Vad är hans problem???

[fembarnsmamma]

Jag vet inte vart jag ska vända mig och har svårt att hitta någonstans som känns rätt, eftersom jag inte ens vet vad problemet är...

För ungefär ett år sedan registrerade jag mig här, eftersom vi då hade jobbigt med vår mittenson (född sep 00). Han utreddes och man kom fram till att han har adhd och han har sedan dess ätit Concerta, vilket förändrat vårt liv radikalt.

Den gången anade jag var vi skulle landa och det var relativt lätt att hitta forum att finna stöd i. Men nu vet jag inte.

Den son som är aktuell nu fyllde 9 år i december. Han går i trean.

Han jobbar inte i skolan, eftersom han inte kan koncentrera sig. Jag tror att det är grundproblemet, men han beskriver det som att han får ont i huvudet och ryggen, att det är jobbigt, att folk skriker i öronen på honom och att han blir stressad. Lärarna är mycket oroliga och vi var på evk i förrgår.

Han kan inte hantera stress och börjar gråta om han upplever att det blir stressigt.

Han är beroende av att ha sin bästa kompis på plats i skolan. Är inte han där, så blir det jättejobbigt. Ändå leker han inte med den killen hela tiden och sällan på fritiden, men det funkar ändå bäst när den pojken är i skolan.

De sista månaderna har ätandet blivit ett allt större problem. Nu äter han knappt alls i skolan. Här har jag svårt att avgöra om det är en efterapning av storebror, som har stora problem med allt för stor viktnedgång pga concertan. Han har fått mycket uppmärksamhet pga det (han har gått ner fem kilo på lika många månader). Jag vet inte om 9-åringen tar efter i jakt på uppmärksamhet? Hur som helst äter han inte och det är nu ett stort problem.

Han klarar inte av knöliga kläder. Strumpor har han aldrig kunnat ha, men det blir bara värre och värre. Raggsockor kan möjligen fungera. På sistone skriker och gråter han över kalsongerna. Jag försöker få honom att gå med på att byta från boxer till traditionella kallingar, för att slippa att benen ska korva sig.

Han mumlar när han pratar. Massor av gånger per dag får jag lov att säga åt honom att prata så att jag hör. De har samma problem i skolan, de hör inte vad han säger.

Han säger nej. Nej, nej, nej - nej till ALLT! Ofta har han svårt att förklara varför han säger nej. Han vill inte. Det är tråkigt. Han vet inte. Det är bara nej.

Killen är skärpt som få, oerhört intelligent och vetgirig, men jobbar som sagt inte alls i skolan. Han har extremt låg självkänsla och tycker att han är dum i huvudet. I går hade jag ett långt samtal med honom och förklarade att det är han visst inte. Jag jämförde med 13-årige storebror, som fick dyslexidiagnos för något år sedan. Dyslektiker känner sig ju ofta dumma i huvudet, men jag förklarade att det inte på något vis har med intellekt att göra, utan att man har en svårighet och att det bara gäller att hitta ett sätt som funkar för just den personen.

Vad kan det vara frågan om? Min man, som jobbar mycket med yngre tonåringar/tonåringar med adhd, asperger, downs syndrom osv (lss) tror att det handlar om autistiska drag... vad nu det ska vara?

Nästa vecka ska vi till bup och jag hoppas att de startar en nästan omedelbar utredning, för det här börjar bli ohållbart! Han mår så dåligt, när skolsituationen snabbt håller på att bli akut.

Någon - som orkat läsa hit - som känner igen sig/sitt barn?

[ulricac]

Klädproblematiken känner jag igen hos min son, fast hos oss är det ännu värre....Det är ett par byxor, en tröja som är det enda som "sitter rätt" så de tvättas nästan varje kväll...

Det jag hört talas om är att det ibland kan vara spädbarnsreflexer som sitter kvar och just överkänslighet mot kläder skulle kunna vara en sån sak.

I övrig är känner jag igen koncentrationssvårigheterna, problem att hantera stress och relativt hög intelligens. Vår son gråter dock inte då han blir stressad utan skrattar/skriker eller hoppar...

