Skrivet: 2008-04-03, 19:39
#1
Liten rapport här oxå!
Kul att fler kommer tillbaka hit för att kolla läget! jag kollar in någon gång i veckan, men jag har inte riktigt haft ork att skriva något...
Vi har haft det minst sagt kämpigt de senaste månaderna, men det börjar ordna upp sig nu. Den 1/2 var den värsta dagen i mitt liv, utan tvekan. Fick besked på telefon (på jobbet) om att min sambo låg i respirator på IVA. Han hade, påväg till jobbet, fått sladd och kört in i ett träd. (Typ den enda snöiga dagen häromkring). Åkte in till sjukan med sambon tvillingbror och svärfar och jag var alldeles bedövad... Hade ju ingen aning om ifall han levde eller inte, de hade bara sagt till svärfar att det var allvarligt och vi borde komma in så fort som möjligt. Jag var ju på jobbet, och dit hade de inget nummer...
Väl där fick vi iallafall veta att han hade blödningar i hjärnan och skulle transporteras till sahlgrenska. Panik! Under eftermiddagen ringde de från NIVA där och sa att läget var allvarligt, men stabilt och att han med största sannolikhet skulle överleva.
Åkte ner till Gbg dagen efter och lämnade Vilme hos mormor och morfar. Så efter 1 vecka på Neuro intensiven på sahlgrenska, 1 vecka på IVA på vårt hemsjukhus, 1 vecka på ortopeden och 6 veckor på rehab i Jönköping så är han äntligen HEMMA! Han skrevs ut idag, och mår förhållandevis bra. Vänstersidan är lite slö, och han är yr, men han är helt klar i huvudet och det är det viktigaste. Yrseln kommer troligtvis att ge med sig, men det kan ta upp till 12 månader innan man kan säga hur det säkert kommer att bli.
Han lever och det är jag evigt tacksam för!
Bebis sparkar på som en galning, och nu är det inte så långt kvar. Nio veckor för att vara exakt... HOPPAS att sambon mår bättre då bara, vi vill ju kunna njuta av våran nya familjemedlem fult ut båda två. Vilme längtar efter bebis och är så gullig så. Bebisen ska tydligen få låna hans "kinna" (hans älskade gose-kanin som han har haft sen han var liten), men det får får vi väl se hur det går sedan...
Vilme är annars inne i en lite jobbig period, men det kan ju till stor del bero på vår situation. Nio veckor utan pappa är ju inte lätt att palla med när man är liten. Hoppas att det ordnar till sig nu när pappa är hemma och allt lägger sig lite.. Skulle ju vara skönt om han är sitt vanliga trygga jag innan bebis anländer. Det blir ju kanske inte det lättaste för honom det heller...
Det var lite från oss. JÄTTEGRATTIS till Jojo (kommer inte ihåg ditt nya nick nu såklart ) och Kråkan. Håller tummarna för er båda två!
Kram på er alla! Skulle vara jättekul om det blev lite action här inne igen tycker jag...
//Elin, mamma till Vilme 051121 och Eira 080601