behörighets bedömningen klar...

[kajsa m O-04 & W-06]

Hej,
I torsdags var vi på tal o språkförskolan igen. Vi har varit där två ggr m sonen(en gång hos psykologen o en gång med förskollärare o logoped) nu 3,6 år o denna gång skulle vi gå själva o se vad de kommit fram till. De skulle liksom kolla om han var behörig att söka dit, om språkförseningen var hans "primära svårighet" som det så fint heter.
Vi träffade först psykologen, hon hade skrivit ihop en massa om sina test. Huvudkontentan var att för tillfället var han inte lämplig för avd för barn m autismspektrumstörning. Hon tyckte inte han verkade autisktisk vilket kändes jätteskönt!
Däremot var han behörig att söka de andra 3 vanliga språkavd. Han låg ca 11 mån efter i utv men det var inte riktigt rättvisst tyckte hon för hon upplevde(och jag likaså) att han verkligen kände kraven på sig o krympte under testet, likaså hos logopeden var han kravkänslig, stackars lillkille!! När kraven växte tappade han koncentrationen..

Hon tyckte han hade slät ansiktsmimik o att det borde undersökas samt att vi skulle kolla om han har ep. Det sista därför att dagis upplever att han ibland är lite frånvarande o har en tom blick. Vi kan uppleva detsamma här hemma men ser det mest som en flykt när han tycker vi ställer krav. Varken logopeden el, dagis el vi tror på detta med ep och jag blev jätteförvånad. Det känns så konstigt alltihop o alla bedömningar o även om jag är lärare i F-3 så undrar jag hur detta kommer påverka hans framtid.
Funderar ni också mycket över sånna saker, typ vad ska han jobba med, kommer de bli retade, hur många diagnoser ska de egentligen ha?? Måste man uttreda var enda liten grej på en gång??

Kände mig låg efteråt o hela helgen. NU börjar jag ta mig samman, o ikväll har vi lagt pussel, övat på m-ljudet läxan o sått påskgräs. Det var jättemysigt!
Vet inte vad jag vill ha sagt men jag ville rapportera av lite. Är det fler som är inne i ansökans process som vi skulle det vara skönt med lite stöttning. Denna väntan innan man vet om vi får plats känns så jobbig. Mannen tycker inte jag ska stressa upp mig men jag tycker det känns jättejobbigt att han ska behöva gå där ev. även om ja g vet att det är bra för honom!!
kram till alla i liknande situation!
Kajsa

[LottaJ]

Men det låter ju bra ju! Då anses ju språket vara det primära såvitt man kan bedömma just nu! Och det är ju positivt!

Vi sökte ju första gången förra året, men kom inte in, nu hoppas vi att vi ska få komma in till hösten istället. Om han inte kommer in i år så kommer vi nog att söka till det förlängda året de har nästa år alternativt ta ett extra år på dagis. Han är ju född sent på året så jag tror verkligen han skulle ha nytta av det.

Visst oroar man sig mycket, men både mannen och jag är övertygade om att fixar han bara språket så har vi mycket vunnet. Hemma är han ju go och glad unge, empatisk, generös och inbjudande. Och på dagis är han också numera harmonisk (det var en jobbig höst med uppflyttning till en dagisavdelning med större barn, ny personal och större grupp).

[AnnaHelena70]

Hej!
Jag förstår din känsla - att man känner sig låg. Vi håller på med autismutredning nu, och jag var däckad i en vecka efteråt. Nu har vi nästa intervjutillfälle på skärtorsdag... Kul...

Det finns bra nytt material om språkstörning. Sedan kan jag berätta en solskenshistoria för dig. En god vän till mig berättade om hennes lillebror som hade (har) grav språkstörning när han växte upp. Han fick gå på Hällsboskolan och utvecklades jättemycket. I dag arbetar han som telefonförsäljare och är bäst på sin enhet, så bra att han fått en resa. Det krävs mycket jobb av oss som föräldrar och de andra runtomkring barnet, men det kan också ge bra utdelning.

Jag var i Skövde igår på föreläsning, och om jag förstod logopeden rätt så försöker de utesluta annat. Jag känner igen det från Jonathans utredningar. Det är allt från öron till MR och autism, för att utesluta andra problem. Det är jobbigt, men jag försöker se det positivt ändå - de gör verkligen sitt bästa för att gå till botten med problemet. Och vi har lärt oss mycket längs vägen, t.ex. att Jonathan har låg muskeltonus (troligtvis verbal dyspraxi gällande språkstörningen, men vi har inte träffat logoped på närmare 8-9 månader nu pga sjukdom/inte fungerat med den logoped han hade, så han är inte utredd på det heller).