Vår son är 9 år och går på utredning just nu. Förutom problem med kläder (och ev. spädbarns reflex) så misstänker man aspergers.

[Anonym]

Liknar nästan till punkt och pricka min son som fick diagnos autism vid 8 år - så jag skulle rek faktiskt en utredning så fort som möjligt.

[marilin]

Jag tror som din man, det låter som det handlar om autistiska drag. Påminner en hel del om min son som har Asperger och Adhd. Vad bra att ni ska få komma till BUP och få hjälp om han mår så dåligt. Det är ledsamt att han mår dåligt och inte mår bra så jag hoppas det vänder. Barn som har såna här svårigheter får tyvärr ofta dålig självkänsla då de råkar ut för så mycket misslyckanden :-/

[Birgitta97]

Jag orkade läsa. Och även om min dotter inte är lika tydlig som din son så känner jag igen massor!

För min dotter gick tiden, först på högstadiet gjordes en första basutredning. Sen vägrade hon vidare utredningar, vilket gjorde att hon först i höstas, nästan 18 år gammal, fick sin diagnos. Atypisk autism. Problemen har funnits där hela tiden och jag önskar att de varit tydligare så hon kunnat få sin diagnos tidigare... för då hade hon kunnat få adekvat hjälp också mycket tidigare.

På BUP brukar det vara väntetider, men jag hoppas ni kommer fram till en utredning snabbt, för utan att veta mer än du skriver här så gissar jag att din man mycket väl skulle kunna ha rätt. Och då ÄR det bra med en diagnos. Det hjälper er att se till att sonen får rätt hjälp.

Vi är många här som vet hur jobbigt ni har det...

Kram på er!

[Annika60]

Jag känner igen en hel del, bland annat klädproblem, matproblem, svårighet att hantera stress, otydligt tal....
Sonen är 15 och fick diagnis AS för snart tre år sedan.

[fembarnsmamma]

Åh, vad glad jag blir över alla era svar! Och ändå inte... och ändå... På ett vis är det förstås inte roligt att höra att ni känner igen era barn, som har diagnoser i autismspektrat, i min son - å andra sidan är det skönt att höra att ni förstår vad jag menar! Hellre att folk känner igen det jag säger, än att ingen fattar vad jag pratar om, för då skulle jag vara lika vilsen fortfarande...

Ni ska jag svara på era kommentarer och sen skriver jag nog ett nytt inlägg, som fortsättning på detta.

Tack igen!

[fembarnsmamma]

Spädbarnsreflexer? Det var intressant! Det känns som att alla problem vår son har eskalerar i en väldigt fart just nu - bland annat klädproblemet (som inte varit obetydligt innan...). =(

[fembarnsmamma]

Liknar nästan till punkt och pricka min son som fick diagnos autism vid 8 år - så jag skulle rek faktiskt en utredning så fort som möjligt.

Insåg att mitt svar inte hamnade under den kommentar jag avsåg att svara på... Men kanske om jag citerar som nu?

Tack för din kommentar. Jag känner också att de får lov att utreda sonen. Vi ska till bup på ons eller tor och då kommer vi framföra det som ett önskemål (krav...).

[fembarnsmamma]

Jag tror som din man, det låter som det handlar om autistiska drag. Påminner en hel del om min son som har Asperger och Adhd. Vad bra att ni ska få komma till BUP och få hjälp om han mår så dåligt. Det är ledsamt att han mår dåligt och inte mår bra så jag hoppas det vänder. Barn som har såna här svårigheter får tyvärr ofta dålig självkänsla då de råkar ut för så mycket misslyckanden :-/

Och jag är så rädd för den där dåliga självkänslan! Jag vill verkligen, verkligen att han ska tro på sig själv, att han själv ska se vilken enorm kapacitet han har, att han KAN! Det är en väldigt stor anledning till att jag vill få till en lösning ASAP - så att han kan få känna att han är viktig och att han kan!

