Fråga till er...

[k m E *E* & E]

Säkert en jättekänslig, och naturligtvis individuell fråga men jag skulle vilja veta hur ni resonerar. Detta med att fått missfall och anser sej förlorat ett barn. Anledningen till att jag frågar är för att jag hade ett samtal om detta, och fick för mej att personen tyckte jag var elak då jag inte ansåg att det var ett barn hon förlorat då hon fått missfall i v 14. Att HENNES upplevelse var att ha förlorat ett barn accepterar jag fullt ut men JAG tycker inte att ett missfall varken känslomässigt eller medicinskt (om man nu kan säga så) är att "förlora ett barn". Man förlorar ju inte ett barn utan ett barn som kunde ha blivit...

Usch, hur jag än skriver så blir det fel känner jag, men ni kanske förstår poängen iallafall...

[ellatova]

Hej! jo, jag förstår hur du menar och det här har diskuterats tidigare och då gick det ganska hett till.

Jag har aldrig haft missfall, så jag kan ju inte uttala mig om det, men det är ju såklart en väldig sorg det också. Sorg är ju så individuellt, en del jag känner som fått missfall har kunnat gå vidare ganska snabbt, medan andra sörjer mycket längre.

I mitt fall går det ju inte heller att jämföra med ett barn som har levt, som funnits här på jorden och lämnat avtryck efter sig. Min sorg handlar ju mycket om att Lilly aldrig fick leva, aldrig fick chansen.

Det finns många åsikter om när det blir ett barn och för de flesta blir det väl ett barn i samma stund man testar positivt. Alla drömmar, alla planer man hinner göra. Sen tycker jag också att det är olika saker att få ett missfall i vecka 14 eller att få föda fram ett fullgånget dött barn. På samma sätt som jag tycker det är annat att förlora ett barn som har levt i x antal veckor eller år.

Därmed inte sagt något om sorgen eller smärtan som är högst individuell.

Kram vännen!

[Linda_T_M_]

Jag har fått två tidiga missfall (i v.6 och 7) detta var efter att vi förlorat Theodor: jag tycker inte att mina missfall var förlorade barn utan mer förlorade drömmar om ett nytt barn. Hade fått en missfall senare i graviditeten efter att magen börjat växa och sparkarna börjats kännas och ett missfall som innebar att jag födde fram en liten liten männska (inte bara blödde en massa blod)... ja då skulle nog jag känna att jag förlorade ett barn fast det rent tekniskt skulle kallas missfall...
Jag tror nog faktiskt att den enda personen som vet om man förlorat ett barn eller "bara fått missfall" (inte så bara engtligen utan även det en sorg...) det den personen som sörjer.

[compax]

Om jag går til mig själv så mådde jag som allra sämst efter min andra förlust.En förlossning som startade för tidigt i början på femte månaden,det barnet levde på tisdagkvällen men föddes dött hemma på onsdagmorgon.Det var en stor sorg och den värsta katastrof jag genomlidit.Andra tyckte och tänkte att det var ju inget barn-men för mig var det en alldeles underbar perfekt liten bebis.Mitt fullgångna barn som jag födde fram dött var en stor sorg men inte lika svår att hantera eftersom den var godkänd av omgivningen.Jag har även haft ett helt vanligt missfall och för mig var det jobbigt men inte alls som den andra förlusten.
Tror verkligen att man ska akta sig för att gradera nån annans sorg-sorgereaktionerna beror på så mycket olika saker.Vi sörjer alla drömmar.Vi sörjer ett barn vi inte har kvar,drömmar om lycka.
Sorgen är olika hos alla,det får vi bara acceptera tror jag

[Ängeln Josefs mamma]

Det är svårt att definiera rätten till att betrakta det vi förlorat. Är det ett foster eller ett barn? Svårigheten att ha rätten att sörja det som bara blev ex 14 cm men ser ut som en liten miniatyr bäbis. Det är/var fortfarande en levande varelse som skulle växa till sig. Det är det vi inte fick uppleva som vi sörjer. Den bäbis vi inte fick, det vi gick miste om.

Enligt WHO definierar man missfall
"...utstötandet eller avlägsnandet av ett foster eller ett embryo som väger 500g eller mindre (motsvarande ca 22 veckors graviditet)... (även ofostrigt ägg och druvbörd faller också under WHO:s definition för missfall)

Den officiella svenska definitionen som den formuleras i vår lagstiftning skiljer sig från WHO:s.
Som missfall räknas:
- foster som föds döda före utgången av den 28:e graviditetsveckan.
-foster som föds döda och som är mindre än 35cm, oavsett ålder. (detta har tillkommit för att begreppet missfall ska även omfatta de foster som legat döda i livmodern en tid, men inte stötts ut förrän efter v 28)
Denna lag instiftades på mitten av 70-talet.
Nu kan man klara livhanken på barn som föds så tidigt som v 24.