Styrkekram till er
Anna

[Pojkmammman]

Hej!

vi är i en liknande situation med vår pojke (född i juni 2004). I vår skånska kommun verkar de har ett enklare sätt att välja ut barn till språkförskola - det är helt enkelt logopeden som har sista ordet och enligt henne är det nästan helt säkert att vår pojke får en plats till hösten. Vi har inte behövt gå igenom tester (utöver logopedens vanliga övningar) eller psykologbedömning vilket känns väldigt skönt.

Vår bild av verksamheten på språkförskolan är mycket positiv. Liten barngrupp med duktig och engagerad personal!

Vår pojke har störningar inom flera områden, enligt logopeden. Han har ett förhållandevis stort ordförråd, använder mer och mer pronomen (jag,du,dom...) och börjar så smått använda ord och uttryck som "som", "menar jag". Hemma kommer ofta meningar med 6-7 ord, (jag inte sova, mamma inte bestämma, jag bestämma mitt rum). Men han pratar betydligt mindre på dagis och han har inte greppat samtalets struktur (pragmatik, alltså). Logopeden och förskolan tycker att han blivit bättre på turtagning, men det har varit ett grundläggande problem. Han talar även ganska otydligt, även om uttalet i sig inte är extremt dåligt.

Pojken är även ganska sen grovmotoriskt. I andra vågskålen (det ska man inte glömma!) är han väldigt duktig på att pussla, älskar att titta i böcker, kan flera bokstäver, lär sig lätt utantill (vilket är konstigt, tycker jag) och har en repertoar på säkert 50 sånger. Han har svårt att leka med jämnåriga, eftersom han inte kan hänga med i deras snack. Men han är väldigt utåtriktad, gillar att leka med äldre barn och vuxna (han och jag leker mycket rollekar - det gillar han). Vi har aldrig hört att någon skulle misstänka tex autismspektrumdiagnos (det tyckte jag lät väldigt konstigt, att er logoped funderade på en autismavdelning!).

Vi har två pojkar, den äldre (född 2000) har varit väldigt tidig med språk och annat. Barnen är inte biologiska helsyskon. Även jag funderar mycket på lillkillens framtid (och vad hans problem beror på). Vår logoped har flera gånger sagt att språkproblem ofta är ärftliga, men både jag och min man var tidiga med att prata och har skrivandet som yrke idag. Jag har dyslexi i släkten, men det känns ju väldigt lindrigt i jämförelse.

Generellt sett, ni som har äldre barn, kan man säga något om utvecklingen? Jag hade ett långt samtal med en vän t familjen som är högstadielärare. Hon har i 10-15 år haft att göra med barn med svårigheter och aldrig någonsin stött på diagnosen språkstörning (men en massa annat...). Kan det betyda att de flesta kommer "ikapp"? Eller är det bevis på hur ovanligt det är med språkstörning?

Det är tur att vi kan dela erfarenheter här!
/Pojkmamman

[LottaJ]

inte så konstigt tyvärr..... ett vanligt symtom för autism är just språketproblem om jag förstått det hela rätt, jag är inte tillräckligt insatt för att kunna skriva mer om det, vet bara att jag läst om det och stött på det i kontakt med läkare på BVC. Tror att det finns nån undersökning som visar att typ 75% av alla barn med en språkstörning (?) har även något "mer".

[LottaJ]

ytterligare en sak....

Tänkte berätta om min kusin som nu är 19 år och som när han var liten väldigt lik språkutveckling som min yngste son har. Man kan höra på hans tal att det inte är riktigt "rent" om man lyssnar noga. Dock har han klarat sig bra socialt och i skolan, han fick t.o.m stipendie i Svenska på gymnasiet Dock vill jag minnas att det var bitvis kämpigt för honom under låg- och mellanstadieåldern med skolarbetet.

Jag väljer att tänka ofta på honom och hoppas att utvecklingen för min son blir lika bra!

[Pojkmammman]

Hej igen,
Hur pass stora problem har din son?
Jag har läst alldeles för mycket om språkstörningar, så jag vet också hur stor risken är för ytterligare problem och diagnoser. Samtidigt vill jag lita till min magkänsla och alla barnkunniga vänner (lärare och barnpsykologer och specailpedagoger) vi har - som menar att vår pojke inte hör till den gruppen. Men visst gnager oron. Vem vill inte att ens barn ska slippa alla extra utmaningar i livet!? Min största ångest just nu är att pojken själv ska börja må dåligt över sin situation - vilket också är ett starkt argument för språkförskola där de blir fler!