[fembarnsmamma]

På BUP brukar det vara väntetider, men jag hoppas ni kommer fram till en utredning snabbt, för utan att veta mer än du skriver här så gissar jag att din man mycket väl skulle kunna ha rätt. Och då ÄR det bra med en diagnos. Det hjälper er att se till att sonen får rätt hjälp.

Vi är många här som vet hur jobbigt ni har det...

Kram på er!

Tack så jättemycket för dina avslutande ord, de betyder mycket för mig.

Vi har tur i sammanhanget, att vi redan är aktuella på bup - och har så varit i många år. Första gången vi fick kontakt med dem var med den numer 13-årige sonen. Han var mobbad när han gick i lågstadiet och han hade väl hunnit upp i trean, när vi kom till bup. Det är alltså fyra år sedan. Vi hann lagom avsluta kontakten med dem, så var det dags för nästa barn... han är 10 nu och fick adhd-diagnos för ett år sedan. Tack vare den diagnosen och hans medicinering är vi fortfarande aktuella där, så nu när vi behöver hjälp med son nr 3, så tror jag det går fortare än om vi varit helt nya i gården. De vet att när vi säger att vi behöver hjälp, så behöver vi det och det är väl förmodligen också så att det tar något kortare tid för dem att utreda oss, eftersom vi som föräldrar och hel familj redan är utredda...

[fembarnsmamma]

Jag känner igen en hel del, bland annat klädproblem, matproblem, svårighet att hantera stress, otydligt tal....
Sonen är 15 och fick diagnis AS för snart tre år sedan.

Ovan skriver av Annika60
Jag blir nyfiken... vad menar du med "otydligt tal"? När någon säger så till mig, så tänker jag att barnet i fråga pratar otydligt. Dvs artikulerar dåligt eller ljudar fel. Är det så du menar?

Den son jag pratar om i inlägget mumlar. Dvs pratar väldigt lågt. Han har inga problem med artikulation eller ljud, utan det är just det att han pratar så lågt, som väldigt ofta är ett problem. Är det så du också menar, när du säger att din son har "otydligt tal"?

[Annika60]

Han pratar forcerat, ganska osammanhängande när han berättar något, lätt monotont - inte extremt monotont; jag har hört personer med autism som haft ett mer uttalat monotont tal.
Just talet är inte det mest uttalade i hans spektrum av autismsymptom. Jag glömde nämna extremt ojämn begåvningsprofil. Kriteria på AS är ju normal begåvning minst. Sonen är högbegåvad totalt men mycket ojämn. Inom vissa delområden på testerna ligger han extremt högt, på andra åldersadekvat

Att ditt barn mumlar tyst tror jag kanske mer beror på osäkerhet.

[Annika60]

Vet du en diagnos är ingen katastrof. Som en av mina klokare vänner sa till mig en gång: "Vi behöver alla blommor i vår herres hage".
Diagnosen gör att det är enklare att söka information och förstå bättre. Personen som du redan känner och tycker om är densamma.

[fembarnsmamma]

Vet du en diagnos är ingen katastrof. Som en av mina klokare vänner sa till mig en gång: "Vi behöver alla blommor i vår herres hage".
Diagnosen gör att det är enklare att söka information och förstå bättre. Personen som du redan känner och tycker om är densamma.

Ja, det vet jag. Vi har haft mycket hjälp av att yngsta storebror fick sin diagnos för ett år sedan (adhd). Mest för egen del, att jag fick förståelse för mig själv - plötsligt blev det legitimt att det varit så JOBBIGT!!! Det var inte jag som var en usel morsa, det VAR jobbigare än för många andra! Och så i skolan också, vad gäller att få hjälp där.

Fint uttryck det där med blommorna i hagen.

