skriva av mig

[Therras]

Under hela helgen har jag typ börjat ta avstånd från pojkvännen.(fast inte meningen att det skulle bli så här pass) Och när jag tar avstånd tar han ännu längre avstånd från mig o tillslut blir jag livrädd att han ska försvinna.

Har fått ont i hela kroppen på sistonde typ. Kan knappt röra mig ibland o pga det så sover jag inte mer än 3-4 timmar/natt. Det resulterar i att jag kan bli på riktigt pissigt humör.

Idag betedde han sig jätteunderligt och det var precis som att: Du och jag är inte mer än polare.
När allt kom på tal så börjar jag störttjuta(jag hatar att gråta inför honom för då blir man genast så liten o måste tröstas har han fått för sig)
och jag säger bara att jag är rädd att slänga ur mig något som skulle såra honom utan att mena det för att jag blir på dåligt humör när jag har ont osv osv.. (han är rätt lättstött för tillfället. Har haft det jobbigt med saker o ting runt omkring)

Det gjorde verkligen inte saken bättre.. det känns som om vad jag än säger till honom sabbar och nöter mer o mer. Men han frågar verkligen hela tiden så jag är tvungen att säga nått. Men vad jag än säger så blir det fel.

Just nu sitter jag mest som ett rödgråtet fån o vet inte vad jag ska ta mig till.
Hur förklarar man bäst att man inte vill låta ens egna taskiga humör gå ut över honom?
Känns som om mina ord inte når fram till honom längre.
Det är bara ett stort nystan som det blir mer o mer knutar i...

Just nu vill jag bara att barnet ska bestämma sig för att titta fram o att allt ska bli sagolikt bra o att vi ska kunna skriva en historia med slutmening: "så levde de lyckliga i alla sina dagar..."

Ville bara skriva av mig lite.

[marilo]

Ja, att få barn är verkligen inte för det mesta någon relationsfixare utan tvärt om. Det tar kraft, energi och man måste nästan känna varandra utan och innan för att den andre inte skall ta illa upp med alla känslor som far runt. Jobbigt! Hoppas att ni kan börja prata med varandra i alla fall. Det är ju nästan det enda som hjälper i slutändan för att missförstånd skall undvikas. Skickar styrkekramar till dig!

[Trädgårdsmamman]

Jag känner igen mig såååååå väl. Tyvärr finns det ju ingen annan lösning än att kommunicera med varandra, även om risken för missförstånd är stor.

Kanske kan du testa att skriva ett brev till honom för att minska konfliktrisken. Kanske behöver du inte ens ge honom brevet, utan bara använda det till att formulera vad du upplever?

/kram

[Therras]

Tack för era svar.
Jo, kommunicera är väl det enda alternativet.
För det sista jag vill just nu är att han skulle sticka för att jag betett mig som en idiot.

Men det löser sig alltid.
(Det är lätt sagt iaf)

[Camellis]

Usch det blir ofta jobbigt så här på slutet, tycker jag. Min sambo har en förmåga att inte förstå eller tänka på att mitt humör i stort sett enbart beror på graviditeten (antingen hormoner eller att jag har ont), så det blir ju en del knasiga och onödiga situationer.

Men jag tror att man på nåt sätt måste komma överens om att - trots att förhållandet är på alla sätt lika viktigt som förr - så måste man lägga det lite på is ett tag. Inte så att man inte ska ha ett förhållande eller så, men att man inte ska låta saker som händer påverka förhållandet. Är man gravid är man inte sig själv, och då är det ju så dumt om den andra ska gå och reagera på allt som om man vore sig själv s.a.s.

Fast det är ju lätt att inse som den gravida - svårare för mannen i förhållandet kanske.

Men jag tror på förslaget du fick innan - att skriva ett brev. Och kanske samtidigt att vara den som bryter den onda cirkeln. Att spontant ge en kram, en kärleksförklaring osv.

Det du hoppas på - så blev det för mig och sambon efter att Hugo hade tittat ut. Vi hade det rätt ansträngt i förhållandet under graviditeten, men när Hugo kom svallade alla känslor över och vi gick runt och var helt galet förälskade i vår lilla familj. Så sådana saker händer faktiskt!

Hoppas dock att ni hittar ett sätt att närma er varann innan bebisen tittar ut! Kramar!

[Therras]

tack för ditt svar

jodå vi har "tagit oss igenom" det nu. Det blev lite tjaffs som var rätt onödigt men när det väl hade lagt sig så var det bara frid o fröjd o nu är allt som "förr" igen.
Ingen av oss är ju perfekt