"vuxna" barn hemma

[Jonna+2]

Jag sitter och funderar på min sons framtid och undrar om någon kan hjälpa mig.

Jag har en 17-årig son hemma som har Autism störning. Han har gått om ett år så han ska nu börja gymnasiet på måndag. Han är jättenervös och vi får se om det funkar. Det är en friskola, så det är en mindre skola.

Men nu kommer mina funderingar. När han nu gått ut skolan, som vi givetvis hoppas han ska göra, så lär han inte vilja ut i arbetslivet. Vi har försökt att han ska ta hjälp av LSS, men nej, det är tvärstopp. Det är bara vi föräldrar som får hjälpa honom.

När han inte är i skolan så sitter han hemma på sitt rum, så jag ser liksom ingen framtid för honom. Han kommer nog aldrig flytta hemifrån. Under 10 års tid har han gått mellan skolan och hemmet, ingen annanstans. Jo, uppe i stugan som ligger flera mil ute i ingenstans. Förra vintern följde han med på en 2 veckors Thailandresa, men det var nog 2 jobbiga veckor för honom. Han vill absolut inte följa med på kommande vinterns resa.

Hur blir det om barnet fortsätter att bo hemma som vuxen, finns någon hjälp att få då. Vi har sökt VB till honom nu, har inte fått svar än, men det gäller ju isf bara tills han är 19. Kan han söka handikappersättning sen fast han bor hemma, eller finns det annan hjälp att få.

Hur har ni andra gjort med vuxna barn, har ni gett dom en spark i rumpan för att ta sig ut i livet, eller har ni låtit dom stannat hemma.

[Cherry Ames]

För vår Nisses del (18 år) kommer det inte att bli en framtid hos oss föräldrar. När han har gått ut gymnasiet blir det precis som för våra andra barn dags att fundera på eget. Jag tror inte att det är bra för oss att slita på varandra. Nisse längtar precis som sina äldre syskon efter att ha ngt eget. Vi kommer att hjälpa honom precis som vi hjälpte hans bror som flyttade i fjol med vissa möbler, TV och husgeråd. Hängde upp gardiner m.m. Om Nisse vill kan vi göra som vi gjorde för storebror, vi handlade t o m mat första gången och ställde in i skåp och kyl/frys, mat som vi visste att han gillar och äter. Nisse kommer alltid att vara välkommen hem precis som hans äldre syskon men inte bo hos oss. Tyvärr kommer inte jag och Nallemorfar att leva för alltid och Nisse måste bli så självständig som möjligt. Dessutom hoppas jag på samma positiva som det hände med hans äldre syskon att man respekterar varandra på ett annat sätt och slipper en massa konflikter.
Jag vet en familj med en AS-dotter som är 23. Hon går hem till föräldrarna varje kväll för att se TV och äta middag. Men sen går hon hem till sitt eget och sover. Så får gärna Nisse göra, men han måste ha sitt eget.

[Sanna, William&Linus]

Boende med särskild service eller annan särskild anpassad bostad för vuxna
Denna insats ska kunna utformas på olika sätt, men huvudformerna ska vara servicebostad eller gruppbostad.

På Kvarntunets gruppboende i Nykvarn finns åtta platser för vuxna boende enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Verksamheten bedrivs enligt socialterapeutiskt synsätt.

LÄS DETTA!!!!!

På Järnavägen 5 finns en boendestödsenhet som ger stöd och hjälp till personer inom personkretsen för LSS som bor i egen lägenhet.

FInns det inte något liknade i eran komun.

[makiko]

Men, det är klart att det inte går att fråga honom, eftersom han har autism!? Klart han säger nej, eftersom han inte kan föreställa sig hur det skulle vara om andra hjälpte honom. Det här betyder inte att det är ett nej, utan att han behöver veta mer exakt vilka som i så fall ska hjälpa honom och med vad. Klart att han inte vill ha förändringar, men det är nödvändigt att vi driver igenom vissa förändringar ändå.

Vi orkar inte hur länge som helst och vi behöver få se att det går bra sen, när förändringen verkligen är genomförd. Det är kanske lite tidigt att prata med honom om det nu, det kan ju dröja tills att det verkligen blir aktuellt och jag tror att i alla fall mina barn behöver ha en mer färdig struktur, med hur allt ska gå till, innan jag skulle få ett ja, på en sådan fråga.