/Pojkmamman

[LottaJ]

Hemma går det väldigt bra, man kan ha en dialog fram och tillbaka flera gånger där han pratar 4-5-6 ord. Han kan även säga meningar med ytterligare några ord. Uttalet är väldigt dåligt, han kan inte säga L och R, dessutom missar han de flesta konsonanter i början av ord. Han har god ordförståelse, missar på personliga pronomen tex han ger henne en glass, kan inte säkert då få ihop att det är en pojke som ger en flicka en glass. Sen missar han på lite svårare böjda adjektiv, tex högst, flest. Vi har inte så många experter i vår närhet, en socionom dock som bedömmer tycker att han är en öppen kille, samt logopeden som då rekommenderar språkförskolan. Dagis hade stora problem under hösten då han började i en ny större grupp, men ny personal och äldre barn. Men personalen har gjort vissa justeringar och nu trivs han bra för det mesta och leker med andra barn. Dagisgruppen har en resurs för att den ordinarie personalen ska kunna stötta honom extra.

[Pojkmammman]

Vår pojke är också betydligt pratsammare hemma. På många sätt känner jag igen din beskrivning.
Förskolan har i ansökan t språkavdelning skrivit att han pratar 2-4-ordssatser. Hemma är det betydligt längre (6-7 ord). Det känns som att samtalsstrukturen är på gång, ffa om vi pratar om något som intresserar honom. Men på förskolan ligger han alltså flera steg efter.

När får ni besked om språkförskola? Innebär det stora praktiska uppoffringar för er? Språkavdelningen i vår kommun ligger ca en mil hemifrån, så det blir lite omväg men jämfört med en del andra jag läst om här är det ju ganska enkelt.

[LottaJ]

Vi får besked kring månadsskiftet april-maj (åtminstone var det så förra året). Hos oss får man åka taxi, det är inte så himla långt dit, man ser vårt hus därifrån men det ligger vatten emellan så det blir väl kanske en halvmil. Det blir ju ett större pass för oss föräldrar på eftermiddagen eftersom man måste vara hemma och möta taxin. Annars kunde man ju alltid ringa och säga att man blev sen till dagis och så länge dom har öppet är ju det ok.

[wildhearts]

Vad skönt att ni nu kan söka till språkavdelningarna. Min son fick även påpekande på slät ansiktsmimik. Även en autismutredning gjordes. Inget större att anmärka på men det fanns vissa tecken.
Dottern hade också stunder när hon stannade upp och liksom stannade av på dagarna. Föst trodde jag att det var p.g.a. språkstörningen och att det var för jobbigt, men det visade sig att hon hade epilepsi (absenser). Hon fick äta medicin i ca 3 år och sedan försvann ep:n. Om det inte finns någon bakomliggadne hjärnskada så försvinner 80% av barnepilepsin.
Fast givetvis håller jag tummarna för att de inte hittar något!
Fråga gärna mer om det är något du undrar över.

[Hablogoped]

Det låter väl jättebra? Vad härligt att det är fritt fram att söka!

Förstår din tvekan kring att utreda (ännu) mer, men just när det gäller misstanke om epilepsi så vill jag verkligen rekommendera att ni går vidare. Det är jätteviktigt att upptäcka och medicinera epilepsi!

"Spraket" i hjärnan stör delvis ut nervsignalerna (mycket förenklat) och gör barnet uttröttat. Det i sin tur gör att förutsättningarna för att utvecklas inte blir riktigt så bra som de skulle kunna vara. Så var inte rädd för att utreda! Rätt medicinering kan förbättra din sons möjligheter.

Så vill jag bara skicka styrka, ork och mod nför allt som ligger framför er.

[kajsa m O-04 & W-06]

Hej allihop,
Tack för alla era svar.
Vilken tur att vi har denna sida där det finns ett helt gäng goa medmänniskor som man kan få mer stöttning av än vissa i sin vanliga umgäges krets.

Känner mig ganska låg just nu, jag har varit så laddad under våren och vi har tränat, lekt läst o donat för att stimulera igång språket ännu mer, men när vi fick bedömningen gick luften ur mig och känns för tillfället ganska tungt fast O hela tiden utvecklar sitt språk, frågar o frågar om allt.

Det nmärkliga är att dit de har skickat remiss om utredning av Ep, vår barnläkarmottagning, dit har jag verkligen försökt få komma förut. O var jättedålig från det att han var ca 1 år till 2,5 år i förkylningsastma o 2 lunginflammationer.Han hade förändringar på båda lungorna o medicinen hjälpte inte!. Då när jag var desperat fick vi inte ens stå i ö dit. Nu när det inte känns särskillt troligt att hans ens har ep så ska vi dit, mycket märkligt!!

