Vad många missfall...

[KRÅKA]

Det verkar vara många här i gruppen som haft olika typer av missfall. Jobbigt! Men kul att ni är här nu! Känner ni er oroliga denna gång? Vad är ni mest nojiga för... Tänkte detta kunde bli en tråd om man vill skriva av sig... (det vill jag...)

Jag blev oplannerat (men välkommet) gravid aug 08. Det blev missfall i v. 7-8 nånting. Då kände vi en sån revanchlust och bebislust så vi körde på. Väntade en mens och sen gravid igen nov 08. Fick en dotter i aug 09. Fick en mens efter dottern och blev sen gravid igen i maj 10. Redan i v. 6 fick jag jätteont i magen och började blöda. Inte mycket men lite smått. Inget foster i livmodern kunde hittas. Men inget heller i äggledaren. Man konstaterade det som missfall. Men jag fortsatte och blöda och ha ont. Och då började man med hcg-prover. Tog blodprover varannan dag för att se hur hormonnivån tedde sig. Det ökande ibland och minskade ibland. Efter ett par veckor så bestämdes det att man ändå trodde att det rörde sig om ett utomkvedshavandeskap, trots att man inte såg något. Man skulle ge cellgifter för att ta död på all graviditetsvävnad och celler som fanns. Dagen innan jag skulle få cellgifter brast äggledaren och jag blev akut opererad. En hemsk upplevelse. Vi vill så gärna ha många barn och jag visste att oddsen efter en brusten äggledare inte var så goda... Man kunde rädda äggledaren och behövde inte ta bort den. Den andra äggledaren såg frisk ut också, så jag hade ändå goda chanser sa man.
Nu skulle hormonerna snart vara på noll igen. Men det var dom inte... När äggledaren brister kan kroppen tydligen pumpa runt graviditetsceller i hela kroppen, vilket tydligen hade skett med mig. Så jag fick cellgifter och ännu mer hcgprov. Den 5 september var det äntligen på noll!
Efter det har min cykel varit superknäpp. Har hunnit ha en mens och har kollat med äl-stickor. Lyckades pricka in en äl, och det tog sig, ofattbart!!

På onsdag ska jag på vul för att se så detta frö gror på rätt ställe, om inte så hänger jag mig... Risken för utomkveds innan jag fick det var i mitt fall 1/200. Efter att ha haft det så är det 1/10...

Mår ändå så pass illa nu så jag tror (eller måste tro för att inte bli tokig) att det är mycket hormoner i omlopp. Det skulle tyda på att det sitter och växer i livmodern.
Jag är egentligen ännu mer orolig för att få missfall denna gång, av någon konstig anledning... Springer på toa och nojar en gång i timmen... Och i går skottade jag snö. Då högg det till i magen och jag blev skitskraj... Hu...

Ja, som sagt, jag behövde skriva av mig, kanske är fler som vill dela sin historia..?

Kram på er alla och lycka till med era groende frön!

[myssli]

Oj vad du har gått igenom mycket! Men vilken kämpe du är! Vad roligt att ni väntar en liten igen.

Jag har också haft ett missfall precis innan jag blev gravid med vårt andra barn. Det var inte särskilt dramatiskt, men jobbigt ändå.
Nu väntar vi vårt tredje barn och jag mår sjukt illa just nu. Vet inte hur jag ska orka jobba så här i flera veckor, men jag antar att det är ett bra tecken.

Egentligen tillhör jag juligruppen, men det kanske blir augusti sen efter rul.

[cirkusmamman]

Tack för din berättelse. Skönt att allt gått vägen så här långt. Håller verkligen tummarna för att det går bra på onsdag!! Jag fick tid idag för VUL den 20 december. Är då i vecka 6+5. Väldigt nervös inför det, samtidigt skönt att få det gjort innan julhelgen, då vet man åtminstone.

Själv fick jag som sagt en dotter för fyra år sedan, nästan exakt. Den graviditeten gick utan problem, eller ja... foglossningen var djävulsk men annars var den bra Därefter tänkte vi vänta tills lillan var ca 2,5-3 år innan vi tänkte börja försöka igen. Då tog det sig på första försöket! Helt underbart! Jag mådde ganska okej, lite illa så klart. Magen växte ganska snabbt och när man gick förbi de magiska 12 veckorna så fick världen veta, fast då syntes det ju redan. Så plötsligt, bara ett par dagar efter jag berättat för alla så kände jag hur någonting bara rann ur mig på jobbet. Massa blod Åkte till sjukhuset den kvällen och fick konstaterat att det var ett MA, fostret hade dött flera veckor tidigare, men livmodern växte på, förmodligen dog embryot kring v.6-7. Fick genomgå en skrapning dagen efter. Var som i ett vacuum i en vecka och kunde inte gå till jobbet.

Sen tog det tre månader innan mensen kom tillbaka. Usch vad less jag var. Men efter två månader till så var jag gravid igen. Denna gång hade jag massa graviditetskänningar. Kräktes varje morgon. Jag fick inte komma på något tidigt VUL så jag åkte 12 mil till en privatklinik och betalade 1000:- för att få göra ett VUL i vecka 9. Där fanns inget foster som såg ut att vara i den veckan. Det såg mycket mindre ut och det var inget hjärta som slog. Jag fick en remiss till sjukhuset och först i vecka 11 fick jag tid på operation för skrapning igen.

Därefter tog det ett halvår innan det tog sig nu. Jag trodde inte att jag var gravid men gjorde ett graviditetstest bara för att jag brukar göra det. Glömde till och med bort det och stod i köket och bakade. Sen gick jag in i sovrummet för att hämta något och såg testet. "Ja just det ja! Jag får väl kolla då..." och shit vad ögonen spärrades upp när jag såg TVÅ streck. Eftersom det hade gått typ en timme så gjorde jag ett nytt test för säkerhets skull och det var två streck igen

Den här gången hoppas vi att det går vägen. Innerligt.

