mig att vara rejält ledsen också. Sen måste man släppa. Oj, det blir långt det här, har mycket här inne som vill ut

Livet blir aldrig som man tänkt sig, men oftast tycker jag det blir bättre!

Du får gärna skicka meddelande till min inbox om du vill!
Stor kram!

[Pipan]

Hej! Prata om det så mycket du bara kan så att du kan känna på det och tillåt dig att vara ledsen. Detta måste du göra för att till slut acceptera det. Man vill alltid ha friska och "normala" barn och det finns en känsla av utanförskap när något blir annorlunda. Men det behöver absolut inte vara endast negativt. Man kan uppleva annorlundaskapet som positivt när man väl har accepterat det. (Jag pratar då främst om ditt barns känslor om det är så att hon är döv, hon kommer att träffa andra med samma funktionshinder). Det jag menar är att jag tror att det kommer att ljusna om ni kan lära er att acceptera det. Många kramar till er!