Jag här länge tänkt registera mej på en sådan här sida för att jag tror att jag skulle kunna vara till hjälp för föräldrar.
Jag har inga egna barn elle är gravid just nu. Det som gör att jag är här är två saker.
Jag är upvuxen i en familj med 8 helsyskon. Nu har jag 12 helmysiga syskonbarn som jag värkligen tycker om! Har du tankar med detta att ha många barn får du gärna skriva till mej. Jag har inga givna svar om vad som är rätt eller fel. Vem har det? Men jag vill gärna vara någon att bolla tanar med. Det brukar nämligen underlätta för mej när jag tänker.
Sedan fins jag här för att jag har 3 funktionshinder. Nämligen hörseskada, dyslexi och dyskakuli. Min hörselskada uptäcktes och dokummeterades när jag gick på fyraårskontrollen. Men min dyslexi dokummeterades inte för en när jag gick i 9an. Skolpersonal förstog ju att jag vara annorlunda. Men dom ville sätta mej i särskola för dom trode att jag hadde interlekuella funktionshinder. Om inte min mamma hadde sagt nej det ska honn inte för mamma viste att interlekuella funktionshinder hadde jag inte. Tyvär fick mina föräldrar uruselt gehör för sina tankar om att jag nog hadde dyslexi från skolan. Dom kämpadde mycke! Det lärarna förmedlade till mej var att jag var dumm, lat och mycket mer. Det gick så långt att jag trode på det själv. En del barn blir stöktiga när dom inte blir förstådda av vuxenvärden. Jag blev ett tyst barn som förintade mig själv innifrån. Det slutade med att jag blev inlagd på BUP i 7:an för att jag hadde slutat äta och prata. På BUP förstog dom aldrig att jag hadde dyslexi och det var skolpersonals oförstående för det som hadde gort att jag mådde som jag gorde. Men vist fick dom mej att börja äta i gen. Vägen vidare har inte varitt lätt. Med en attommatisk känsla av att jag kan ju inte, varför ska jag försöka och jag är ju dumm i huvvet. Jag har fått kämp med mej själv båd psykiskt. Att ändra minn egen självbild och att fixsa studierna. Nu läser jag en KY utbildning på högskolenivå som hetter Behandlingspedagog med dubbel diagnos kompetens och lärarna säger att jag är väldigt duktig. Att jag denn dumma ungen som var helt mislyckad och körd har lyckats så här långt talar sitt tydliga språk tycker jag. Så jag vill finnas har för föräldrar till barn som har funktionshinder. Att få prata med någon som har funktionshinder. Att få föräldrar att våga tro på sinna barn och inte alltid tro på att vård och skola vet bäst. (Tyvär är inte läs, skriv och matte problem ett obligatoriskt ämne på alla lärarhögskolor)Har man andra att prata med brukar det ge styrka. Stycka att agera och tro är viktiga blitar för ditt barn!
