Måste skriva av mig lite...

[Anonym]

Min lilla dotter har varit helt krakilisk nästan hela tiden sedan torsdag förra veckan.

Från att ha varit hur go och gullig som helst under lång tid (minns nästan inte när hon var så här senast, om hon någonsin varit det, måste vara innan hon började krypa). Men så var det plötsligen ingenting som fungerade när vi kom hem på to kväll.

Hon började skrika när jag satte ned henne på golvet i hallen, vilket jag känner att jag måste göra för att få av mig mina egna kläder, man kan ju inte stå o hålla en ettåring hon väger ju en del dessutom. I vanliga fall går det att distrahera med lite titta vad som finns i mammas matkasse mm, men den här kvällen fanns inget sådant. Hon bara skrek o skrek. Ok, kanske väldigt hungrig tänkte jag, bar henne till slut till köket där skrikandet fortsatte, skrek och böjde in benen så jag omöjligt kunde sätta henne i sin stol. Satt med henne en stund i famnen medan hon hoppade och skrek. Satte henne till slut på golvet där hon fortsatte skrika. Kanske hon var arg för att det inte fanns en matkasse att plocka upp vilket det brukar göra? Till slut fick jag henne att äta efter att ha provat amma först och sedan låtit henne sitta i famnen och komma igång med ätandet innan hon flyttar till stolen.

Sen har det fortsatt så här mer eller mindre konstant sedan dess. Min lilla tjej som brukar vara en go och glad ängel!

Till saken hör att hennes far varit bortrest sedan ti förra veckan, kanske kan vara en reaktion på det med?

På fr morgon är jag genomförkyld och har tappat rösten, ingen hit i det här läget.

I vanliga fall är vi på stan hela dagen, åker när hon ska vila fm, äter lunch på stan, leker på k-huset eller någon annanstan, hem när hon ska vila, middag hemma sen kommer pappa, lek o bus med pappa - läggdags. Allt flyter på väldigt fint för det mesta och alla mår bra :-)

Nu känns det som värsta mardrömmen, hur ska jag klara em typ. Så fort något blir det minsta fel i hennes tycke börjar hon skrika, ingen stubin alls. Så himla jobbigt. Vet knappt vad jag ska ta mig till. Provar hålla henne, men hon är ofta arg som ett bi och vrider sig som en mask, bära brukar kunna funka, men min rygg är paj sen innan så vågar inte hålla på med det. Sätter jag ned henne gråter hon helt hysteriskt så tårar och snor rinner.

Sen kan hon lugna sig stundtals och vara glad medan vi leker tillsammans med klossar el gör något annat. Men det gäller att jag hela tiden svarar upp på hennes behov, annars blir det genast så här.

Någon som känner igen sig? Som kan ge lite stöd eller råd? Känns som jag håller på att bli galen!

[mizen]

Känner igen mig. De senaste 4 dagarna har hon varit jätte gnällig. Håller på att bli galen. Kanske tänder på g, en utvecklingsfas. Jag vet inte. Men ute går det bra iaf. Men vara hemma eller åka bil. Katastrof. Känner inte igen det här med första dottern (men det har jag nog glömt isof, stora tjejen är ju 7 år nu)
Kanske är det så att i vissa faser i livet har de mer behov av närhet. Då tycker jag att de ska få det. För då går det nog fortare över.
Lycka till nu!