Arg jämt...

[anonymt namn]

Hoppas att ni har överseende med att jag väljer att vara anonym i detta inlägg. Jag har länge sett fram mot den här föräldraledigheten och att bli tvåbarnsmor.

Många runt omkring mig har pustat och stönat över hur jobbigt allt blir när man får två, jag har tyckt att de bara klagar och borde vara tacksamma för det de har. Nu är jag där själv. Inte så att jag klagar till höger och vänster om att jag tycker att det är jobbigt, men det blev inte som jag tänkt mig. Jag har inte den orken och den glädjen som jag skulle önska/trodde jag skulle ha. Jag hade förväntat mig att jag skulle tycka att det var jättemysigt osv. Vissa stunder är det det men mestandels är det bara ett himla pussel att få allt att gå ihop men dagishämtning, aktivera stora barnet, mata liten, blöjbyten,middagslagning, tvätt, städning osv. Jag är sur och stressad jämt. Det går bättre när vi inte är hemma men så fort vi kommer innanför dörren blir jag arg och sur.

Jag älskar tanken på att vara hemma med mina barn och skulle verkligen önska att tanken och verkligheten stämde lite bättre överrens. Känner mig mest misslyckad och ledsen. Hur kunde det bli så här. Jag/vi som har längtat så länge efter detta? Vill mest bara sätta mig ner och gråta. Har pratat med maken om det och han försöker förstå men gör inte det ändå

Sorry för detta deppinlägg, behövde nog skriva av mig.

Finns det någon mer som känner så här?

[Loijsan]

Jodå du e absolut inte ensam om att känna såhär! När mina tjejer va små kände jag så och jag tyckte det va ett helvete rent ut sagt å jag typ avrådde folk att skaffa tätt... Fick såå många komentarer av enbarnsmammor som trodde de skulle va sååå mycke lättare med två som roar varandra... Eeeh vilken fantasivärld lever dom i? Jag själv upplevde de som mycke större omställning att bli tvåbarnsmor än första gången jag blev mamma. Flera av mina kompisar som inte alls kunde tro att det skulle va så jobbigt med två och som sen skaffade ett till barn sa till mig att det va mycke jobbigare än dom nånsin kunnat tro. Du har en tuff tid framför dig men snart bli de bättre! Jag e såå glad nu över att jag ändå skaffade tätt och mina tjejer har jättekul tillsammans ofta fast det e ju förstås ganska mycke bråk å slagsmål här hemma med men det e iaf inte så jobbigt som när dom va små... Jag skulle faktiskt nu tom kunna tänka mig å skaffa tätt igen... fast iof mest för att jag känner att jag inte vill va för gammal om jag ska skaffa en till... De e ju mycke lättare att ha en bebis nu när man har barn som e 5 och 6 än när man har en liten på 1 år...
Hoppas du mår bättre snart och att din man lite mer förstående...

[Isabella o Alva]

jag är jämt arg, men det har jag varit länge nu. antar det är för jag ha mognat i rollen som mamma mendans sambon inte alls hinner med där. har tagit på mig hela ansvaret för barnen. men det är svårt! jag har inget dagis tack o lov för ha min lilla tjej hemma men vissa dgr är kl efter 12 innan vi hunnit ur sängen ens! Alla säger det blir bättre o det tror jag det blir. på sätt o vis längtar jag tills alva sitter och bli mer självständig men vill ändå hon ska vara en liten bebis lääänge till. nä vet inte alls vad man gör åt det antar man få ta det dag för dag..

[Isabella o Alva]

jag är nog en av dom som trodde att åh vad bra med 2 barn tätt som kan roa varandra... haha ah eller hur! det räcker med att alva råkar sparka mot bella så skriker hon nej alva sparka inte! o de blir ett himmla liv nä det va enklare med första barnet!

[Loijsan]

ja det blir inte alltid som man tänkt sig... Min syster klagar sååå mycke på hur jobbig hennes son Love kan va och när vi va på semester med dom i somras fick hon panik å skrek: jag fattar inte hur ni kan skaffa en till unge frivilligt... Haha, hon stod inte ut med allt liv de blir med fler ungar som gapar skriker bråkar å slåss...
När man bara har ett barn å tycker de e krävande så e de ändå inget mot å ha två, men dom e ju såå underbara att jag skulle kunna ha hur många till som helst men man ska aldrig skaffa fler ungar för att man tror att det ska underlätta för en själv som vissa tycks göra...

[JennymH&E]

Jag håller med! Jag blev "varnad" av typ alla att det är 3 ggr så jobbigt att ha två som en. Jag ska inte säga att jag inte trodde dem, men jag anade inte hur intensivt och nära min gräns det kan vara. Jag har nog nästan aldrig haft dåligt mammasamvete innan lillan kom, nu har jag det nästan dagligen.

Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, som t ex när vi är sena till dagis, jag står genomsvettig med dunjacka på (men med oborstat hår och osminkad) i dörren med en vrålande färdigklädd bebis i famnen och en 4-åring som klättrar där hon inte får klättra (sagt till 100 ggr) och som slår sig samtidigt som den lilla kräks OCH bajsar samtidigt... VEM har ett änglatålamod i den situationen? Om inte annat så tappar man all prestige och stolthet rätt så snabbt. Man måste helt enkelt bli ödmjuk efter att ha suttit på toa med ett skrikande barn, blivit nerkräkt, nerbajsad ett otal gånger osv. Samtidigt som man ska vara pedagogisk, lugn, förstående och helst inte svära åt sitt (trotsiga) andra barn som precis fått sin värld upp och nervänd och behöver harmoni.

Det ÄR skitjobbigt (tycker jag), jag hoppas och ber för att det ska lugna ner sig snart och vi ska få lite lugn och rutiner så småningom som de som VET säger. Tills dess hoppas jag att mitt förhållande håller och att min dotter inte hinner lära sig ALLA svärdomar som jag kan...

Och får man dessutom inte sova på nätterna så blir allting såklart 100 ggr värre, så det är helt normalt att det känns jobbigt. Lägg där till hormoner, förutfattade meningar om hur det "borde vara", kraven på sig själv t ex bra fru/sambo, rent hemma, hälsosam mat (eller iaf mat), rena kläder...

Alla mammor borde enligt lag få en långhelg på spa för att vila upp sig, filosofera och se sitt liv lite utifrån en stund!

Trots detta älskar jag SJÄLVKLART mina barn oerhört mycket! Fast just nu är jag inte den mamma jag vill vara :-(

Skickar en STOR tröstkram och en massa styrka till er som har det jobbigt: *KRAM*

[sprengja]

Jag är en väldigt praktisk människa som i mångt och mycket försöker göra saker enkla och inte problematisera min vardag i onödan. Jag är nämnligen av uppfattningen att detär där mycket har sin lösning. Ja, det är jobbigt ibland att ha flera barn. Ja, det är särskilt jobbigt om alla barnen är gnälliga och sura samtidigt. Ja, det är ännu värre om det dessutom ösregnar ute och det ser ut som bomben har slagit ner inne...

Nummer 1 när man är föräldraledig är att orka vara en bra förälder åt sina barn. Allt annat (städning, matlagning, tvätt etc) är underordat det. Jag är ute mycket, minst 2-4 timmar per dag, med mina barn. Då får de chans att leka och rusa av sig, medan bebisen sover i vagnen och jag sitter på en stol (förhoppningsvis i solen) och tar det lugnt. Bästa vilan! Inne så målas och ritas det mycket, pysslasoch fixas. Jag leker sällan med mina barn, aktivera sig får de göra själva, men jag finns där som stöd. Om allt flyter på bra så städar, tvättar etc jag medan de leker. Eller så städar vi tillsammans, det gjorde vi i måndags och det tog hela dagen (=bra för det var skitväder ute!). Vi brukar också baka och laga mat tillsammans, då får bebis sitta i sjalen.

Har jag inte hunnit med hushållsbestyren tar jag och maken det tillsammas på kvällen eller helgen. Har jag inte hunnit/orkat laga mat blir det typ fiskpinnar eller falukorv till middag, det dör inga barn av att få ibland.

För att jag ska orka med vardagen hemma och ha tålamod med alla barnen behöver jag lite egen tid. Jag är ute och stavgår med några kompisar en timme tre gånger i veckan. Att få snacka tjejsnack, få motion och frisk luft och sen komma hem till ett tyst och lugnt hus (maken lägger barnen medan jag är borta) är guld värt! Minmake var FL längemed vår tvåa, så han vet hur det är att vara hemma och har därför all förståelse för när jag är trött, att jag behöver egen tid etc. Har du pratat med din man om hur du känner? Vad säger han?

Varför skriver jag nu detta? Inte för att framstå som präktiga morsan, utan för att jag tror att nyckeln till att få en gladare och lättare vardag är att hitta ett sätt att leva som flyter på utan att man behöver bli arg och irriterad. Det ÄR mycket jobb att ha flera barn, särskilt små barn, men livet behöver inte bli jobbigt för det. Man får prioritera vad som verkligen är viktigt, och skita i resten. Släppa kraven och försöka njuta av vardagen. Att gräva ner sig i känslorna av ilska och frustration tror jag bara gör saken värre.

Och, till sist, vill jag skicka en stor varm virituell kram till dig!