Vad har vi för syn på grundläggande existentiella frågor? Det är en komplext fråga, vad är en männinska?

Min upplevelse av rätten till att sörja och förståelsen till min/vår upplevelse har varit mestadels liten. Det är min egen sorg som få förstår. Dessutom finns en oskriven uppfattning om hur mycket förståelse man får att sörja utifrån hur långt graviditeten hann gå.

Mina två första missfall skedde tidigt och det blödde bara mycket. Det 3:e var ett ma, upptäckte i v 12 att det dött i v9. Jag sattes i gång och födde en som en tumme stort litet foster med 10 fingrar och 10 tår, allt fanns på denna lilla varelse. Helt otroligt komplett, trots sina 9 v. (Vi tog hem och begravde "T" vid älven och det kändes fint för oss)
När jag väntade Josef var jag otroligt orolig och fick göra flera ultraljud för att lugna mina spöktankar. Det var underbart när jag redan i v 14 började känna "små svaga vibrationer", fosterrörelser. När jag gick på min inskrivning i v 18 (Ville vänta länge med inskrivningen så att jag skulle vara "säker" på att det inte skulle bli missfall) tillsammans med min yngsta son som är 5 år så ville han lyssna på hjärtat. Barnmorskan finner bara svaga ljud och gör ett ultraljud och inget rör sig. Skickas akut till Gyn och får tid senare samma kväll. Där visar det sig att han dött under dagen. Åker in 3 dagar senare och föder ut Josef. Josef hade navelsträngen tre varv runt halsen. Han var 20 cm lång och vägde 178g, han var vår son. Enligt svensk lag var han ett foster, det var ett missfall. Vi hade honom hos oss hela dagen, höll honom, tog kort och försökte förstå vad som hänt. Jag hade ringt till Begravningsbyrån innan och frågat om de kunde kremera honom, vilket de kunde. Vi begravde honom i urnlunden och vi har en plats kommer att få en liten mässingbricka på med hans namn på en sten bredvid. För oss var det fint och har hjälpt oss förstå vår sorg och vår förlust.

Men kommentarerna och förståelsen har varit svår att hantera. Vilken tur att det inte hände senare, det var bra att det hände nu!

Jag tycker att Lennart Nilssons bok om hur ett foster växer i magen och blir ett barn visar oss att det är ett liv vi bär/bar på. Det är den sorgen vi känner när vi förlorar vårt barn, även om det klassats som ett foster. När vi väntar barn så sitter vi inte och klappar oss på magen fram till v 28 och säger "Hur mår mitt lilla foster idag?"

Hoppas att mitt svammel gick att förstå. Jag tror att försökte säga att sorgen är svår att definiera, väldigt induviduell och vi vill gärna gradera den......men måste vi? När min bästa vän kom förbi efter vi förlorat Josef och vi satt och pratade, så frågar hon om hon fick se korten på vår lille kille.....Det värmde mitt hjärta att hon såg honom som våran lille kille. Vi skulle ha gått i samma föräldragrupp och vi skulle gått promenader med våra vagnar (Josef skulle födas nu i mars och hennes lille kille föddes nu i januari). Men ödet ville annorlunda.

[k m E *E* & E]

Jag har fortsatt att fundera på detta och jag håller helt med er att gränsen mellan foster/barn är totalt individuell för den som drabbas. Likaså sorgen... Jag har ju själv också fått missfall i just v 13, då var det naturligtvis jätteledsamt även om jag betraktar (och betraktade) det som ett missfall. Tyvärr har jag väl blivit lite krass efter att precis klarar livhanken på min äldsta dotter och ser saker och ting kanske lite för medicinskt, men inte så att jag vill förminska någon annans sorg över ett missfall. Men gränsen för vad som är ett foster/barn är rätt tydlig för mej.

[xaramia]

Tidigare inlägg här på forumet precis när vi fått vårt "missfall"..

"Vi har precis förlorat vår lilla lilla dotter i min mage i v 23,befinner oss just nu i chock fortfarande även om vi börjat förstå vad som hänt.