[tanten]

Kort svar för jag har bara läst ditt första inlägg
Ni har ju barn med diagnoser och vet alltså vad det innebär
Det du beskriver här och i en senare tråd är
1 många ADHD-problem
2 En del som kan räknas in i autismspektrum
3 En hel del som handlar om perceptionsstörningar
4 Lite som kan vara ritualer el ev tvån
5 Mycket som ser ut som stressreaktioner
6 Massor som handlar om den osäkerhet och förtvivlan som komemr av att man inte hänger med och förstår vad som händer omkring en och vad man själv ska göra
7 Sannolikt ingenting som har att göra med "efterapning"
8 Förmodligen inte ett skvatt som handlar om att få uppmärksamhet för uppmärksamhetens egen skull, däremot att få den uppmärksamhet han behöver för att fungera och förstå

Bemöt honom och anpassa efter detta och efter de kunskaper ni har sen tidigare! Lär er mer om det behövs, finns massor på nätet och i litteraturen

Utgå ifrån att det här är en liten kille som inget hellre vill än vara som andra och kunna göra det andra kan. Ge honom det stöd han behöver för att klara det!

Tänk INTE; om han bara vill coh skärper sig så kan han

Tänk istället: när han KAN så vill han

Hjälp honom alltså att KUNNA

[fembarnsmamma]

Kort svar för jag har bara läst ditt första inlägg
Ni har ju barn med diagnoser och vet alltså vad det innebär
Det du beskriver här och i en senare tråd är
1 många ADHD-problem
2 En del som kan räknas in i autismspektrum
3 En hel del som handlar om perceptionsstörningar
4 Lite som kan vara ritualer el ev tvån
5 Mycket som ser ut som stressreaktioner
6 Massor som handlar om den osäkerhet och förtvivlan som komemr av att man inte hänger med och förstår vad som händer omkring en och vad man själv ska göra
7 Sannolikt ingenting som har att göra med "efterapning"
8 Förmodligen inte ett skvatt som handlar om att få uppmärksamhet för uppmärksamhetens egen skull, däremot att få den uppmärksamhet han behöver för att fungera och förstå

Bemöt honom och anpassa efter detta och efter de kunskaper ni har sen tidigare! Lär er mer om det behövs, finns massor på nätet och i litteraturen

Utgå ifrån att det här är en liten kille som inget hellre vill än vara som andra och kunna göra det andra kan. Ge honom det stöd han behöver för att klara det!

Tänk INTE; om han bara vill coh skärper sig så kan han

Tänk istället: när han KAN så vill han

Hjälp honom alltså att KUNNA

Tack för ett bra svar.

Det är väldigt tydligt att när han får mer uppmärksamhet, så mår han bättre. Men vem gör inte det? Med "uppmärksamhet" menar jag egentid. Vi har trots allt fem barn (fyra hemma, äldsta flyttade i aug) och ingen av dem är bortskämd med egentid med en förälder... Men när vi får till det, så hjälper det. Jag menar alltså inget negativt med detta - annat än möjligen att vi föräldrar inte räcker till och att det periodvis märks i sämre mående hos honom.

Det är just det här med att ge stöd, som är så svårt. Vi vet ju inte vilket stöd vi ska ge, för att det ska bli bra! Vi vet att han kan och just nu kämpar vi oss blå för att hitta ett sätt där även han kan se det och där det kommer till sin rätt. Här hoppas jag på att bup kan hjälpa oss, att en ev utredning kan hjälpa oss. Vet man vad det är för "fel", så kan det ju bli lättare att hitta lämpligt förhållningssätt (det kan gå fortare att hitta rätt).

[tanten]

Roligt att du hade nytta av det!
Visst är det svårt att hitta hur man ska ge ett bra stöd. Det tar lite tid att lära sig men det går.
På min sida hittar du min mejl-adress, hör gärna av dig så kan vi jobba lite mer i detalj. Jag ägnar större delen av min tid åt den här typen av ideellt arbete. Om du mejlar så kopiera in det du skrivit här i dina trådar så har jag lätt tillgång till det.
Välkommen!

[ulricac]

Det var nytt för mig också, det var en bekant som berättade.

Google "spädbarnsreflex överkänslighet" så får du många bra träffar. En av de är: http://www.mmslugnet.se/Tjanster/Bar...lem/Alla-sidor
(jag har ingen erfarenhet av deras tjänster men de beskriver vilka reflexer som räknas till kvarvarande spädbarnsreflexer)

Klädproblemet är ett STOOORT problem hos oss...