ERFARENHETER

Lite korta tankar till er som nyligen fått diagnos:
När vi fick diagnosen fick vi höra av BUP att det var ett livslångt handikapp, att vår flicka kanske aldrig skulle kunna lära sig leka med andra barn, att det inte finns så mycket att göra mer än att tillrättalägga omgivningen, sätta henne på specialförskola osv. En väldigt negativ bild. Snart två år senare så kan jag verkligen intyga att de hade fel. Det finns MYCKET man kan göra för sitt barn. För oss har två saker hjälpt och ifall någon är intresserad så berättar jag kort om dem här. Därmed inte sagt att det är de enda sakerna som hjälper, eller ens rätt saker för ert barn. Inlägget blev för långt så jag postar fort sättningen i ett eget inlägg. Det som det handlar om är IBT och biomedicinsk behandling.

1. IBT/ABA eller Lövåsmetoden som den också kallas. Med hjälp från hab har vi intensivtränat i ungefär ett år, sedan drog de in handledningen från hab eftersom hon utvecklats så mycket att de inte tyckte hon behövde träningen längre.Nu går hon på vanlig förskola, leker med andra barn (dock med stöd av en vuxen), kan själv ta initiativ till lek, är i grunden glad och social om än fortfarande osäker i nya situationer, kan det mesta som de jämnåriga kan och rekommenderas att börja vanlig skola av hab.



2. Biomedicinska behandling. Vi har bara hållit på sedan i nov 09 men ser redan resultat. Det vi gjort är att ge dottern gluten- och kaseinfri kost samt en del tillskott på vitaminer mm som hon har brist på. Har man ett barn med magproblem vill jag starkt rekommendera att pröva på. Googla på biomedicinsk behandling + autism eller på BAN om ni vill veta mer.

Hej.

Tack för tippsen. Jag skall ta o kolla på detta och även ta upp till diskussion med habiliteringen nästa gång. Än en gång tack för ett bra råd/erfarenhet

/Daniel

mamma till AS-flicka: låter ju nästan som ni blivit utredda av samma person som utredde våra barn? Nora sa hon dock inte så mycket om men Saga skulle aldrig lära sig prata, behöva träningsskola och bo i gruppboende...alltså hon kunde inte haft mer fel...

Vi har med båda våra flickor haft IBT fast på "halvfart", alltså förskolan har jobbat efter modellen men itne vi hemma (med två barn med diagnos insåg de att det skulle bli för mycket) och det har gått kanon, båda pratar även om man naturligtvis hör en hel del skillnader mellan dem och jämnåriga. Nora har ju börjat skolan ("vanlig" skola) och hon är så duktig! Hon har tom en bästis! Och det är aldrig hon som sitter utan kompis...

En annan sak jag fick tårar i ögonen av att höra var en dag när hon kom hem och sa "Niklas retar Amanda, då blir Amanda ledsen. Jag tycker Niklas är dum och skall sluta reta henne"...vilken lycka...inte många föräldrar som förstår den lyckan men ni gör ju det

Zinita: Vad trist att ni också stötte på den negativa attityden, föräldrar till autismbarn VET ju att det finns en massa potential även hos våra barn. Så varför kan inte BUP och andra i vården se det? Jag tog diagnosen väldigt hårt och gick in i en depression mycket pga att de målade upp en så dyster prognos för min dotter. Nu har jag fått tillbaka lite jävlaranamma och önskar att alla föräldrar som just får diagnos på sitt barn får veta att det finns MYCKET hopp!

mamma till AS-flicka: visst är det märkligt att de säger sådana saker? Speciellt som mina flickor var 2år och 9månader när de fick diagnos. Är inte det lite väl tidigt att slå sönder allt hopp föräldrarna kan tänkas ha?

zinita - ja verkligen! Och väldigt opsykologiskt med tanke på att de är psykologer :S
Iallafall är det skönt att veta att de fick fel, det blev bättre för våra tjejer för att vi kämpade för dem!
Vad roligt att det går så bra för Nora i skolan och att hon har kompisar! Det är min största oro för skolan - att min dottter ska bli utanför eller tom mobbad. Tyvärr visar statistik att det är tio gånger högre risk att drabbas av mobbing om man har aspergers/autismliknande tillstånd! Så ledsamt att tänka på...
Jag har efterlyst era tankar om skola i tråden/samtalet tips och råd.