Eller förstå,kommer vi nånsin förstå???Finns det nåt svar???
de sista två dagarna har varit de längsta o jobbigaste nånsin sen jag fick beskedet på en koll att barnet ej levde längre


Just nu känner jag mig mest oerhört besviken o lessen att naturen har spelat oss ett oerhört spratt....vi planerade ingen graviditet men efter mkt velande beslöt jag ändå att behålla det o sen har det pendlat ett massa o vi har hela tiden hittat lösningar hur vi ska hantera detta.Jag fick låna en liten liten dotter i 23 veckor i min mage,men jag fick aldrig se henne leva o kommer inte få se henne växa upp

jag har 3 pojkar innan o var helt nöjd med det innan denna oplanerade graviditeten så att bli gravid igen,gå igenom allt detta med tankar på ev abort,cystan på ena äggstocken o särboskapet o grym foglossning när vi ändå inte fick behålla vår dotter känns otroligt hårt......

Hon var jättefin ,en liten liten pytteflicka som såg helt "normal" ut,alltså inget som kunde ses utanpå varför hon ej levde längre "

Var går gränsen mellan foster/barn menar du? Min dotter räknades som "foster/missfall".....men några veckor senare så hade hon kunnat räddats o levt utanför min mage....Hon dog utan förklaring,inga prover visar nånting....för mig var hon ett BARN oavsett den medicinska termen o fastän hon nästan var det rent medicinskt också....har man barn tidigare VET man vad det är man förlorar,vi förlorade en lillasyster som på pappret är ett missfall.....å andra sidan spelar det inte så stor roll...sorgen är enorm ändå...alla sörjer vi olika saker,varför jämföra o se vem som är värst liksom.....??!
Varför förminska en annan persons sorg?

[xaramia]

räknas som "missfall" även fast det skedde i v 23,fast jag fick genomgå en förlossning som tog nästan 12 timmar,hade skitont och fick föda fram en liten liten perfelt männsika.Hur det kan räknas enbart som missfall har jag mycket svårt att förstå.

Skulle jag fått en "blödning" i va 6-7,en blodklump mm hade _jag_ nog ej sörjt lika mycket....MEN för en barnlös person som försökt många många gånger och kanske haft upprepade missfall tror jag även den sorgen är enorm och jag har inget behov att förminska den,försöker bara förstå att vi alla sörjer olika saker och på olika sätt.

[k m E *E* & E]

Eftersom det tydligen varit hett kring detta ämne förrut så drar jag mej ur. Mitt syfte var inte att riva upp och skapa dålig stämning utan bolla tankar utifrån ett samtal jag haft. Dessutom tror jag i det stora hela är vi hyfsat ense om saken, iallafall i detta snacket. Men för att svara på din fråga så tycer JAG att från 23+0 är ett barn eftersom det är då man börjar försöka rädda det. För MEJ är det ett foster då man varken med eller utan intensivvård har en chans att rädda barnet. Men jag har tyvärr fått lära mej skilja på känslor och fakta på ett ganska brutalt sätt. Och om du läser mina inlägg så ser du att jag INTE vill förminska någons sorg. Jag är lika ledsen för din skull som för alla andra här.

[xaramia]

fått lära dej den hårda vägen....

Jag kan förstå dej till viss del men för mig spelar några dagar hit eller dit inte SÅ stor roll.Om jag förlorat Thea i v 24 eller 25 hade nog knappast sorgen varit mindre liksom....hon var död och hade dött ändå,eftersom hon dog utan förklaring i min mage.Jag blev mest nyfiken på ditt resonemang och inte särskilt upprörd,JAG sörjer ett barn oavsett vad nån annan anser.Sen att det skeddi några dar innan jag var fulla 23 veckor spelar ingen roll.....sorgen förstår inte,känslorna finns där oavsett liksom...

I mina ögon var det ändå bäst det som skedde,naturen spelade oss ett grymt spratt som läthenne leva så länge o sen ändå inte överleva o inte ge oss nån förklaring,men nånstans var nånting fel,det är jag övertygad om rent förnuftsmässigt,men känslomässigt saknar jag henne....

