Skrivet: 2007-04-10, 11:55
#1
Det borde finnas en gräns!
Jag efterlyser en klar och tydlig gräns eller åtminstone något som räknar ner. Tänk så praktiskt att få ett litet sms som säger "bara 74 snytningar till en torr näsa" eller ett vykort som glatt meddelar att fr o m den 1 maj kan ni se fram emot hela 5 sjukdomsfria månader". Jag skulle jubla, göra kullerbyttor och hjula av lycka (att jag sen förmodligen bryter ryggen på kuppen kan jag ta)!
De senaste tre månaderna har vi nog bara fått njuta av en handfull dagar när hela familjen varit frisk. Annars är det alltid minst en som antingen, snorar, hostar, kräks eller har feber eller ögoninfektion (eller varför inte allt på en gång). En bruten tå toppar listan över eländet. Vinterkräksjukan åkte vi på inte en, inte två utan _tre_ gånger!!! Det är avgjort inte kul att torka kräks och byta diarréblöjor när man själv är magsjuk. Bieffekten av denna sjukdomsterror är ett allt torftigare socialt liv. Det är helt enkelt mer eller mindre omöjligt att umgås med andra människor. Vi är som vandrande smitthärdar. Men neeej då, jag är inte bitter för det. Bara less, så förbenat less på sjukdom som man bara kan bli.
Har själv gått och dragits med strax över 38 graders feber i snart en månad. Till slut ringer jag vårdcentralen för att få träffa någon som kan skriva ut en hästkur penicillin för nu vill jag minsann bli frisk. Tror ni jag får något penicillin? Näpp!!! För se det är bara en helt vanlig förkylning upplyser de mig om. "De sitter i så här länge nu. Det bästa du kan göra är att bädda ner dig och vila så frisknar du till snart." Vila!!! Med tre barn!!! Säkert... den dagen grisar kan flyga! Det är väl bara att inse att jag kommer att förbli febrig, förlåt förkyyyld i evigheter *muttrar*
På samma sätt som det finns grader i helvetet kräver jag nu en tydlig gräns för eländet. Jag vill se, eller åtminstone kunna skymta ljuset i tunneln. Min mentala hälsa hänger på det.
