Det skulle jag aldrig acceptera!!!!

[marib]

nån som hört det uttrycket från nån i omgivningen, någon gång Ibland blr jag bara matt... för det mesta så flyter vardagen på.. imitt tycke... rätt ok

Visst om man jämför med en "normal" familjesituation så ser det ganska så troligt rätt annorlunda ut.. inte SÅ många som har 16åringar man inte kan lämna själv i huset 2 minuter.. frivilligt

Men det flyter rätt hyfast ändå.. tills något inträffat som ställer det hela på ända.. kan vara vadsom helst från kärleksbekymmer till att någon druckit upp sista favvojuicen .. DÅ kör det igång

Gap skrik, tillmälen, slag idörrar och LillaMonstret är riktigt jäkla nedlåtande/hånfull/drypande sarkasniskt.. you name it mot mig. Vrider om riktigt ordentligt när han talar om riktigt hur värdelös han tycker jag är

MEN jag vet att han eg inte menar det.. även om det svider just då...det tar en stund sen är det ok igen.. Visst det är inget ok beteende.. men det är övergående och vad ska jag göra åt det? Självkalr partar/tjatar/förklarar jag i det oändliga men nästa gång det rinner över är det samma visa

Och då var vi vid grunden. OM jag i något läge är deppig och berättar varför för någon som inte hör till den innersta familjen så har vi då "Det skulle jag aldrig acceptera!!!!"

Nähä! nä det gör inte jag heller.. men vad ska jag göra åt det? Han är för stor för att tas i örat, drar jag in studiemedlet skiter han i skolan (och det är en av de grejer som jag ser viktigast att han sköter) Utetider sköter han bra ändå...

Vet inte vad jag ville med detta eg... häva ur mig bara..

[Ozaki]

Fast jag har mest stött på det här på AfF eftersom jag inte ofta diskuterar barnen med människor irl.
Jag känner igen det. Så väl. Även om vi faktiskt _kan_ lämna dem själva några timmar t.o.m. Vissa konstellationer är bättre än andra när man kombinerar ihop vilka av de tre som ska vara hemma själva.

[aimma]

Den frasen har jag också hört många ggr, och den här: men det är nog bara vanligt tonårstrots då blir jag så förbannad att jag brukar säga att kom och bo hos mig ett tag så får vi se om ni tycker det fortfarande.

[vajl]

Du har nog inte varit tillräckligt fast mot honom, ta en titt på Supernanny så kanske du lär dig ett och annat? ;D Hoppas du förstod att jag härmar andra som sagt så till mig...

Usch vad många gånger jag hört det och annat som Gör si, det gjorde jag eller Har du provat ditt och datt, som är sånt man förgäves försökte med för sisådär tio år sen.. Inte bara i onödan utan förvärrande, har jag förstått idag.

Bokstavspäron i alla länder, förenen Eder! Tack för ditt inlägg!

[marib]

tag... numera inte.. men det lär väl bli bättre igen hoppas jag

[marib]

med "bara" vanligt tonårstrots? Då kan man ev ha ett visst mått av hopp om att nåt går in.. nån gång... Allt är så väldigt mycket intensidnare med våra ungdomar. Får inte och går inte får plötsligt _helt_ ny innebörd *stönar*

[marib]

*slänger mig över datorn för att hitta inspelade varianter av ALLA SuperNanny programmen*
Blir nog osynlig ett tag ska konsumera DVD´n om det inte hjälper återkommer jag

[lilly1]

Jag väljer att inte lyssna på såna kommentarer. Utifrån min dotters förutsättningar så sätter jag ribban på vad jag kan "acceptera".
Jag är ju tvungen att gilla läget, att acceptera. Undrar om personer som säger så inte skulle acceptera att barnen har diabetes, lågbegåvning, gröna ögon, korta ben, dålig sångröst, stora/små fötter, gäll röst eller krokiga tummar?

[Valerina]

Haha,,,jag ni kan ju tänka hur sur jag blev när jag fick höra en massa välmenande "råd" från en människa som inte ens hade barn ännu Om man inte ens har normalfungerande barn, hur ska man då kunna ge bra tips om funktionshindrade barn? Jo några få kanske kan det om de har mycket kunskap med sig, men de flesta kring ett fikabröd kan det inte.

[Paxelle]

Jupp, hört den förut....
trist är det men det är svårt att göra nåt åt... främst de närmast anhöriga där man förväntar sig lite förståelse eller åtminstone bara ett lyssnande öra är ju ofta de som är värst, ialla fall enligt min erfarenhet.

[vajl]

mmm, grövsta i den vägen som jag hört var att storan var så vild för jag saknade modersinstinkt... mysigt!

[marib]

*sätter mig och filar på min mothuggslista* Tack

[marib]

vi får ge ut en brochyr.. med nannyråd och anfall är bästa försvar... och bifoga min teenie *ler djävulskt*

[sack]

Låter likt vad soc sa till oss (håller på med utredningen) vad gjorde ni när sonen inte gick till skolan på mornarna, vanliga föräldrar skulle aldrig acceptera detta förfarande,

[marilin]

Åh vad jag känner igen mig. Ja jag har ju inget tonårsmonster. Mitt monster är bara 4 år, men guuud vad han är odrägligt ibland. Och beklagar man sig för någon får man ofta höra "sånt beteende skulle jag aldrig acceptera".

Näha? Vadå aldrig acceptera? Det spelar ingen roll vad man gör. Man kan prata lugnt och stillsamt. Man kan skrika, man kan hota, man kan göra vad som helst. Det spelar ingen roll.

Det är då man har lust att hyra ut barnet till personen i fråga i en vecka eller två!

[marib]

bokstavligen slänga dem över axeln och bära dit dem (har hänt) en period kan man tom fatta posto utanför el i klassrummet för att förhinda rymning (har också hänt)
Men nånstans måste man släppa annars blir man arbetslös..

Ovanstående fungerar inte på stora tonåringar

[marib]

i ungen så får man höra folk runt omkring tjoa om barnmisshandel.. Fullt förståligt efter som min stjärna skrek som om man verkligen gjorde illa, även om man bara höll i jackan ...

[Paxelle]

näfy fan...på ren svenska! Sånt där gör mig skogstokig, allvarligt talat.
Ibland när folk haft åsikter om "hur" jag bäst borde handskas med barnen när de var som vildast så föreslog jag att de skulle låna barnen en vecka då om de nu trodde att det skulle bli så mycket bättre, men se det ville de inte....
Hmpf.... tala är silver och tiga är guld,eller.....

Var det släkt till dig som sa så?????
Alltså vilken jäkla kommentar...... *arg*

[Paxelle]

*s*
ja, det var ju en idé förstås...
Skicka med min pre-teenie på samma gång då så får läsarna utmaning så det heter duga...

[maria_nik]

Min son skrek några gånger "Släpp mig, du är inte min mamma!!!" När jag tog tag i honom för att hindra honom från att göra något dumt. Det var inte kul, man hoppades i den stunden att ingen trodde på honom.

Man har fått sin beskärda del av "Det hade jag aldrig accepterat" och "varför tillåter du?" och andra lika dumma kommentarer, fast vi har ju ännu ingen diagnos så vem vet dom har kanske rätt, dom som anser att vi inte klarar av att vara föräldrar, det är kanske vårt fel som "har accepterat" för mycket. Det får tiden utvisa när vi gått igenom utredningen.