Vår bebis föddes i hallen Jag vaknar 04.45 på morgonen och är klarvaken. Vet inte varför, men några minuter senare kommer första öppningsvärken. Har haft förvärkar i nästan en månad och har gått 9 dagar över tiden. Kvällen innan hade jag kraftiga men oregelbundna värkar, men de avtog vid midnatt. Jag var så besviken och frustrerad att jag grät när vi gick och lade oss. Förstår att det är på alvar den här gången. Bestämmer mig för att väcka sambon och berätta att det har börjat. Tänker att jag har gott om tid och att jag ska ta en varm dusch och sen äta lite frukost. Sätter mig i badkaret och spolar varmt vatten över magen. För varje värk som kommer så kommer det en massa blodblandat slem. Värkarna börjar tillta i styrka så jag bestämmer mig för att börja klocka dem. Inser snabbt att det är dags att ringa förlossningen och att åka in. Tar mig in i sovrummet för att väcka sambon igen. Han väcker svärmor som ska passa storasyster. Sen ringer han förlossningen medan jag kämpar för att få på mig kläderna. Börjar må illa och tror att jag ska spy. Barnmorskan som sambon pratar med låter nöjd, det betyder att förlossnings-arbetet är igång. Jag springer som en jojo mellan hallen och toan. Försöker få på mig skorna. Plötsligt är det bara 3 minuter mellan värkarna. Inser att det är bråttom nu. Är orolig över hur jag ska ta mig ner för trapporna. (bor på 3:e våningen) Ska just ta på mig andra skon när jag känner att jag måste kissa… in på toa igen och när jag sätter mig ner känner jag att jag har krystvärkar och hur bebisens huvud är på väg ut. Jag spänner ögonen i sambon och säger: den kommer NU! Nej säger han. JO!! säger jag. Ring!! säger jag. Han ringer förlossningen, de ber honom lägga på och ringa efter en ambulans och be dem ta med en barnmorska. Klockan är 06:17. Krystvärkarna kommer tätt och jag är livrädd för att krysta och för att spricka. Kan känna hur kroppen arbetar och hur bebisens huvud pressas ut för varje värk. Kan känna hur huvudet kommer ut. Vill skrika: Var f-n är ambulansen!! Säger åt sambon att huvudet är ute. Han har länge försökt få mig att resa mig från toaletten, inser att han har rätt. Jag stapplar ut i hallen med barnets huvud mellan benen. Sambon har tag om barnets huvud samtidigt som han försöker ge mig stöd. Han och svärmor hjälper mig ned på knä och lyckas på något vis få av mig skor och byxor. Sambon lyckas övertyga mig om att krysta när nästa värk kommer. Jag gör som han säger och hela bebisen kommer ut. Fem krystvärkar och den är ute. Det är en flicka. Jag lyssnar medan sambon klappar bebisen i ryggen. Hör ett gurglande ljud och sedan skriker hon. Jag andas ut. Sambon och svärmor hjälper mig att vända mig över på rygg. Jag får mitt lilla underverk på bröstet. Sambon ringer tillbaka till larmcentralen och meddelar att bebisen är ute. I samma stund hör vi röster i trappan och in kommer ambulanspersonalen. Dom tittar till vår lilla flicka och sätter en nål i min arm. Sen kommer barnmorskan med två ambulanspersonal. Hallen är full med folk, jag, sambon, svärmor, barnmorskan, fyra ambulanspersonal och en nyfödd bebis, i rummet intill sover vår 2,5 åriga dotter som en stock. Klockan är nu ca 06:35. Jag fryser så att tänderna skallrar. Barnmorskan konstaterar att vår lilla flicka mår bra och ser till att moderkakan kommer ut. Sen krånglar de på mig en jättebinda, sambons kalsingar, (eftersom bindan inte går i mina trosor) byxor och skor. Dom får leda mig ut till ambulansen, sambon får komma efter i bilen. Det är 28˚C i ambulansen men jag fryser fortfarande, barnmorskan sitter och svettas i sin jacka. Väl framme vid sjukhuset rullas jag in på ett rum. Ambulansföraren får hålla dottern medan jag klättrar över i sjukhussängen. De säger hej och lycka till. Sambon kommer en stund senare med bb-väskan och lite andra saker. Jag blir undersökt och man konstaterar att jag fått ytliga bristningar som inte behöver sys. Känner mig mörbultad men lycklig. Får lägga dottern till bröstet och hon förstår genast vad hon ska göra. Alla verkar vara så imponerade av vad vi gjort. Ler lite och tänker: Ja, vad skulle vi annars ha gjort?!