Jag är snart i samma vecka i en ny graviditet och övertygad om att skulle jag mista även detta barn kanske några veckor senare så skulle det också vara en lika stor sorg,man blir aldrig förberedd

[kumachan]

Jag tycker som de flesta att detta är en individuell gräns där olika personer har olika åsikter om var gränsen går för just dem. Sorgen blir ju knappast större eller mindre på grund av en eller annan veckas längre graviditet.
Enligt lagen så är det ett foster till och med 28 fulla veckor om barnet befinner sig i magen alternativt har dött i magen. Om barnet fötts innan 28 fulla veckor och visat livstecken efter förlossningen men sedan dött räknas det i lagens mening som barn, annars som foster. Vår Minna var alltså enligt lagen ett foster när hon föddes död i vecka 27+0. Eftersom hon blev sämre och sämre under ett antal veckor så har tankarna kommit upp om vi skulle ha satt igång tidigare när hon levde. Då hade hon sannolikt räknats som barn av samhället också och inte bara av oss. Men å andra sidan så var det nog skönare för henne att få somna in i sin mammas mage där det var varmt och skönt...
Det är nu på gång att ändra barndefinitionen (i lagens mening): http://www.kyrkanstidning.com/kyrkan...4137.news.aspx

Själva får vi förhoppningsvis fortsätta att tycka och tänka som vi vill huruvida våra döda barn är foster eller barn, oavsett graviditetslängd...

[Morns]

Jag har inga barn (ännu själv), men har haft ett missfall i v.12.
Jag tycker inte att ett missfall är ett förlorat barn. Trots att jag beskriver det som att "vårt barn dog". Jag tror att det är mycket svårare att förlora ett barn som levt.

Men samtidigt så är sorgen över ett missfall så olika.
Dels beroende på hur man är som person, och hur man reagerar,som några nämnt.
Men också beroende på omständigheter och livssituation.
Jag är bergsäker på att jag inte tagit ett missfall så särskilt hårt om jag var 23, lätt hade blivit gravid, fått missfall i typ v.7 och kroppen snabbt återgick till det normala igen.

Men nu, när jag är 35 och har längtat efter barn i många år, misströstat att jag någonsin skall få ett, haft panik över att förlora mina vänner eftersom ingen kommer att vilja umgås med oss för att våra barn är mycket yngre (om vi nu får några), gråtit över att mina föräldrar kommer att hinna dö (de är gamla och sjuka), och att våra barn inte får något gemensamt med sina kusiner som är mycket äldre, oroat mig för att jag bara skall hinna få ett barn ....etc.etc...

När jag så äntligen blir gravid och känner att kanske, kanske har jag en chans.... så blir det missfall. Och efter missfallet försvinner ägglossningen och vi har inte ens kunnat försöka igen (på 7 månader).
Ja, då är det plötsligt väldigt jobbigt med missfall.... även om det är _möjligheten_ till ett barn man sörjer och inte barnet i sig.

[Katarina76]

Som så många andra tidigare har skrivit, så tror jag det är helt individutellt hur man upplever det. Om vi vänder lite på det hela så fins ju frågan kvar senare med. Min Tella levde i 25 minuter, hon var fullt frisk och född i fulltid, hennes död var en olyckshändelse och inget annat. Men jag har så väldigt många gånger fått höra att det hade varit bättre om hon dött innan, eller att jag haft sådan tur, att hon dog innan jag han träffa henne eller innan vi kom hem.
För mig är det ju precis tvärt om! Jag hade gjort vad som hälst för att få ha haft henne hos mig när hon levde, om hon dött efter en vecka hemma hade den tiden varit oändligt mycket värd för mig (nu när jag har "facit" alltså.) Jag har många gånger blivit ifrågasatt av andra som mist stora barn, min sorg kan ju inte vara lika stor som deras? (som om kärleken satt i åldern, brukar fråga dem som säger sådant om de älskar sitt äldsta barn mäst, det är ju x år äldre än små syskonet, men då är det helt plötsligt något annat....)Sedan har jag mött ensataka föräldrar som mist barn vid förlossningen och inte tyckt att det riktigt räknats som att mista ett barn "han var ju så liten", och där tror jag det viktigaste ligger, hur man själv som förälder knyter an till sitt barn, jag till hör dem som knytit an till mina barn långt innan de varit födda, jag har värkligen känt dem långt innan vi mötts, det har inte funnits någon undran eller främlingskap då de fött, det ända jag inte vetat är hur de ser ut, banden har varit lika starka då som de är nu. Men en del gör ju inte det, för en del föräldrar behöver det gå en hel del tid, en del behöver många månader på sig att knyta an till ett barn. Dör då barnet innan det ens är fött, då påvärkar det kanske inte lika starkt?
Just detta med att jämföra olika åldrar osv var något jag funderade mycket över den första tiden efter Tellas död, nu har det gått fyra år och alla frågor som jag kommer ställa mig har jag redan ställt 1000 gånger, dem som kommer få någora svar har fått det och sorgen är en del av vardagen. I dag ser jag istället det som förenar oss, inte tiden vi haft våra barn hos oss utan all den tid vi kommer leva utan dem, och den är den samma för oss alla-resten utav våra liv.