Jag misstänkte det från dag ett. Ändå blev jag alldeles yr när grav.testet visade ett klart och tydligt "Gravid".
Vi var aldeles i början av ett förhållande, precis där när man inte bara är kompisar längre. Där när man börjar ha sex. Jag trodde inte han var så brydd eftersom han aldrig ens föreslog kondom. Jag tog ändå dagen-efter-piller; som helt tydligen inte funkade.
När jag sedan berättade nyheten för honom bröt han nästan ihop. Han var inte redo för att bli pappa, hans liv skulle bli förstört. Jag bara måste ta bort det annars kommer inte hans familj att vilja veta av honom och det skulle han aldrig klara av. Allt det öste han över mig där jag stod och försökte förklara för honom att jag tänkte behålla det. Den natten grät jag.
Nu har jag blivit starkare. Jag är medveten om att jag kommer att måsta gå igenom allting utan honom som stöd. Till viss del gör det mig irriterad att han ska dumpa sitt dåliga samvete på mig hela tiden, men mest av allt är jag tacksam över att det blev som det blev. Tänk om jag faktiskt hade hunnit gå och bli störtkär i en kille som inte ens kan stå för sina handligar?
Näe, jag kör mitt race och gör mitt bästa med att försöka få honom att förstå att den enda som har makten att förstöra hans liv är han själv, varken jag eller barnet har något med det att göra.
Jag är ensamstående, men långt ifrån ensam. Alla kommer att finnas där för mig. Alla utom pappan. Det är lite synd, men det är hans val, och jag respekterar det.
