Är jag orimlig??

[Anonym]

Har blivit genomförkyld o tappat rösten sedan 4 dgr tb.., mannen är i usa o vet ej när han kommer hem nu pga av vulkanutbrottet..

Dottern har bara skrikigt o gnällt de senaste dagarna, vet ej om det är för att pappa är borta, började redan kvällen innan jag blev sjuk, om det är en "utvecklingsfas" el vad. När jag har varit sjuk har vi inte kunnat aktivera oss som vi brukar, jag har inte kunnat leka o busa, pga ingen röst.

I desperation hör jag av mig till mormor o morfar, båda pensionärer, separerade. Båda har bacillskräck.. Morfar kommer förbi o går en promenad 1h med min dotter, vilket var ljuvligt för mig.

Morgonen efter kraxar jag till mamma att det vore underbart om vi fick komma dit. Vilket vi får! Tror knappt att det är sant! Nu har vi varit här i 2 dgr o mamma tycker jag fått nog avlastning. Jag har fortfarande ingen röst och är fortfarande genomförkyld. Vi reder oss säkert jag o dottern, även om det inte är lika kul som vanligt. Är bara en så himla ledsen o besviken över att stora famnen inte finns där. Någon som säger "ni är alltid välkomna", "ni får stanna så länge ni vill". Nu får vi vara tacksamma att vi fått vara här. Nu är de trötta. Självklart, det får jag acceptera. Men aldrig att hon känner något för sin egen dotter som varit trött i ett år. Aldrig att hon frågar mig och undrar hur jag har det.

En gång har de varit barnvakt, 3 h mitt på dagen, strax innan dottern blev 1 år. Innan dess tyckte de hon var för liten.

Är det inte konstigt??? Eller är det jag som är konstig o har för höga förväntningar??

Hör om andra vars mammor bara vill vara med sina barnbarn, som kommer så fort någon är sjuk o mer än gärna är barnvakt varje månad eller oftare! Blir såå avis...

Rädd att föra det mer på tal, gräva runt mer i varför, rädd förlora den lilla mysiga relation vi ändå har när vi träffas hela familjen under lugna omständigheter och kanske äter en lunch ihop eller så. Rädd att den lilla spillran av ljus går förlorad. Rädd att vara otacksam, känner nu hur jag sitter här med rödgråtna ögon. De har varit o tränat på morgonen och tar nu ut dottern på prom och tanken är att jag ska ducha, äta frukost o packa nu så de kanske skjutsa hem oss sen. Skulle hellre vilja sova, helst flera dygn...

Är så förbannad på henne, men vill inte straffa henne, göra henne illa, kommer säkert göra allt för att ta hand om henne på ålders höst, vill vara juste själv samtidigt som jag kokar inombords.

Behövde skriva av mig och kanske få några reaktioner från er som läser...

[Kattou]

Hej,

Jag måset börja med att säga att jag blir mycket ledsen av att läsa ditt inlägg.
Jag tycker det låter "konstigt" att mormor inte vill vara med sitt barnbarn.
Mina och min sambos föräldrar vill inget annat än att vara vår dotter. De planerar to.m reosr som de ska/vill gör med henne.

Jag tycker faktiskt att du ska prata med din mor om det trots att det är jobbigt.
Hon kanske förstår och inte reagerar på det sättet som du fruktar. Jag känner ju inte henne men det gör du och du kan säkert tima ett bra tillfälle att prata med henne om det.
Ta med henne på en promenad eller en spa-dag. Då måste hon lyssna...

Jag hoppas att det löser sig!

Kram

[Anonym]

Tack för ditt svar Kattou.
Jag vågade faktiskt prata med mormor idag!
För första gången på ett år, men bättre sent än aldrig:-).
Hon blev jätteledsen. Hade inte reflekterat över samma saker som jag. Jag tog inte upp allt men lite. Igen av stolthet o rädsla att såra, invadera. Det finns mycket historik. Vi kom i varje fall överens om att jag ska vara tydligare med mina behov framöver, hon vill mitt o dotterns bästa. Vi är hemma ikväll, men jag mår mycket bättre.

[Anonym]

Det är nog ganska typiskt för dagens mor och far-föräldrar..
Vi har aldrig haft barnvakt till vår 1-åring, känner inte att vi behöver eller vill lämna henne heller.
Speciellt inte till nån som inte är intresserad!
Tråkigt, men bara för dig att finna dig i, du vill väl knappast tvinga på barnert på dem?
Farföräldrarna?

[Anonym]

Hej!
Som jag skrev i svaret till Kattou så har jag faktiskt pratat med mormor nu och allt känns mycket bättre. Hon har inte förstått hur jag känt eller vilka behov jag haft och blev jätteledsen av att höra att jag var så besviken på henne. Hennes egen mamma hade lovat besöka när jag kom, men kom inte. Mamma ringde och frågade när hon skulle komma och fick ett torrt "jag får väl kolla med pappa" tillbaka. De kom sedan båda och stannade en vecka, men var mer till besvär än hjälp kände mamma. Pappas föräldrar bodde utomlands och var här en gång under hela min uppväxt. Tänker att vi har olika referensramar, ibland behöver man kanske vara övertydlig med vad man behöver.
Lycka till!