Jag heter Anna och jag är 36 år. Jag är gift med världens bästa Pelle sedan snart sex år tillbaka, vi har tre underbara killar Albin oktober-00, Edvin maj-03 och Vilmer maj-06. Mitt största intresse är trädgården där jag så fort det ges möjlighet spenderar tid. Barnen tycker också om att vara ute, så mycket att de väljer bort Bolibompa för att få vara ute. Som situationen är nu så längtar vi efter en fjärde trollunge och om den glädjande graviditeten håller i sig så får vi en sjätte familjemedlem i början av okt -08.
När lillkillen föddes den 30 maj: På kvällen den 29:e maj klockan 21.40 går vattnet. Jag sitter och tittar på Cityakuten när jag plötsligt känner att det börjar sippra. Säger inget till maken först men efter bara 10 minuter är jag helt säker på att det är vattnet. Vi ringer till svärisarna som kommer inom 20 minuter. Eftersom jag har haft GBS under grav. så är det bara att packa ihop sakerna och bege sig till förlossnigen där penicillindropp väntar. Jag är inte helt lycklig över detta då jag helst hade gjort stor del av förossningen hemma, men men så är det nu. Vi kommer in och får göra CTG kurva som visar på fina hjärtljud och några sammandragningar. Sammandragningarna är väldigt fjuttiga så jag tror att det blir en låång förlossning. Vid midnatt får vi ett förlossningsrum där jag får dropp och vi får vänta på att det ska starta på riktigt. Vid halv tre har jag fortfarande fjuttiga sammandragningar och det bestäms att jag ska få värkstimulerande dropp, vilket gör susen. Värkar börjar komma och runt fyra är förlossningen verkligen igång! Klockan fem börjar det bli ordentligt jobbigt och jag tappar hoppet på bebis när jag hör att jag bara är öppen 5 cm. Att enbart andas genom värkarna och använda lustgas räcker inte längre. Så jag får EDA ca. 20 i 6. Sen går det snabbt, jag öppnas 4-5 cm på mindre än en timme. Klockan 6.35 börjar jag krysta och 6.45 är lillkillen född!! Eller liten och liten: Han väger 4365 g och är 55 cm lång! Nu börjar det riktigt jobbiga, moderkakan vill inte lossna trots idoga försök:( Efter en timme har jag förlorat för mycket blod och det beslutas att jag ska till OP för att bli av med den. Vid den här tidpunkten är jag nästan okontaktbar men det känns skönt att det blir OP. Jag var tydligen väldigt orolig så de beslutar att jag ska sövas. OP gick bra men att vakna igen var riktigt otäckt. Först var jag helt övetygad om att det var nu jag skulle dö, jag såg konstigt ljus och hörde massor av olika ljud. Men efter ett tag blev jag klarare och klarare och förstod att jag hade överlevt, då ville jag bara få komma till min man och vår bebis. Men jag var tvungen att ligga kvar på uppvaket tills de såg at jag var OK. Äntligen, efter tre timmar, fick jag komma till BB där maken och lilleman väntade - Total LYCKA!!! Vi blev kvar på BB i tre dagar, mest pga min blodbrist men också pga ett blåsljud på lillemans hjärta och konstiga attacker som han hade en dag och en natt. Både blåsljudet och "attackerna" kollades noga upp och nu är han helt bra! Attackerna var magens sätt att komma igång och de upphörde efter att han kräktes massor av fostervatten och mjölk. Vi är hemma och kämpar på med amningen, han vill inte riktigt ta bröstet när det är spänt så vi använder amningsnapp tills vidare.
Nu har lillasyster kommit!
Såhär gick det till:
Eftersom jag haft svåra bäckensmärtor var det bestämt att de skulle sätta igång mig. Åkte in till KS Solna kl.10 den 9 oktober för induktion. Vi fick vänta rätt länge innan vi kunde komma in på ett förlossningsrum. Väl inne på rummet sattes CTG och det kollades blodtryck på mig. Vid tretiden kom en läkare in och kände på livmodertappen. Den bedömdes som 1 cm öppen men fortfarande bakåtlutad så ett mognande gel lades dit. Återigen kopplades jag till CTG:n och var tvungen att ligga på rygg i minst 45 minuter. Här började det smärtsamma i min förlossningsberättelse... mitt bäcken och muskulaturen runt omkring klarade inte av att ligga så länge. Nu har jag skitont i höfterna! Men ingenting verkar hända med det onda som vi vill ska komma. Klockan 9 på kvällen är det dags för en andra bedömning och den ser inte bättre ut än att man måste sätta en ny gel, jag måste ligga ner igen och mina bäckensmärtor förvärras. Under natten ska jag försöka sova och får smärtstillande som ska hjälpa mot mitt bäcken men det resulterar i en fruktansvärd smärta över bröstet och en BM konstaterar att det kan ha att göra med mina gallbesvär. Hon utövar akupressur för att lindra och jag får sova åtminstone 10 minuter åt gången i en timme. Klockan 3 på natten sätts det tredje gelet och jag börjar verkligen att misströsta eftersom det inget händer. När klockan är 7.30 är jag såå trött och har rent ut sagt skitont i höfter och musklerna runtomkring att jag bara gråter. HUR i hela världen ska jag orka med en förlossning nu? Har små, fjantiga värkar som knappt känns.
All personal jag träffar är helt otroliga och peppar mig så gott det går. Vid skiftbytet säger BM och USK:an att när doktorn kommer för nästa bedömning så måste de göra någonting annat om det inte hänt något med livmodertappen. Får vänta ända till ca 9.50 innan läkaren kommer. Äntligen har det hänt saker, livmodertappen är öppen 3 cm och de kan kroka hål på hinnorna. Klockan 10 går vattnet!! Nu känner jag gensat att värkarna ändrar karaktär och jag ber snabbt om lustgasen. Läkaren som tog hål på hinnorna tycker att jag ska få EDA redan nu. Jag är tveksam eftersom det inte gör så värst ont men när de säger att mina bäckensmärtor och muskulaturen runtomkring också smärtlindras behöver jag inte tveka en sekund, klart jag vill ha EDA! Mellan klockan 10.45-11.00 håller de på att lägga EDA:n, det krånglar och jag blir stucken flera gånger. Värkarnar blir bara intensivare och jag är såå glad att jag tagit EDA. När klockan är 11.50 har jag öppnat mig 7 cm och värkarna kommer hela tiden, jag parerar med lustgas och EDA.
12.05 får jag krystvärkar och sedan föds vår underbara dotter klockan 12.11
Personalen är otroligt väl förberedda på att jag haft svårigheter att släppa livmoderkakan. De masserar livmodern, sätter akupunkturnålar, ger mig två sprutor syntocinon, ger mig sugtabletter under tungan och bara 17 minuter senare lossar moderkakan hel och fin. Några sygn sys och det känns inte alls.
Jag har helt enkelt haft en drömförlossning och kan nu titulera mig världens lyckligaste fyrbarnsmamma:)