1
Vår dotter föddes i hallen Vår bebis föddes i hallen Jag vaknar 04.45 på morgonen och är klarvaken. Vet inte varför, men några minuter senare kommer första öppningsvärken. Har haft förvärkar i nästan en månad och har gått 9 dagar över tiden. Kvällen innan hade jag kraftiga men oregelbundna värkar, men de avtog vid midnatt. Jag var så besviken och frustrerad att jag grät när vi gick och lade oss. Förstår att det är på alvar den här gången. Bestämmer mig för att väcka sambon och berätta att det har börjat. Tänker att jag har gott om tid och att jag ska ta en varm dusch och sen äta lite frukost. Sätter mig i badkaret och spolar varmt vatten över magen. För varje värk som kommer så kommer det en massa blodblandat slem. Värkarna börjar tillta i styrka så jag bestämmer mig för att börja klocka dem. Inser snabbt att det är dags att ringa förlossningen och att åka in. Tar mig in i sovrummet för att väcka sambon igen. Han väcker svärmor som ska passa storasyster. Sen ringer han förlossningen medan jag kämpar för att få på mig kläderna. Börjar må illa och tror att jag ska spy. Barnmorskan som sambon pratar med låter nöjd, det betyder att förlossnings-arbetet är igång. Jag springer som en jojo mellan hallen och toan. Försöker få på mig skorna. Plötsligt är det bara 3 minuter mellan värkarna. Inser att det är bråttom nu. Är orolig över hur jag ska ta mig ner för trapporna. (bor på 3:e våningen) Ska just ta på mig andra skon när jag känner att jag måste kissa… in på toa igen och när jag sätter mig ner känner jag att jag har krystvärkar och hur bebisens huvud är på väg ut. Jag spänner ögonen i sambon och säger: den kommer NU! Nej säger han. JO!! säger jag. Ring!! säger jag. Han ringer förlossningen, de ber honom lägga på och ringa efter en ambulans och be dem ta med en barnmorska. Klockan är 06:17. Krystvärkarna kommer tätt och jag är livrädd för att krysta och för att spricka. Kan känna hur kroppen arbetar och hur bebisens huvud pressas ut för varje värk. Kan känna hur huvudet kommer ut. Vill skrika: Var f-n är ambulansen!! Säger åt sambon att huvudet är ute. Han har länge försökt få mig att resa mig från toaletten, inser att han har rätt. Jag stapplar ut i hallen med barnets huvud mellan benen. Sambon har tag om barnets huvud samtidigt som han försöker ge mig stöd. Han och svärmor hjälper mig ned på knä och lyckas på något vis få av mig skor och byxor. Sambon lyckas övertyga mig om att krysta när nästa värk kommer. Jag gör som han säger och hela bebisen kommer ut. Fem krystvärkar och den är ute. Det är en flicka. Jag lyssnar medan sambon klappar bebisen i ryggen. Hör ett gurglande ljud och sedan skriker hon. Jag andas ut. Sambon och svärmor hjälper mig att vända mig över på rygg. Jag får mitt lilla underverk på bröstet. Sambon ringer tillbaka till larmcentralen och meddelar att bebisen är ute. I samma stund hör vi röster i trappan och in kommer ambulanspersonalen. Dom tittar till vår lilla flicka och sätter en nål i min arm. Sen kommer barnmorskan med två ambulanspersonal. Hallen är full med folk, jag, sambon, svärmor, barnmorskan, fyra ambulanspersonal och en nyfödd bebis, i rummet intill sover vår 2,5 åriga dotter som en stock. Klockan är nu ca 06:35. Jag fryser så att tänderna skallrar. Barnmorskan konstaterar att vår lilla flicka mår bra och ser till att moderkakan