Oj, så yvärr har jag en lite liknande situation i min direkta närhet. Prinsessan J bor hos sin pappa varannan vecka och där saknas det mesta som behövs i en 8 årig flickas liv... Dessutom sover hon mest hos sin farmor på helgerna för då är pappan ute å partar. Den här flickan har dessutom blivit av med sitt rum hemma hos pappan, det hyr han nu mer ut eftersom han blivit arbetslös men vägrar att 'sänka sig' till att be soc om hjälp.
Jag står lika rådvill inför det som inför din berättelse. jag blir lite matt inför tanken att svensk byråkrati kan ställa sig ivägen för barnens rätt bara för att hävda föräldrars rätt. Ibland undrar jag om inte djurskyddslagen borde gälla för barnen, det känns som om de skulle få hjälp snabbare då? När det gäller skolpsykologer hag jar noll respekt eller förtroende för dem, och det säger jag som lärare som jobbar i nära samarbete med dem!! fort följer...

Går det inte att 'lura' exet till att inte ha så stort umgänge? Det åter ju inte som om han är direkt intresserad av att ha sin dotter hos sig? Lägg fram det som att han får mer tid för sina uppesittarkvällar... Jag fattar inte hur föräldrar kan vara så här!!!

Ja, vad har jag då bidragit med... antagligen ingenting men jag känner med dig och blir förbannad å dina vägnar.

sisak - du jag gör säkerligen mängder av fel och det är jag medveten om. En sak att komma med råd då det gäller andras familjer men när det kommer till sin egen så är man så insyltad känslomässigt och många gånger handlar man i affekt.

Gillar dock inte när man sitter hos en psykolog och som i detta fallet hon vände och vred allting så i slutänden var det mitt fel att storasyster mådde så dåligt :-( Jag kan ta ansvar för vad jag gör fel men tänker inte ta ansvar för alla orättvisor. Fick till exempel en förfrågan hur JAG gjorde för att göra storasyster glad, räknade upp alltihop varmed hon i princip klappar mig på huvudet ~ryser~ och förklarar med sån där "vuxen"röst att men DU detta är ju allt praktiska saker, hur är det med det känslomässiga GAAAAAAAAAAAAH liksom... Nej här hemma skiter vi i kramar och beröm, vi är bara instrumentella...

Lillmorran - jag har även försökt att inte direkt kritisera pappan, utan istället försökt vända det såsom att dottern kanske inte klarar av att bryta rutiner mm, att det kanske inte är pappa det är fel på. Dessvärre blåser det kraftiga pappavindar i sverige, med andra ord utgår man ifrån att barnet i alla lägen mår bäst av att ha kontakt och umgänge med pappan. Läst absurda grejer om barn som tvingats hälsa på pappa i fängelse, å om du läser det Vovven skrev så blir man ju bara matt. Visst BÅDA föräldrarna är viktiga för barnet... sägs ju så vackert att det ska vara på barnets villkor. Men FR har sagt åt mig (flera år sen nu) att även om storasyster gråter och inte vill åka så har jag som boförälder en _skyldighet_ att skicka henne till umgänge för det är det bästa för henne? Om hon visar något annat så är det mitt fel för då visar hon lojalitet gentemot mig å bla bla bla

Lillmorran - jodå det finns nog privata psykologer också men misstänker att det kostar och sedan gäller det ju att DE lyssnar ...

Jag vill bara komma fram till vad storasyster VILL, KÄNNER mm och sedan stöttar jag henne. För dessvärre har det varit så hitintills att hon säger en sak till mig men när det sedan är dags att prata med pappa eller annan så backar hon :-/ Eller om pappa bara så anstränger sig en endaste gång så är livet bra och hon har inga problem. I helgen tittade ju pappa på Mello med henne så nu är hon beredd att vara hela påsklovet hos honom. Å ibland anser jag att det är så jävlades orättvist, OM vi glömde att ge henne mat så skulle det bli ett jävla liv men när pappa glömmer så rycks det bara på axlarna.

Lillmorran - I sverige så ska man lyssna på barnen från 12-13-års ålder vid rättslig prövning om man anser att de är mogna, men det är inte givet att de får bestämma. Storasyster fyller 11 i år så är eg bara ett år kvar isåfall och kunde hon bara uttrycka hur hon kände och någon lyssnade på henne så kunde KANSKE något hända...

Vovven - FY FAN säger jag bara. Min tjej bor bara varannan helg hos sin pappa men det är för mkt. Varannan vecka skulle knäcka henne. OK sen det där med att ha eget rum, det hade inte min stora tjej på många år hemma hos mig, men iofs sov hon då hos mig tills hon var 6-7 ~suckar~ krampaktigt hållandes mig i handen eller armen...

Men att bli av med ett rum och sedan ha en främmande människa inneboende varannan vecka verkar ju helt absurdt ;-/ Även om det är bra att man försöker ordna ekonomin på eget sätt, men har man barn så har man ett annat ansvar och då kanske man måste "förnedra" sig emellanåt.

Vovven - sen det du skriver om att djur har en massa rättigheter som vi är snabba att upprätthålla. Djur kan ju tas om hand mm - men inte barn??

Har försökt förhandla med pappa om var tredje helg eller om han kunde träffa henne på hemmaplan då han ändå åker förbi här varje helg (han jobbar nämligen varannan vecka i 08 och varannan i strömstad) men då sparkade han bakut - han har RÄTT till ditten och dutten och han älskar minsann sin dotter å var tredje helg då skulle han inte lära känna henne... Seriöst han känner inte henne som det är och visst jag tror att han älskar henne men han förmår inte mer. Han är dataprogrammerare behöver jag säga mer om vi utgår från alla fördomar vi har om dem!? Han sätter sig och programmerar alt. spelar WOW och sedan glömmer han bort allting - storasysters reflektion.

Kära Gluppen!

Du vet att jag vill vrida öronen av pappan...
Jag fattar inte hur du orkar med din vardag så som den ser ut...har ju sett den på ganska nära håll... Men samtidigt, vad har du att välja på...

Jag blir skogstokig när jag läser om E´s helger hos pappa. Inte konstigt att hon lever rövare innan å efter hon varit där..

Önskar så att jag kunde hjälpa dig!

Kram

Myran ... hihi vi hade ju faktiskt ett förhållandevis lugnt dygn när ni var här :-) Vera tar inte ut svängarna så när det är främlingar runt fötterna sen hade hon ju fullt sjå att hålla Berta upptagen :0)))

Vet du vad eg är jag inte så arg på storasysters pappa, för han vet inte bättre och jag tror att han har något vajsing i huvudet (läser man personlighetsprofilen så inser man ju det om inte annat) ... vad som gör mig mest ledsen är alla dessa jävla instanser som ska verka för barnets bästa hela tiden slänger på skygglapparna och bara bekräftar hur duktig han är och hur värdelös jag är. Har suttit på FR så många gånger. Seriöst om alla bara berättar hur rätt och bra han gör då behöver han ju inte ändra sig eller hur!?