Jag vet inte hur ni har gjort, men ca 95% av alla mina vänner o släktingar vet inte om att vi är mitt uppe i allt detta. Orkar/vill inte prata om det heller så det får nog komma successivt. Mina föräldra o min syster vet, en av mina bästisar vet bitar av det. Men det är allt. Då känns det märkligt men ändå skönt att kunna få lite hjälp av er som jag inte träffat
och ändå hämta lite kraft att orka ur det.

Om man ska se livet lite positivt så kan jag säga detta;
Denna helg har sonen lärt sig ett nytt ord, geggamojja! Är inte det ett mycket bra ord att kunna!
Han börjar även få kläm på inte, vart det sak sitta i meningen samt fått med många nya ord som vi tränat på på sistonde. Så nog finns det hopp om framtiden.
Kram utmattad Kajsa

[LottaJ]

ett MYCKET bra ord att kunna!

[Pojkmammman]

Hej Kajsa,

jag har skrivit väldigt långt under "relativt ny här", läs gärna.
Jag tänkte bara kommentera det du skriver om att inte berätta för andra. Vår strategi är den motsatta. Vi är väldigt öppna med vår pojkes problem och jag tycker att det är jätteskönt. Det är ju inget att skämmas för! Dessutom inbillar jag mig att det är bättre för honom att grannar och kompisars föräldrar vet vidden och typen av hans problem (tråkigt ord, jag vet).
De flesta runtomkring oss reagerar med nyfikenhet och tycker att det är bra att veta förutsättningarna. Den ende som har lite svårt att förhålla sig till språkstörningen är min pappa, som avgudar just detta barnbarn och som tycker att det hela är väldigt jobbigt. "Det ordnar sig säkert", säger han hela tiden...

Generellt sett är min erfarenhet att jobbiga saker blir mindre jobbiga när man delar med sig.

Lycka till med allt och ha en bra påsk!
/pojkmamman (i Skåne, vi har snö ute!!!!!!!!!)

[Malla]

mig inte men det är härligt att läsa att du mitt i allt kan glädjas åt nya ord Det går upp och ner när man har barn med med någon slags svårigheter. När allt fungerar och löper på får man en paus men så fort det är dags för utredning eller liknande kommer oron och alla funderingar om framtiden. Eftersom min dotter är 17 år så har jag erfarenhet av ilska, sorg, oro med mera men också en massa glädje. För kan man bara se sin härliga unge mitt i allt blir det så mycket lättare att kämpa på. Jobbigast har det varit när det varit dags för "stadiebyte", det vill säga förskolan till grundskolan, mellanstadiet till högstadiet och nu är det dags för gymnasiet. Detta har aldrig fungerat per automatik utan vi föräldrar har fått driva på för att få en fungerande situation. Under högstadiet har vi haft turen att dottern fått gå i en kommunikationsklass=liten grupp, bara språkstörda elever, lärare som är specialpedagoger samt tillgång till logoped under skoltid. Det har varit vår och dotterns räddning. Sex år,så kallat integrerad, i en stor klass tog nästan knäcken på oss. Till detta kan läggas att hon även gick vanligt dagis och inte ens hade en extraresurs utan hennes bror var hennes "tolk". Resurserna på 90-talet var riktigt, riktigt dåliga jämfört med idag. Kommunikationsklassen känns som högsta vinsten Denna möjlighet fanns inte i vår hemkommun men de har betalat för platsen samt taxiresorna utan att protestera.
Vi har även barn som "bara" haft problem med språkljuden men det har också vållat viss oro. Sedan har vi dessutom ett barn med atypisk autism. Det barnet har dock inga svårigheter alls vad gäller språk och inlärning utan det är de sociala koderna som vållat svårigheter. Det räcker dock mer än nog för utanförskapet gjorde detta barn till ett tacksamt mobbingoffer Under gymnasietiden har det dock fungerat bra för på naturvetenskapligt program går det bra att vara lite "nördig"
Detta blev långt och rörigt samt kanske inte något direkt svar. Vi är en stor familj och har flera barn med så kallade svårigheter men det löper på ganska bra nu för tiden. Fast det kräver en del av oss föräldrar.......Vi har barn som det även bara löper på för och det är faktiskt en lättnad. Sedan drar även de nytta av det vi lärt oss genom att ha barn med svårigheter/problem. Den tydlighet dessa krävt och kräver genomsyrar hela familjen. En annan sida är att de barn som har svårigheter drar nytta av sina syskon. 17-åringen lekte exempelvis inte rollekar när de jämnåriga gjorde det men några år senare med sina yngre systrar. Även andra saker har vi kunnat öva utan att "öva". Vi har dragit nytta av syskonen på ett helt ntaurligt sätt. Sedan är det så att mina barns problem inte syns lika tydligt hemma som borta. Borta finns inte hänsynen och anpassningen.
Nej nu slutar jag för jag skriver bara på ikväll.......Kram!