[Maja Gräddnos]

I vår kommun finns lägenheter inom Lss som funkar som ett förberedande på egen lägenhet. Alla har egen lägenhet och det finns personal dygnet runt som hjälper ungdomarna och tränar dem till ett självständigt liv.
Vi kommer nog försöka få en sådan lägenhet till vår dotter först.....
sedan kommer hon ändå behöva någon som stöttar henne i att komma ihåg läkarbesök, följer med på möten mm, tror jag...
Och jag kommer med all säkerhet ringa varje dag och kolla om hon ätit

[Portia]

Vi är inte där än, 2 år kvar på gymnasiet men det är klart att vi har börjat fundera. Om Bertil inte klarar att bo i egen lägenhet så kommer vi att be om placering på ett gruppboende. Har ni inte haft någon avlastning? Kan du inte prata med LSS-handläggaren? Jag föreslår att du tar tag i detta nu innan han fyller 18. Det behövs en trygg och långsiktigt träning för honom att knyta an till andra personer och annan miljö och det är inte omöjligt även om han självklart inte kan föreställa sig det själv. Vi har haft korttids en helg i månaden under en lång period. En annan typ av avlastning kan vara en kontaktperson som tillbringar ett visst antal timmar i månaden med honom.

[Jonna+2]

Tack för era svar och tankar. Jag har själv AS och träffade min nuvarande make innan jag flyttade hemifrån, så jag hade en trygghet att lita på. Han har hjälpt mig genom livet.

Hannes har rätt nyligt fått sin diagnos och allt är nytt, med nya intryck. Eftersom jag själv nu börjar ta kontakt med LSS för min AS så har vi bara introducerat det för honom, vad som finns, vilken hjälp man kan få osv. Men det är klart att allt säkerligen skrämmer honom, jag själv är livrädd.

Har inte satt mig in så mycket vad det kan finnas för hjälp när det gäller boenden. Men visst vet jag att olika gruppboenden finns.

Men jag undrar om det i längden blir bättre för mig om Hannes har eget än om han bor hemma. Han gör ju inget väsen av sig hemma, han sitter bara på sitt rum. Eftersom jag måste säga åt honom allt han ska göra så skulle det kännas väldigt stressigt om han var på en annan plats. Jag får säga åt han att kliva upp, att klä på sig, att borsta tänderna, att äta, att duscha, att byta kläder, att klä av sig, att gå och lägga sig. Skulle ingen säga till så skulle han sitta där i sin soffa med datorn i famnen och vänta.

[Anonym]

Tack för era svar och tankar. Jag har själv AS och träffade min nuvarande make innan jag flyttade hemifrån, så jag hade en trygghet att lita på. Han har hjälpt mig genom livet.

Hannes har rätt nyligt fått sin diagnos och allt är nytt, med nya intryck. Eftersom jag själv nu börjar ta kontakt med LSS för min AS så har vi bara introducerat det för honom, vad som finns, vilken hjälp man kan få osv. Men det är klart att allt säkerligen skrämmer honom, jag själv är livrädd.

Har inte satt mig in så mycket vad det kan finnas för hjälp när det gäller boenden. Men visst vet jag att olika gruppboenden finns.

Men jag undrar om det i längden blir bättre för mig om Hannes har eget än om han bor hemma. Han gör ju inget väsen av sig hemma, han sitter bara på sitt rum. Eftersom jag måste säga åt honom allt han ska göra så skulle det kännas väldigt stressigt om han var på en annan plats. Jag får säga åt han att kliva upp, att klä på sig, att borsta tänderna, att äta, att duscha, att byta kläder, att klä av sig, att gå och lägga sig. Skulle ingen säga till så skulle han sitta där i sin soffa med datorn i famnen och vänta.

Alla är olika. Alla klarar inte av gruppboenden och personal. Det är bra för de som klarar sig, andra som inte klarar av det där är det bra om de har föräldrar som orkar med att hjälpa en person som inte är som andra och faktiskt är riktigt besvärlig och rent av odräglig att ha att göra med men ändå då hjälper sitt barn på dens villkor så länge det går. De som har såna föräldrar har tur. Alla har inte det och då går det åt pipan för dem. Även om vi inte vill tänka på det så finns det många med neuropsykiatriska och psykiatriska diagnoser som är bostadslösa och far väldigt illa.

Om man har autism så mognar man också senare än andra och behöver längre tid på sig. Det är inte bra att vara bunden till en eller ett fåtal personer men det är heller inte så att om det nu är så att det är bra att bara klippa de banden, för om man har autism så skadar det och det är inte så att man har förmåga att hämta upp det själv, beroende på att man har ett funktionshinder och inte grejar livet som andra människor, därav att man har ett funktionshinder och behöver stöd på ett sätt som vanligt fungerande människor med vassa armbågar och normalfungerande psyke fungerar.

