Skrivet: 2006-04-27, 23:04
#1
Vid den här tiden för 1 år sen....
...låg jag med krystvärkar i en förlossningssal och kämpade med att få ut min dotter. Omedveten om att jag skulle få hålla på i över en timma till tar jag i för kung och fosterland...
Vid tretiden, natten till den 27 april kände jag några kraftiga drag i ryggslutet som var lite starkare än de små sammandragningar jag fått innan. Och de kom med ganska precis tio minuters mellanrum. Jag försökte somna om men gav upp vid sextiden och gick upp och la mig i soffan istället.
Då kom de med lite glesare mellanrum, det kunde gå uppåt en halvtimme emellan.
Mattias åkte till jobbet vid sju och jag strosade lite hemma. Vid 12-tiden på dagen åkte jag iväg med en kompis till Kista där vi åt lunch och gick lite i affärer. Där började sammandragningarna bli lite kraftigare men helt okej att hantera.
Var hemma igen vid 14-tiden minns jag och la mig i soffan. Mattias kom hem strax efter och sammandragningarna började så smått komma var tionde minut igen. De smög sig starkare och starkare och jag var tvungen att börja andas mig igenom dem.
Jag ringde till Danderyd för att tala om att jag fanns och att något var på gång.
Det dröjde inte länge innan värkarna började tätna. Var sjunde minut....var femte....och de blev mer och mer intensiva. Var tvungen att stå och luta mig mot byrån i hallen.
Eftersom de tätnade så fort så ringde jag igen till förlossningen och bad om att få komma in. Barnmorskan som svarade tyckte att det var för tidigt, jag skulle ha fem-minuters värkar i minst 1-2 timmar, mina hade pågått i 40 min.
Precis när jag lagt på luren ökade de till var tredje minut. Här gick det undan!
Jag vågade knappt ringa igen, jag pratade ju med dem nyss, men blev så stressad och det hörde hon nog, för nu fick jag okej att åka in.
Värkarna var rätt kraftiga nu (trodde jag i alla fall...jag visste ju inte vad som väntade), men de lugnade sig faktiskt i bilen och kom inte lika tätt.
Vi var inne på förlossningen vid 19.30 och fick vänta i förlossningsrummet. Plötsligt såg den där föda-barn-sängen väldigt skräckinjagande ut. Nu började jag få svårare att ta värkarna. Jag blev förvånad över vilken koncentration som krävdes för att bibehålla andningen, fast när jag väl fick till det och slappnade av så underlättade det faktiskt. Men egentligen ville jag bara spänna hela kroppen och skita i att andas över huvud taget!
Jag frågade när jag kunde få börja med lustgasen och det berodde på hur pass öppen jag var så jag fick vänta tills de undersökte mig.
Det gjordes och jag var öppen 5 cm. Lustgasen here I come!
Fick akupunktur 20.28 och lustgas 20.30.
Oj oj oj, vad den slog till! Jag blev helt flummig, det var lite läskigt. Men jag tyckte aldrig att lustgasen funkade riktigt. Den tog inte bort någon smärta, jag blev bara omtöcknad, men jag fortsatte tappert att andas i den där illaluktande masken.
Värkarna växte sig allt starkare och de tog till slut helt över min kropp. Andas lugnt var inte att tänka på, här var det yla som en varg som gällde. Jag fick panik och kunde inte hantera värkarna över huvud taget och de kom TÄTT!
Jag bad om att få EDA (eller snarare skrek efter den)och väntan på narkosläkaren var den värsta halvtimmen i hela mitt liv! Jag tappade totalt kontrollen. Det var precis det jag oroade mig för innan förlossningen, att jag skulle förlora greppet och nu hände det...
Här någonstans gick vattnet.
Sköterskorna förberedde för EDAn. Jag fick dropp och de kopplade en skalp på barnets huvud.
22.00 kommer äntligen narkosläkaren. Jag är helt borta. Skulle gärna ta i hand och hälsa som en normal människa men istället ligger jag i min egna lilla värld och skriker rakt ut som en galning! Han ställer en massa frågor som jag inte minns och till slut lägger han bedövningen. Det blev spinal, det var för sent för EDA. Jag var nu öppen 10 cm.
