13
Som så många andra tidigare har skrivit, så tror jag det är helt individutellt hur man upplever det. Om vi vänder lite på det hela så fins ju frågan kvar senare med. Min Tella levde i 25 minuter, hon var fullt frisk och född i fulltid, hennes död var en olyckshändelse och inget annat. Men jag har så väldigt många gånger fått höra att det hade varit bättre om hon dött innan, eller att jag haft sådan tur, att hon dog innan jag han träffa henne eller innan vi kom hem.
För mig är det ju precis tvärt om! Jag hade gjort vad som hälst för att få ha haft henne hos mig när hon levde, om hon dött efter en vecka hemma hade den tiden varit oändligt mycket värd för mig (nu när jag har "facit" alltså.) Jag har många gånger blivit ifrågasatt av andra som mist stora barn, min sorg kan ju inte vara lika stor som deras? (som om kärleken satt i åldern, brukar fråga dem som säger sådant om de älskar sitt äldsta barn mäst, det är ju x år äldre än små syskonet, men då är det helt plötsligt något annat....)Sedan har jag mött ensataka föräldrar som mist barn vid förlossningen och inte tyckt att det riktigt räknats som att mista ett barn "han var ju så liten", och där tror jag det viktigaste ligger, hur man själv som förälder knyter an till sitt barn, jag till hör dem som knytit an till mina barn långt innan de varit födda, jag har värkligen känt dem långt innan vi mötts, det har inte funnits någon undran eller främlingskap då de fött, det ända jag inte vetat är hur de ser ut, banden har varit lika starka då som de är nu. Men en del gör ju inte det, för en del föräldrar behöver det gå en hel del tid, en del behöver många månader på sig att knyta an till ett barn. Dör då barnet innan det ens är fött, då påvärkar det kanske inte lika starkt?
Just detta med att jämföra olika åldrar osv var något jag funderade mycket över den första tiden efter Tellas död, nu har det gått fyra år och alla frågor som jag kommer ställa mig har jag redan ställt 1000 gånger, dem som kommer få någora svar har fått det och sorgen är en del av vardagen. I dag ser jag istället det som förenar oss, inte tiden vi haft våra barn hos oss utan all den tid vi kommer leva utan dem, och den är den samma för oss alla-resten utav våra liv.