[KRÅKA]

Ja, det är ju det! Jobbigt som satan, men man klarar det på något konstigt sätt...
Jag mår också väldigt illa nu, man både vill och inte vill ha skiten... Men tyder det på att allt ät som det ska så kan man ju ta vad som helst... Lycka till!

[KRÅKA]

Åh, det är ju både skönt och otroligt nervöst med tidiga ultraljud... Men nu SKA det gå bra. Mår som ett as, så det bådar väl gott

Jag tänker att MA måste vara väldigt hemskt! Man har liksom gått och myst med magen och så visar det sig att det inte finns nåt där!! Och så har det gått ganska lång tid och kroppen är så påverkad.
Jag har ju börjat blöda tidigt i båda mina fall. Man har knappt hunnit fatta att man var gravid.
Utomkvedet var jobbigt för att det var så sjukt långdraget och man var orolig för sin kommande fertilitet. Inte för att man sörjde nåt uteblivet barn, det fanns liksom inte utrymme till det...

Hoppas nu att det går alldeles utmärkt för er denna gång!! Lycka till!

[cirkusmamman]

Ja, det kommer gå jättebra den här gången Så måste man ju tänka!!

Ja, jag minns att när jag låg där i vecka 13 på sjukhuset och de skulle kolla med ultraljudet hur det såg ut, och det var helt tomt därinne i livmodern, förrutom lite slemhinna som låg och tryckte längst ner vid livmodertappen, så kände jag mig så fruktansvärt blåst. Jag trodde ju att jag skulle få se det lilla livet och att det skulle få bli mitt avsked. Bara det var en stor chock. Men så här i efterhand är jag glad att det inte var 12 fullgångna veckor+lite till. Det hade varit mycket värre.

Lycka till nu på onsdag!! Jag hoppas att du har glad nyheter då!

[KRÅKA]

Ja, det måste ju vara en verklig chock. FY! Och ännu värre att gå 12 veckor med fullgånget foster såklart. Men det är väl ändå VÄLDIGT ovanligt. Jag fick veta förra gången jag var gravid att om man sett fostret leva och må bra i v. 10 så är det 99% chans att det går vägen. Lika stor som på rutin-ul i v. 18-19. Gissa om jag tänker kräva ett ul i v. 10...
Tack för till lyckandet...
kram

[Carro N]

Hej tjejer,

jag hade ju ett missfall i vecka 10 i höstas (september). Nu är jag gravid igen o glad över det. Men eftersom jag bara är i v.4-5 så är jag ändå orolig o fundersam.

Precis som du Kråka så kollar jag varje gång jag går på toa efter blodet o känner jag ngt blött i trosan tror jag att det är mensen... Jag håller tummarna o vill nå målet.
Vill så gärna ha ett syskon till vår 4-åring.

Missfallet i september var helt vanligt. Massa blod i flera dagar. Stannade hemma från jobbet. Är förskollärare o ville inte direkt jobba i barngrupp med allt vad det innebär den veckan det hände - varken fysiskt eller psykiskt. Jag är ännu lite besviken, men tänker att det är det bästa för alla o naturens gång helt enkelt.

Denna gång (vi plussade ju i lördags) tar vi det lite lugnt. Vi har knappt pratat om det min sambo o jag, o det känns väl ok. Vi vill inte ställa för stora förväntningar på det hela. Passerar vi v.12 o klarar ett ul i v.18 med godkänt känns det lovande. Vi tänker inte berätta för son, släkt o vänner förrän det känns säkert. (Så gjorde vi med vår son oxå - då "outade" vi i v. 12).

Jag tänker ringa MVC på onsdag. Samma som vid missfallet o be om en tidig koll med vul. Är det fånigt eller vanligt tror ni? Har jag rätt till det? Eller är det bättre att avvakta o se hur det går - är ju inte mkt man kan påverka iaf om det blir missfall eller så...

Är oxå lite orolig när jag lyfter sonen nu, bär tungt eller anstränger kroppen - vill inte förstöra ngt. Samtidigt ska man väl leva som med kost, motion o sömn - förutom de vanliga tabuna förstås. Det är förbryllande ibland - minsta ont eller känning tror jag att det är förstört.

Det blir säkert bra.
Det var skönt att skriva av sig.
Önskar att vi får följas åt med våra små bebisar fram till 2011. Det vore både coolt, fantastiskt o mysigt.

Ta hand om er!
Kram/ en blivande tvåbarnsmamma.

[KRÅKA]

Jamen VARFÖR ska man ha så mycket flytningar hela tiden. Man blir ju så rädd varenda gång det blir lite blött...

Vi kommer nog inte kunna dölja det så länge. Jag har en tendens att bli stor snabbt. Efter morgondagens vul berättar vi nog för våra familjer och vänner. Efter jullovet (jobbar som lärare) så berättar jag på jobbet.

Du får säkert göra vul om du vill. Det brukar man få efter missfall. Jag ska försöka få till ett ul i v. 10 också... Borde få det tycker jag... Annars får jag väl säga att jag har ont i äggledaren så får jag garanterat ett...
Vilket jag i för sig har... Det drar lite i äggledaren, den jag opererade. Men det kan det tydligen göra. Hoppas på ett litet hjärta som slår i livmodern i morgon. Men jag är sjukt nervöst...
Hoppas det går bra för oss alla!!!
KRAM!

[Carro N]

Jag önskar dig/erl all lycka till imorgon!
Det blir bra - det växer säkert ett litet pyre i din mage.
Försök sova gott.
Kram.