Vilken befrielse när bedövningen tar! Jag kände mig plötsligt normal igen. Lite trött och svettig men jag kunde ju prata!
Bedövningen gör att mina bena skakar hejdlöst. Jag försöker slappna av men det hjälper inte mycket.
Barnet ligger tydligen högt upp så jag får sitta på pall lutandes mot Mattias. Vi sitter där och har det trevligt i ca 20 min.
En doktor tillkallades för barnets hjärtljud var inte som de skulle. Jag hade väldigt täta kontraktioner och det påverkade barnet negativt. På något sätt uppfattade jag aldrig att barnet inte mådde bra (och tur var väl det), jag tyckte bara att de tittade väldigt ofta på alla pipande apparater.
Efter de 20 trevliga minuterna börjar jag få lite smått panik för jag känner hur bedövningen börjar släppa. Från att inte ha känt några värkar alls smyger de sig starkare igen.
Upp i sängen och börja skrika i masken igen.
Men nu hade värkarna ändrat karaktär. Jag kände hur jag ville trycka på och så länge jag gjorde det kändes det okej, men det var en pina att hämta ny luft. Vid varje nytt andetag kände jag smärtan. Vidrigt!
De föreslog att jag skulle stå på knä, hängandes över ryggstödet på sängen och flåsa. Det gick lite bättre än att ta långa djupa andetag.
Jag minns att jag sa ”-det här är okej, bara jag får skrika”. Och skrek gjorde jag. Som tur var i masken så tydligen hördes det inte så mycket.
Det var jobbigt och smärtsamt, men ändå inte lika panikartat som halvtimmen innan jag fick spinalen. Nu hade jag mer kontroll liksom.
Barnmorskan föreslår sterila kvaddlar för att lindra smärtan. Det var det enda jag _inte_ kunde tänka mig i smärtlindringsväg. Men efter lite övertalning ger jag med mig och provar.
Satan vad de gjorde ont!!! Sved som sjutton, men det var en mer påtaglig smärta som var helt okej att hantera. Men inte hjälpte det mycket mot värkarna inte!
Jag fortsatte yla.
00.10 tycker BM att det är dags att trycka ut det stackars barnet (som vid det här laget inte alls mådde bra) på riktigt. Jag hamnar då i halvsittande ställning. De ger mig värkstimulerande dropp eftersom värkarna tydligen inte var tillräckligt effektiva. Jag jobbar och jobbar, tror att mitt huvud ska sprängas för jag tar i så, men tiden går och inget barn syns till.
Efter 40 min tillkallas doktorn igen. Barnets värden är dåliga och det beslutas att jag ska förlösas med sugklocka.
Helt okej för mig, bara ungen kommer ut!
Jag får pudendusblockad 01.00 och doktorn börjar ”greja” med sugklockan. Efter fyra dragningar släpper klockan, huvudet står då i genomskärning och jag krystar själv ut min dotter på nästa värk.
Klockan var då 01.20. Jag blev förvånad över att det var en tjej som tittade ut, vi var ju så inställda på att Fjärsen var en kille!
Jag fick se henne en snabbis innan de sprang iväg för att ”få igång henne”. Hon var rätt medtagen, fick bara 4 av 10 apgarpoäng den första minuten, men återhämtade sig snabbt. Jag minns inte mycket av vad som hände efter att allt var klart. Vet att jag syddes en hel del och att Mattias fick hålla i lilltjejen eftersom mina krafter var helt slut. Jag fick svimningskänslor av minsta lilla ansträngning. De försökte trycka i mig saft och syrgas, men jag ville bara sova och det fick jag göra i förlossningsrummet i några timmar.
06.45 rullas jag upp i sängen till BB, totalt slut, med min efterlängtade Hanna Cecilia bredvid mig!
Grattis min älskling! Jag kan knappt fatta att du redan fyller ett år, även om det samtidigt känns som om du funnits hos oss för alltid!