kommer ut. Sen krånglar de på mig en jättebinda, sambons kalsingar, (eftersom bindan inte går i mina trosor) byxor och skor. Dom får leda mig ut till ambulansen, sambon får komma efter i bilen. Det är 28˚C i ambulansen men jag fryser fortfarande, barnmorskan sitter och svettas i sin jacka. Väl framme vid sjukhuset rullas jag in på ett rum. Ambulansföraren får hålla dottern medan jag klättrar över i sjukhussängen. De säger hej och lycka till. Sambon kommer en stund senare med bb-väskan och lite andra saker. Jag blir undersökt och man konstaterar att jag fått ytliga bristningar som inte behöver sys. Känner mig mörbultad men lycklig. Får lägga dottern till bröstet och hon förstår genast vad hon ska göra. Alla verkar vara så imponerade av vad vi gjort. Ler lite och tänker: Ja, vad skulle vi annars ha gjort?!
Åh Gud så läskigt men dock så häftig upplevelse. Starkt jobbat av dig o av din sambo som lyckades behålla lugnet.
Otroligt imponerande. Sitter här med tårar i ögonen av din gripande berättelse.
Tack att du delade med dig o skönt att allt gick så bra
2
Åh Gud så läskigt men dock så häftig upplevelse. Starkt jobbat av dig o av din sambo som lyckades behålla lugnet.
Otroligt imponerande. Sitter här med tårar i ögonen av din gripande berättelse.
Tack att du delade med dig o skönt att allt gick så bra
Åh Gud så läskigt men dock så häftig upplevelse. Starkt jobbat av dig o av din sambo som lyckades behålla lugnet.
Otroligt imponerande. Sitter här med tårar i ögonen av din gripande berättelse.
Tack att du delade med dig o skönt att allt gick så bra
Ska ju inte säga att det inte va läskigt och att jag inte va rädd, men det gick så fort att man inte han tänka på allt som kunde hända. Det är först i efterhand som man tänker på sånt, det händer ju att bebisar föds med navelsträngen runt halsen eller andra läskiga saker och vad hade man gjort då?
Låter lite larvigt när man säger att man ska lita på sin kropp, men det är helt sant, jag gjorde faktiskt inte så mycket, kroppen jobbade nästan helt själv.
4
Åh Gud så läskigt men dock så häftig upplevelse. Starkt jobbat av dig o av din sambo som lyckades behålla lugnet.
Otroligt imponerande. Sitter här med tårar i ögonen av din gripande berättelse.
Tack att du delade med dig o skönt att allt gick så bra
Ska ju inte säga att det inte va läskigt och att jag inte va rädd, men det gick så fort att man inte han tänka på allt som kunde hända. Det är först i efterhand som man tänker på sånt, det händer ju att bebisar föds med navelsträngen runt halsen eller andra läskiga saker och vad hade man gjort då?
Låter lite larvigt när man säger att man ska lita på sin kropp, men det är helt sant, jag gjorde faktiskt inte så mycket, kroppen jobbade nästan helt själv.
Jo lite stolt är man ju, fast samtidigt så tänker man ju lite "vad skulle vi ha gjort annars" Det fanns helt enkelt inget annat vi kunde ha gjort, hon hade troligtvis kommit ut även om jag inte hjälpt till och krystat. Det hade bara tagit lite längre tid.
Hoppas du haft en fin helg!
6
Jo lite stolt är man ju, fast samtidigt så tänker man ju lite "vad skulle vi ha gjort annars" Det fanns helt enkelt inget annat vi kunde ha gjort, hon hade troligtvis kommit ut även om jag inte hjälpt till och krystat. Det hade bara tagit lite längre tid.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.