Alla ligger också på olika nivåer om man har autism eller AS-diagnoser och fungerar väldigt olika.

Ett nej måste inte vara ett nej och man kan ibland komma runt det genom att berätta och ge en tydlig bild av hur det ska gå till och att ge tid till det att skjunka in. Ibland är ett nej ett nej, även om man har autism. Och ibland är det väldigt viktigt att respektera ett nej och att göra på det sätt som den människa det gäller känner att det är överkomligt och kommer att fungera. Det är väldigt viktigt att få rå sitt liv och känna att man kan styra själv. Det har bäst chans att lyckas om den som man ska skicka iväg ut i livet själv känner att det känns bra. Annars är det lätt att det går åt pipan. Man måste inte göra så att personen mår dåligt och anta att det är för att den har npf och att det är ett nödvändigt ont och att det kanske går över och gör det inte det så är det bara så.

Jag har också Asperger.

[makiko]

Du måste ha ett längre perspektiv i ditt tänk...han måste en dag vara utan dig och det är ganska bra, om han klarar sig utan dig, med hjälp av andra långt innan han faktiskt mister dig....man har en tendens att liksom dö....och våra barn måste leva vidare då....på ett så bra sätt som möjligt. Har de inte lärt sig att vara utan oss innan dess, så blir det ett fruktansvärt trauma för dem, den dagen vi inte längre finns där och säger till dem att kliva upp....

[Anonym]

Man får väl försöka så länge man lever.Man kan ju inte göra det dåligt för ungarna medan man lever bara för att man en dag kommer att dö. Man kan dö i morgon, eller om en kvart. Inte kan man göra något dumt eller oöverlagt för. Man måste vara där ens barn är i utvecklingen just för tillfället även om man är dödlig. Ja, det kan bli trauman för en del, men man måste ju inte skapa trauman medan man lever för det.

[Anonym]

Känner igen funderingarna men vi såg inte arbetslivet som fortsättningen på gymnasiet, att få jobb med enbart gymnasiebetyg idag är svårt även om man tillhör "normal" ungdommarna, det krävs mer. Vi siktar alltså på högskolan och att gå någon linje som h*n har intresse i i och räknar då med att h*n bor hemma ett tag i början för att sedan slussas över till eget boende i någon form. Så har vi gjort med vårt äldsta barn också som har Asperger och hon går snart ut Högskolan och kan börja söka jobb som bibliotikarie.
När vår äldsta började på högskolan så var det dessutom i en annan stad så det var nervbitande men vi löste boende med att hon blev inakorderad hos en äldre vuxen med kunskap av funktionshindret. Efter halva högskoletiden som bytte hon sitt boende till att bo i studentkorridor och fick då en stödperson till hjälp.

[makiko]

Nu är jag absolut inte med på vad du säger?

Att skapa en bra miljö för sitt barn när det är dags att flytta hemifrån, är väl inte att skapa trauma?

Man måste ju förstå att man måste göra det när man själv har ork att se till att det blir bra.

TS pratade om vad denne tyckte var bra för sig själv, men man kan inte tänka så kortsiktigt och man måste tänka på sitt barn och hur man vill att det ska vara då man själv inte längre orkar vara där, för den tiden kommer och jag tycker det är oansvarigt att inte ta med det beräkningen.

Det är inget som man måste agera utifrån nu, direkt, utan bara planera för att det ändå måste ske, inom rimlig tid för det att de i regel flyttar hemifrån. Genom att planera i tid, kan det bli något som man själv tror på, men annars kan det bli va tusan som helst.

[Anonym]

Om du inte förstår vad jag säger så kan jag inte hjälpa dig mer. Då är det nog så att man måste uppleva det och vara på nära håll för att förstå. Hoppas du slipper det då.

Jag tror inte att TS "tänker bara på sig själv", jag tror att TS har svårt att uttrycka vad hon tänker på så att det blir begripligt för dig.

Jag tror att TS inte vet hur hon ska göra det bra för sitt barn. Om TS behövs för sitt barn på det sätt hon beskriver så vore det korkat att inte ta hänsyn till hur man själv ska orka och hur man ska genomföra det. Att strunta i sitt barns sätt att fungera och uppleva tillvaron och inte bry sig om att det behöver stöd är oansvarigt.

Du förutsätter att det är snällt och fungerar att placera personen på ett gruppboende och så löser andra det. Jag tror att TS tar in i beräkningen hur det ser ut i verkligheten. Hoppas du förstår vad jag säger annars får du säga till igen så får vi se om det går att förklara detta bättre. Ibland går det att förklara och förtydliga. Vad det gäller din första fråga som du inte förstod kan jag inte hjälpa dig att förstå (jag tror inte att du vill förstå heller, jag tror att du har uppfattningen att du har rätt, och det beror på att det perspektivet och verkligheten jag pratar om inte finns i din verklighetsuppfattning, och låt oss hoppas då att det ska få fortsätta så). Enda sättet att du ska förstå tror jag är att du tänker själv i lugn och ro och försöker komma på hur det hänger ihop och är menat.

[makiko]

Vem säger att det måste vara ett gruppboende, som är lösningen?

[makiko]

Min dotter har just flyttat hemifrån och har boendestöd via soc. Hon var inte alls förtjust i hjälpen först, men har insett att hon behöver ha den just nu.

[Jonna+2]

Det är ju inte så att jag och Hannes helt isolerat oss från omvärlden. Alla mina tre pojkar har redan från det dom var små varit ifrån oss, men då hos släktingar. En av släktingarna har nyligt haft en stroke och blev blind, den personen har Hannes hjälpt och tagit hand om i sommar. Men för Hannes är det helt ok att vara där, för det är långt bort från ingenstans där han inte behöver ha någon kontakt med människor.

På ett sätt så puttas han nu ut i livet när han ska börja gymnasiet, men vi har inte sett än om det funkar. Just nu håller vi på undersöka hur vi ska få han till skolan eftersom han inte klarar åka buss själv.

[Jonna+2]

Det har vi faktiskt inte tänkt på. Det skulle vara en möjlighet då vi har ett universitet i stan. Men då är frågan hur pass mycket hjälp man kan få med sina studier när man har Autism och ADD. Han behöver hela tiden bli igångsatt och någon måste hålla koll på att han inte stannar av.

[Anonym]

Ingen säger att det måste vara ett gruppboende. Jag är trött på att försöka vända rätt saker åt folk som inte tänker brett. Det är otacksamt och ni anklagar för att man inte får vara anonym så egentligen skulle jag inte svara dig alls. Men nu gör jag det ändå. Du måste tänka lite bredare när du läser texter för försöka tänka efter vad som egentligen sägs. Fanns det ingenting annat du kunde ta fasta på i texten än att jag skrev gruppboende? Vad tror du andemeningen var i texten och vad jag ville framföra? Uppfattade du något sådant?

[Anonym]

Ja, det är så man hoppas att det ska vara för människor. Men det är inte så för alla. Om du inte förstår det kan jag inte göra något för att få dig att förstå.

Det är bra att det går bra för din dotter och för alla som det går bra för. Men de som det inte går bra för, det är de som behöver råd och stöd. Om det fungerar så behöver man ju inte fråga. Problemet uppstår när det inte fungerar som det är tänkt och på en räkmacka. En del kommer aldrig dit som din dotter är idag. Var glad för din dotter. Det är jag. Fast jag kan se de andra människorna också. Och de lider. Och för dem så kanske inte tipset om att göra som du gjort med din dotter fungerar. Eller vad tror du? Tror du att det är lika för alla som för din dotter?

[Anonym]

Det blir problem när man inte klarar av att studera. Fast det är ju väldigt bra för de som kan studera och sedan skaffa sig ett jobb och fungera i samhället. Men så är det inte för alla. Och då måste man hitta andra vägar om det går.

Här kan du läsa vad man kan få för hjälp på högskolan:

http://www.mah.se/Ar-student/Student...ttningdyslexi/

Sedan kan man gå på folkhögskolor. Om man vill identifiera sig med sitt funktionshinder så finns det folkhögskolor som har inriktning och kurser för bara de med Asperger syndrom.

Tyvärr och det vet jag från verkliga livet så kan skolor diskriminera människor med dessa funktionshinder och även om man har dyslexi. Fortfarande finns det människor som tror att man är dum i huvudet om man har dyslexi och de tror inte att man kan utföra ett arbete då. Jag vet vad de säger om dessa människor på möten där de tror att det inte göra att de yttrar sina fördomar. Vill man inte bli illa behandlad och särbehandlad så ska man inte tala om att man har ett funktionshinder. Hjälpen fungerar inte så bra om den ges med armbågen och sedan medför att man blir stigmatiserad när man ska söka jobb.

Det gäller också att den som ska hjälpa en med att få stöd på högskolan vet vad den arbetar med, annars blir det inte bra heller och man får inte hjälp.

Sist men inte minst hänger det främst på hur funktions hindrad man egentligen är. Man måste ändå klara det allra mesta med studierna och skolvärlden själv.

En folkhögskola skulle jag föredra framför högskola om jag skulle välja sådär. Det är hårt och tufft att klara högskolan.